Sånt man inte väntar sig

Av olika anledningar har jag inte använt nagellack på flera år, och aldrig saknat det heller. Men här inför jul erbjöd sig syster kosmetologen att manikyrera mig lite, och till min egen förvåning var jag riktigt nöjd med resultatet. Jag trivdes med röda naglar, något jag inte trott var min stil.

Men inte nog med detta, nej, häromdagen fann jag mig själv i butiken, köpandes en egen burk rödlack och, hör och häpna, nagelfilar. Voj, voj, var ska detta sluta...

Mellandagar

Detta är taget några meter bakom mina föräldrars garage, som mirakulöst nog klarade sig.

Mellandagarna blev ovanligt spännande i år, med storm och brak och dunder. Förödelsen efteråt var den värsta både jag och mina föräldrar någonsin sett, träden låg i högar, kablarna hängde lite hur som helst och flera hus hade blivit under.

Skogen har nyligen blivit gallrad och det brukar vanligtvis inte blåsa från det hållet, därför ser det ut så här.

Vägarna röjdes snabbt fria, att få ordning på kablarna tog längre tid.

Det här regnskyddet har stått här sen jag var liten, nu hoppas vi få ett snyggare.

Vi kom ändå undan med bara ett dygns strömavbrott (istället för fyra, som vissa råkat ut för), även om telefon och internet var ur funktion betydligt längre. Mina föräldrars gård är dessutom ett bra ställe att vänta ut ett strömavbrott på, för det finns både vedspis och kakelugnar så man får mat och värme, och en brunn som man kan hinka upp vatten ur för hand.

Så det gick ingen nöd på oss, fast jag nog var lite orolig för hjortkalven som låg i frysen, och mest orolig för lille far som var ute och röjde undan träd medan de ännu föll. En jättetall föll precis vid bilen och en av grannarna fick ett träd över traktorn, men tack och lov inte på hytten. Efter det vågade jag inte gå ut i skogen ens dagen efter, av rädsla för träd som bara nästan fallit. Har nog aldrig varit riktigt rädd för naturkrafter förut, men nu vet jag att stormväder inte är bara mysigt.
 

Mellan stormarna var det ändå ganska fint.

Jag vet för övrigt inte riktigt vad jag tycker om mellandagarna, denna vecka mitt i allting, som inte hör varken hit eller dit och inte heller har någon egen mening. Jag vet inte vad det är meningen att jag ska göra med den, så  jag gör ingenting och det behövs ju också ibland, men lite borttappad känner jag mig nog ändå. Upphängd och nersläppt. Beror förstås också på att jag är mellan två jobb. Tur att det snart är nyår.

Och så till veckans fråga, gissa julklappen:

Tips: det har med handarbete att göra.

God Jul!

Tematrasa

Med den här kanske julstädningen blir lite roligare. Tack Maria! Garanterat första gången jag sett sjöhästtomtar, men de är ju söta.

Jultraditioner

Läste ett intressant inlägg på En man med ett skägg om en dokumentär Kalle Lind (han med skägget, alltså) gjort om en ung man som firade sin första jul. Bakgrunden var att han vuxit upp som Jehovas vittne men lämnat rörelsen för att kunna leva ut sin homosexualitet, och i den vevan bestämt sig för att fira en "normal" jul. Det intressanta var att få ett slags utifrånperspektiv på julen, och börja fundera på vad traditioner egentligen är, varför man håller på med dem och hur det hänger ihop med ens identitet. Granen, julgröten, pepparkakorna, julgubben, adventsljusen...

Plötsligt stod jag och argumenterade för dopp i grytan – torrt russinbröd i ljummet grisfett – och plötsligt påstod jag att det är extremt viktigt att man har en stjärna och inget annat i toppen på granen. För om man inte gör som man alltid har gjort – varför ska man då göra det? Vad betyder det då?

Nån klok folklorist kan säkert svara på det där. Själv har jag inte en blekblå aning om varför jag tyckte det var viktigt att köpa en julbock ifjol och viktigt att plocka fram den i år igen. Om ni inte orkar läsa hela texten ska jag i alla fall citera Kalle Linds "anti-julsång" för er:

Alls inga ljus
här i vårt hus
Ingen jul har kommit, hopp tra la la la
Barnen i ring
gör ingenting
vankar omkring
Granen står så grön och grann i skogen
Detta för att ingen kom och tog den
Tra la la...

Själva dokumentären, Jul för nybörjare, finns att titta på ett tag framöver och den är också bra och söt och handlar om allt möjligt annat än jul också, som det här med att vara konstig och trivas ändå. Gillar särskilt resonemanget att om man å ena sidan är vittne och å andra sidan väldigt bögig, så är man ändå i genomsnitt normal.

Ifall någon missat det

...så går vi från och med imorgon mot ljusare tider. Jee! Mycket välkommet i min värld. Dessutom har Ekenäs fått sin första snö (eller vad det nu är, men det är åtminstone vitt).

Kläder, kläder, nya kläder

Dagens bekännelse: mitt klädköpstopp, som egentligen skulle vara ett år, har jag avbrutit i förtid efter sju och en halv månad. Efter årsskiftet kommer jag att ha ett nytt jobb, som kräver lite mer av min garderob än vad den i sitt nuvarande tillstånd kan erbjuda, så jag skyller på det.

Men jag tycker ändå det var ett lyckat projekt, som nog har lärt mig en del. Som att jag har en stor mängd sockor som aldrig slits ut, bara försvinner. Som att jag ändå inte syr någonting, ens när jag jobbar deltid och i princip skulle ha tid. Som att man inte måste köpa strumpbyxor varje gång man går förbi Lindex. Och att jag har en del kläder som jag ändå inte använder och lika gärna kan göra mig av med.

Förhoppningsvis har jag också vant mig av med impulshandlandet och tänker i framtiden efter två gånger innan jag köper någonting som jag inte är helt säker på vad jag ska ha det till. Och så lovar jag mig själv att satsa på kvalitetskläder som håller år efter år, också stilmässigt, för det är på alla sätt vettigast i längden. Där har ni ett nyårslöfte.

Näsan framåt

Satt här och funderade på min gamla studiestad och på varför jag inte skulle vilja flytta tillbaka dit om jag fick chansen nu, ett år senare. Jag tror att mitt liv där var så starkt bundet till studierna och studielivet, som nu är ett avslutat kapitel, att jag inte har så värst mycket att komma tillbaka till. Det skulle vara en helt annan stad, men ändå full av minnen av sådant som inte längre är och sådant jag lämnat bakom mig.

Men det gör ingenting, för jag trivs bra där jag är nu. Egentligen känns det väldigt bra att avsluta kapitel, och börja nya, och låta minnen vara bara minnen som får blekna bort ifred.

Glasögonorm

Fem gånger de senaste veckorna har jag sprungit hos optikern, och två av dem idag. Knepigt det här med att få ett par glasögon att sitta bra. Först var de för lösa och halkade ner hela tiden, sedan var de fortfarande för lösa, sedan klämde de på högra sidan av näsan och sedan bakom vänstra örat. Nu tror jag dock de är ganska bra, möjligen lite lösa men det är ändå bättre än att de klämmer och ger en huvudvärk. Tror det verkliga problemet är att min näsa är för liten.

Sent men färdigt

Eftersom jag är lite senfärdig och lat avslutade jag fredagsstädningen först idag, men jag betraktar ändå detta som ett framsteg. Det har varit lite si och så med husligheten på sistone, man har liksom inte lust med nånting när det är så mörkt och bara regnar. Till jul vill jag ändå få lägenheten ordentligt städad, inte för att jag kommer att vara här utan för att det är trevligt att komma tillbaka till ett rent hem. Så jag har gjort en uppmuntrande liten lista:

Fördriva mörkret

Elljusstaken har sagt upp kontraktet, men värmeljus funkar ju också.

Det här är en gammal trotjänare som från början hade en röd lampa, men de är svåra att få tag på.

Höstens evighetsljus.

Om det bara kunde komma lite snö, så skulle det inte vara så dystert. Det är inte ens mysigt längre, bara... mörkt.

Frostmorgon

Fylla år

I dag är det ett år sedan Temumriken gjorde entré i bloggosfären, och det borde man ju fira på något vis. Lämpligen med choklad och te. Det har dessutom inte varit vilket år som helst för mig personligen, även om det kanske inte varit så tydligt här på bloggen. Vanligtvis för jag en ganska stillsam tillvaro, men just det här året har fyllts av allt möjligt spännande: jag har flyttat (det var där det började), haft ett antal olika jobb och lämnat dem igen, blivit magister, hittat kärleken, fått ett jobb som motsvarar min utbildning (pukor och trumpeter!) och bloggat om både ett och annat. Vad som helst som fallit mig in, egentligen.

När jag började blogga här gjorde jag det med föresatsen att skriva så bra som möjligt, och om jag själv får ha en åsikt i saken tycker jag att utvecklingen gått åt rätt håll. Fast det kan ju sist och slutligen bara ni avgöra. Någon enhetlig linje vad gäller innehållet har jag inte haft, så det har blivit ganska spretigt. men det är väl helt enkelt sådan jag är.

Planen är att fortsätta, men nu undrar jag, och frågar er, kära läsare, vad vill ni att jag bloggar (mera) om? Tar gärna emot tips. Lovar dock ingenting utan förbehåller mig rätten att vara egensinnig.

Personalschottis

Ibland är det extra tydligt att man befinner sig lite på vischan, som när jag var på personalfest häromkvällen. Efter julbuffeten var det dans till levande musik, de spelade fox och bugg och tango men det som först fick dansgolvet fullt var... schottisen! Då steg temperaturen ett par grader i bollhalen, och jag var förstås också med. Sedan var dansen mer eller mindre i full gång under de fyra timmar bandet spelade.

Nu kanske jag är fördomsfull, men jag tror inte samma sak skulle hända på en personalfest i Helsingfors. Och det är synd, för schottis, och sällskapsdans över lag, är alldeles för roligt för att tillåtas falla bort ur allmänbildningen.

Stunder genom tiderna

Stunderna var längre förr, läste jag i nyaste Språktidningen (en härlig tidning för språknördar!). Exemplet var en 1700-talstext där någon for till Tyskland en stund. Det tycker jag låter så där trevligt avslappnat och stressfritt. Skulle själv kunna tänka mig att åka till Italien en stund, och se om de har bättre väder där.

"Stund" används för övrigt som valuta i vissa tidsbanker, och motsvarar då en timmes arbete. Det tycker jag också det ligger något fint i, att man byter stunder med varandra.

Grönt och skönt

På andra försöket blev den bra, sjalen jag stickade av växtfärgat ylle jag fått av Maria. Det mörkare garnet var jag själv med och färgade, så det är lite extra roligt att ha gjort något av det. Varm och skön är den också, utan att vara för tjock.

Det var svårt att få en bild där man ser vad den egentligen har för form, men sjalen är stickad så att jag börjat mitt på långsidan (i nacken) med några maskor och ökat fem gånger alla räta varv. På det viset bildas fem sektioner som är lite vridna, och slutresultatet är en sjal som är lite större än en halvcirkel. Om nu någon förstår den förklaringen...

Trevlig form är det hur som helst, för det blir långa snibbar som man kan slänga om halsen, alternativt lägga i kors över bröstet och knyta om ryggen, ifall man riktigt fryser. Vilket man ibland gör, i dessa tider.

Kamera!

Temumriken har införskaffat sitt livs första digikamera. Ja, ni läste rätt, jag har inte haft någon kamera sen jag var liten. Då hade jag mammas gamla från 70-talet, en sådan där pytteliten som ser ut som en spionkamera och dras fram genom att man trycker ihop den, om ni sett en sådan nån gång. Den skulle ha en speciell sorts film och engångsblixtar och bildkvaliteten blev väl sådär, men jag tyckte om att fota ändå. Sedan fick jag en lite vanligare modell, mycket enkel och någorlunda liten, och med den tog jag en hel del turistfoton som blev rätt bra för att vara turistfoton, om jag får säga det själv.

Men i något skede tappade jag intresset, och eftersom jag aldrig varit intresserad av tekniska prylar kom jag mig aldrig för att köpa en digikamera. Det var för besvärligt att sätta sig in i hur en sådan fungerar, för att inte tala om att luska ut vilka modeller som var bra och vad som skulle passa just mig. Men nu har någon annan gjort det arbetet åt mig, och det tycker jag är jätteprima.

Inför framtiden kan jag alltså lova lite bättre bilder hit till bloggen än dem jag hittills tagit med min telefon (som har ett par år på nacken). Och om förbättringen uteblir så är det helt och hållet fotografens fel.

 Hittills har jag mest försökt lära mig grundfunktionerna, och eftersom det är en regnig dag fanns det bara blommor att fotografera.

 ...och höstmysljus.

Fyra veckor gamla födelsedagsnejlikor, det tycker jag är lite imponerande.

Julfiilis

De senaste åren har jag varit så trött på julen och all uppståndelse, för att inte säga hets, kring den att jag inte brytt mig särskilt mycket. Inte pyntat mer än pliktskyldigast, inte skickat julkort, undvikit kommersen. Det blir ju ändå aldrig som när man var liten.

Men den här veckan har jag både pratat med Julgubben himself på telefon (han presenterade sig så åtminstone, och höll en liten utläggning om hur viktigt jobb han gör. Jag höll förstås med.) och klätt julgran med en handfull barn. När vi sedan släckte ljusen och tände granen kändes det riktigt bra och juligt, till och med lite pirrigt. Och så har jag varit med och planerat julkalender med presenter, och julfest på Bygdegården med ringlekar, gröt och gubbe. Det är riktigt roligt, och inte alls stressigt.

Slutsats: hemligheten med julen är att man ska göra den för och med andra, helst små. Och inte krångla till det för mycket.

Lillajul ska jag fira, eller åtminstone tillbringa, i Åbo, och ser för första gången fram emot att se julgatan. Något har definitivt hänt.

Guldtofsar!

Lägg till bildtext

Trodde inte riktigt på studiesekreterarens försäkran om att det skulle ordna sig, inte på mejlet från alumninätverket och inte på notisen i lokaltidningen (den som bara de äldre släktingarna fick ögonen på). Men guldtofsar och rött fuskläder, det är konkret och pålitligt och bra.

Anno 1790

Jag har hittat en ny tv-serie att hänga på: kriminalserien Anno 1790. Kanske inte det bästa jag någonsin sett, alla kategorier, men det bästa jag sett på svenska på ett bra tag. Serien bekräftar teorin att det är avgörande att ha en bra sidekick, i det här fallet en försupen pietist och informator som är så där lagom klumpig och godhjärtad. Huvudpersonens revolutionära idéer och risktagningar ger den nödvändiga spänningen, och den obligatoriska kärlekshistorien är tillräckligt finstämd för att man ska stå ut med den. Ja, och mordfallen är så där finurligt fantasifulla och orealistiska som de ska vara i bra underhållning. Perfekt för fredagskvällen alltså (lyckligtvis är jag sedan länge frikopplad från allt vad tv-tablåer heter, annars går den på måndagar.)

PS. När man ser sådana här serier är man glad att man inte är historiker, för då skulle man säkert reta upp sig på alla möjliga felaktigheter.

Fredagsstrunt

Några små saker jag tänkt dela med mig, passar säkert så här på en fredag:

• En text om research, fantastik och sexualbrottslagstiftning. Där finns nog nån sorts poäng, tror jag.
• En nattbanan. 
• En serie om Matilda och läsplattan.
• En ko.
• En serie till. 

Trevlig fredag!

Brown Girl in the Ring

När jag först läste om Nalo Hopkinson, som var en av hedersgästerna på Finncon i somras, tänkte jag att det lät som en författare som jag skulle tycka om. Hon skriver fantastik (åtminstone den här boken är varken renodlad sci-fi eller fantasy) med utgångspunkt i västindisk kultur och historia. Man kan alltså vänta sig zombier, men inte den "vanliga" sorten som hasar runt och äter hjärnor och som jag inte har mycket till övers för. I Brown Girl in the Ring, som är Hopkinsons debutroman, finns både själlösa kroppar, kroppslösa själar och andra varianter på temat, samt organtransplantationer med de ytterligare möjligheter de medför. Allt detta i vad som finns kvar av centrala Toronto efter en ekonomisk och politisk kollaps som fått de lyckligt lottade att fly till förorterna och lämna resten att klara sig bäst de kan.

Ödet är vår lott?

Lyssnade häromdagen på Svängrums senaste program, om slump och öde (sannolikheten att vinna på lotto och sånt), och kom att tänka på det där med ödestro. Av någon anledning retar jag upp mig på människor som säger sig tro på Ödet utan att verka klara över vad de egentligen menar med det. Särskilt om de i samma veva tar avstånd från (traditionell) religion, för då har man helt klart inte tänkt igenom saker och ting. Men, å andra sidan kan jag förstå varför det är så lockande att leta mening och sammanhang också där det (kanske) inte finns, det är bara mänskligt. Kanske t.o.m. sunt.

Söndagsskriverier

I stället för att följa den ursprungliga planen och festa hela natten igår kom jag tidigt hem, eftersom jag inte är helt frisk, och bra så. På det viset fick jag i stället en helt oplanerad söndag helt för mig själv, och det händer inte allt för ofta.

Faktiskt hann jag också med ett och annat, som att gymnastisera min stackars rygg (vilket jag alltså borde gjort innan den blev sjuk, men bättre sent än aldrig), äta god mat, lyssna på de senaste avsnitten av Svängrum (ev. mer om det senare), gå på promenad med S och bli bjuden på ännu mer god mat (denna Temumrik tackar aldrig nej till älgkött). Med andra ord har jag njutit av livet.

Internettid och annan tid

Det finns så många saker man skulle vilja göra med sin tid, dels roliga saker men också sådant man vill göra också för att det är vettigt, sunt och meningsfullt. Som att motionera och gå på teater. Ja, så tråkigt förnuftig och envist självuppfostrande kan jag faktiskt vara ibland. Problemet är ju att jag är lat att dygnet bara har ett visst antal timmar och en stor del går åt till att sova och jobba, så man kanske faktiskt borde fundera på vad man gör med resten. Har jag tänkt, och kommit fram till att jag tillbringar onödigt mycket tid på Nätet. Tid som jag till exempel skulle kunna använda till att läsa en roman, gå på en promenad eller, om man vill vara riktigt radikal och revolutionerande, träffa livs levande människor.

Jag fick just påpekat för mig* att om jag på riktigt vill minska min internettid så kanske jag inte borde ha facebook som startsida. Det kanske ligger något i det, men till mitt försvar kan jag säga att jag inte är lika fast där som jag var för ett par år sedan, då det kändes nästan oöverkomligt svårt att klara sig en hel dag utan att logga in. Det var väl inte riktigt sunt, nej. En stor orsak till att det inte mera är så är att mina kompisars fb-vanor också ändrats, men lite av hedern vill jag nog ta åt mig, jag har försökt skärpa mig.

I stället går min tid till diverse bloggar, både dem jag läser och dem jag skriver. Det är visserligen inte helt ovettigt eftersom det är ett sätt för mig att dels följa med mina vänners liv och dels hålla ett öga på både samhällsdebatt och kultur, och åtminstone en del av texterna är helt klart läsvärda och ingenting jag vill gå miste om. Mina egna bloggar fyller också en viss funktion för mig, och den vill jag inte heller helt lämna bort.

Men kanske jag ändå skulle försöka disciplinera mig själv en aning. Lite så där som vissa föräldrar sätter tv- och datortider åt sina barn. Bara att jag får vara som Pippi Långstrump och säga åt mig själv på skarpen.

*) Av en livs levande, fysiskt närvarande person, så helt hopplös är jag ändå inte.

Tillökning i mumrik-familjen

Temumriken har fått en kusin i handarbetsbloggen Chokladmumriken. Det tycker jag är lite roligt. Titta för all del in där för er dagliga dos finlandssvenskt myspys. För övrigt tycker jag också om choklad, så där som allmän information.

Papperspyssel och skosnören

Egentligen är jag inte mycket för pyssel, men just sådant här som inte kräver märkvärdigare material än en gammal tidning och papperssax kan jag nog pynja med när jag har tid över, alternativt barn att sysselsätta. I helgen fick jag besök av Maria, som bland annat lärde mig vika askar och pappershjärtan.

Jag fick också en födelsedagspresent lite i förtid, och den har redan hunnit sysselsätta mig några timmar medan vi pratade om ditten och datten.

Det är en slynggaffel, eller snoddgaffel, eller slyngtjuga eller vad man nu vill kalla den. Tycker personligen att "slyngtjuga" låter bäst, men det förutsätter liksom att man känner till både verbet slynga och substantivet tjuga, vilket väl inte så många gör. Hur som helst, det är inte alls svårt att slynga snoddar med den, men att få dem jämna och fina är en annan historia.

 Mina dansskor har redan fått nya snören, visst ser de lite fräckare ut än de svarta? Enligt tillfrågad expertis är de antagligen inte godkända till folkdräkt, men till övningarna kan de få gå.

Om att läsa

Undantagsvis hakar jag på en enkät som cirkulerar bland bokbloggarna, för den här tilltalar mig. Dels är den så allmän (d.v.s. man slipper nämna specifika böcker och författare), dels är frågorna så uppenbart omöjliga att man inte kan ta det på för stort allvar.

Höstkläder

Hösten är helt fel tid att köpa höstkläder, men nu gjorde jag det i alla fall, för att jag fryser på jobbet annars. Att jag inte gjort det tidigare beror på vissa fåniga fördomar jag har mot den sortens praktiska kläder, samma fördomar som fick mig att envisas med läderskor i stället för tossor tills för några veckor sedan. Jag är så van med att tossor är något man går på länk med, inte till jobbet. Till sist insåg jag ändå att sådant snobberi bara är dumt om ens arbetsuppgifter innefattar att sparka boll och gå i skogen.

Prisutdelning

Som alla säkerligen glömt för länge sedan hade jag en gång en tävling här på bloggen, som gick ut på att hitta användning för mina udda sockor. Det tog lite tid (host...) innan något av förslagen förverkligades, och då i modifierad form.

Vinnaren är Koko, som föreslog att man kan ha dem på handen när man städar, att torka damm med. Detta arrangemang funkar även när man blankar skor, bara man har plasthandske under som skydd mot skokrämen. Sockan var också lagom lång för att polera fram den där fina finishen på tån, så nu ser mina trotjänare presentabla ut igen. Som pris ska Koko få en kram vid valfritt tillfälle.

Alexander får hedersomnämnande för sin eventuellt omöjliga tygammonit, som jag kanske ger mig i kast med när jag har fler färgglada sockor. En lustig sak var nämligen att en stor del av de där sjutton ensamma sockorna hittade par åt sig under sommaren, så det bara blev de fula kvar. Sånt är livet, även för en strumpa.

Mera mat än misslyckanden

Idag är misslyckandets dag, men det enda jag lyckats misslyckas med är att klä på mig ordentligt. Inser att jag måste göra ett avsteg från mitt köpstopp och införskaffa en ordentlig vindtät rock med tillhörande utanpåbyxor. Sådana kläder har jag inte haft sedan jag var liten, mest för att jag är lite fåfäng av mig och inte vill se tantig ut, men nu när tantighet ingår i min arbetsbeskrivning, liksom daglig utevistelse, är det nog bara att kasta in stilhandduken och styra kosan till närmaste sportbutik.

Andra har dock lyckats misslyckas utan att det förvånar någon alls.

Vikten av bra studiehandledning

Det finns studiehandledare som talar om för en hur många poäng man ännu måste skrapa ihop till sin examen, och så finns det studiehandledare som talar om för en hur man kan få sin examen med de poäng man redan har. Så finns det professorer som går med på föreslagna lösningar för att man hängt med alldeles för länge och de inte kan bli av med en fort nog. Och slutligen en mycket studietrött liten mumrik som blir mycket mycket lycklig (alldeles för lycklig för att harmas över att det här innebär att jag lika gärna kunde ha blivit magister redan förra vintern).

Okej, jag har inte pappren i handen än, men det verkar klappat och klart. Tänk, att jag äntligen ska bli färdig. Fast nej, färdig blir man ju aldrig. Det är klart att jag inte kommer att sluta bilda mig bara för att utbildningen tar slut. Skillnaden är bara att jag kan göra det i egen takt och efter eget intresse. Samt att jag har det där pappret, som åtminstone sägs vara bra att ha på fickan.

Tips till andra som har gått många kurser men i "fel" ämnen: kolla om det går att få någonting tillgodoräknat som något annat. Ibland funkar det.

Bloggtorka

Trots att jag har en massa idéer till inlägg jag skulle vilja skriva har det inte blivit så mycket på sistone, och bättre lär det inte heller bli den närmaste tiden. Ty skarvarna mellan bitarna i det så kallade livspusslet äro tunna, särskilt när man försöker kombinera förvärvsarbete med studier och dessutom hinna med något slags socialt liv. Försöker inte ursäkta mig, bara förklara att jag har viktigare saker för mig. Hoppas ni också har det bra.

Kan ju ändå bjuda på en länk till något lagom osakligt, som filosofers hårväxt.

Höstobservationer

• vackra höstdagar är till för naturupplevelser, som att klättra på diverse klippor och stenar, inte för bokmässor
• finsk tango låter lika vemodig baklänges. Det tycker jag är intressant.
• det är långt att gå från studentbyn i Åbo till Vanhalinna i Lundo via småvägar, närmare bestämt 14 km dit och tillbaka
• stormarketar mitt i ingenstans är väldigt omotiverade, utom när man gett sig ut på nämnda vandring utan vägkost. För att man är spontan och så.
• ordet "fotografi" är en stigande peon. Peon är också en spansktalande lantarbetare i Latinamerika (enl. SAOL).
• det finns tanter som fortfarande går barfota till butiken

Underhyresgästen

Temumriken har fått ett obehagligt mysterium på halsen. Redan förra vintern hörde jag ibland mystiska ljud från kastrullskåpet nattetid. Små, krafsande ljud. Jag tänkte att det var någon sorts skalbaggar eller andra kryp i väggen, sånt som ofta finns i gamla hus och som låter mycket värre än det är. Men i går tyckte jag precis att jag hörde ett pip. Det är inte bra.

Hemmahemma hade vi möss i väggarna (lyckligtvis aldrig inne i bostaden), men det är nu sådant man får ta när man bor i ett gammalt trähus. Man nästan räknar med det, och skaffar sig ett par kattor eller tre. Men i ett betonghus i stan?

Vidare efterforskningar visade att det inte finns något mushål i skåpet, men dock en del spån under en lös "propp" i väggen, som om något försökt krafsa sig in, och något som liknade dun. Bakom proppen, alltså inne i väggen, hittade jag något som kunde vara lort, men jag är ju ingen expert.

Den goda nyheten är alltså att jag inte har någon gnagare som klättrar i mina kastruller, den dåliga att jag fortfarande har ett olöst mysterium och möjligen ohyra nånstans i alla fall. Spaningarna fortsätter

Storyslam

I går var jag på nordiska mästerskapen i storyslam i Åbo, och det var ett riktigt fint och lite annorlunda sätt att tillbringa en lördagskväll. Storyslam går ut på att de tävlande ska berätta varsin berättelse på högst sju minuter, utan rekvisita och rollutstyrsel. Bidragen bedöms av jurygrupper som utses bland publiken och de tre bästa berättarna går sedan vidare till final. Av en slump hamnade jag i den norska juryn (det var ont om lediga platser, de hade en bänk), även om jag egentligen värvades till den svenska, men det var helt ok och där satt jag sen i gott sällskap av bland annat en glad mustasch i lusekofta och en radioreporter från Island. Vi hade mycket åsikter.

Åka karusell, och äta karamell...

Varje år, sista veckan i september, landar Finlands största höstmarknad i Ekenäs. Det är ett spektakel värt att uppleva. Marknadskringlor, heliumballonger, två tivolin (för stadens barn är det här ungefär som julafton, fast tre dagar), hantverk, bijouterier, dålig mat, pärtkorgar, lakritsremmar, dåliga kläder, lingon, kuriosakabinett, fårskinnsfällar, italiensk ost... Men egentligen går man inte till marknaden för att handla, utan för att alla andra är där, och några till.

4H

Ofta blir man ledsen av stora och små nyheter man läser i tidningen, kanske mest de små, och i dag var det nedslående att läsa att staten tänker halvera sitt stöd till 4H. Det är synd inte bara för att 4H är en organisation som varit betydelsefull för mig personligen, utan mest för att jag tror att den fyller en viktig funktion för barn och ungdomar på landsbygden, där det inte ordnas så mycket annan meningsfull ungdomsverksamhet.

Jag växte upp i Tenala, som ligger en bit utanför Lilla Staden och är en mycket vacker plats som fortfarande ligger mitt hjärta nära, men där det inte händer så mycket. På gott och ont. En sak som dock hände var att vår granne sparkade liv i den lokala 4H-föreningen som legat i Törnrosasömn sedan många år, och plötsligt fanns det mycket nytt att göra och lära sig. Vi snickrade fågelholkar, spelade brännboll, stöpte ljus, sköt luftgevär, bakade småbröd och sålde på torget, lärde oss skogsfärdighet (inte för att skryta men jag har en fin rad Sporrong-pokaler från de tävlingarna), gick på hushållskurs, tovningskurs, traktorkurs och hästskötarkurs, åkte till Norge och blev träckiga, åkte till Sydschleswig och bondade med danskar, åkte till Polen och dansade med vitryssar (samt dansade bättre polonäs än polackerna, vilket var lite lustigt) med mera, med mera.

Varje sommar hade jag ett eget 4H-företag som gick ut på att jag odlade grönsaker som jag sedan sålde till mamma till torgpriser (med eko-tillägg, förstås). Alla kostnader, arbetsinsatser och intäkter skulle bokföras i ett häfte, och på hösten kunde jag sedan räkna ut att jag gjort en förtjänst om två euro i timmen. Lärdomen var alltså att man kan göra nånting och så får man pengar. Men om man vill ha stora pengar ska man satsa på något annat än morotsodling.

4H är alltså en viktig organisation dels för att den erbjuder verksamhet i byar där det inte finns så mycket annat, dels för att den lär ut precis vad man behöver för att överleva på landsbygden: företagsamhet och praktiska färdigheter. Hoppas verkligen det här kan leva kvar.

Ja, om någon undrar, de fyra H:na står för Huvud, Hjärta, Hand och Hälsa.

Svansar och strunt

En nackdel med att arbeta med små människor i stora mängder är att man även får umgås med deras bobbor och baciller. Sålunda har jag haft förkylning med feber detta soliga veckoslut. Då kan man

• titta på nätföreläsning och undra varför de inte bara skriver ner texten, när man nu ändå inte får träffa läraren öga mot öga försvinner största delen av poängen
• läsa poesihistoria och tycka det är överraskande intressant
• glädjas över att man råkade ha den rätta boken i hyllan så att man faktiskt har en chans att få uppgiften klar i tid
• vara för trött för att läsa och i stället titta på en halv säsong Sex And The City (som faktiskt är en någorlunda intelligent serie, åtminstone ibland. Stör mig bara att när jag en gång fastnat i en serie måste jag avsluta den också, och den här är rätt lång.)
• fingersticka svansar som säkert kommer till användning i något sammanhang

 

Något säger mig att vissa småttingar kommer att få leka svansleken inom en snar framtid.

•  strunta i att skriva ett ordentligt inlägg

"The greatest speech ever made"

Om man slår in de sökorden på YouTube hittar man Charlie Chaplins tal från filmen Diktatorn, och det är åtminstone det bästa tal jag någonsin hört, högaktuellt än idag. Själva filmen är också sevärd.

Texten finns för övrigt här.

(Ja, och så måste jag väl erkänna att den lilla nörden i mig blev väldigt glad över att videon innehåller cybermen.)

Dagens telefonförsäljare

En ovanligt envis jäkel hade försökt få tag på mig i flera dagar för att erbjuda ett kanalpaket på prov. Jag upplyste honom om att jag inte har någon tv, men det var visst inget problem för jag skulle ha en hel vecka på mig att köpa en innan kortet kom på posten. Jo nej, tack och hej.

Telefonförsäljare måste vara en vad de mest föraktade och illa sedda (eller snarare hörda) yrkeskårerna i det här landet, och man måste väl tycka synd om dem. Samtidigt som man hatar dem. Besvärligt. Kommer tyvärr aldrig på de där smarta men inte elaka replikerna att dra till med förrän tidigast en timme efter att de skulle behövts.

Ofta är det dock tillräckligt avskräckande att helt enkelt tala svenska. Vad man nu sen ska tycka om det.

Inbördes beröm och beundran

Temumriken är smickrad, mycket smickrad och glad, över att ha fått en utmärkelse av Ea. Särskilt glad över motiveringen.

Till grejen hör att jag ska svara på några frågor och ge priset vidare. Frågorna först:

1. Vilken är din favoritfärg? Det beror ju på vad man talar om, till exempel klär jag mig aldrig i rött, men kan tycka att det är snyggt på en matta eller så. Om man tittar i min garderob blir det enkla svaret blått, men det är mest för att det är en enkel färg att klä sig i (näst efter svart), men jag tycker egentligen bättre om vissa sorters grön, eller en del dagar gult eller orange... Ni ser. Över lag har jag övergått från att gilla färger till att uppskatta vissa färgkombinationer som spelar med varandra på ett vackert/intressant sätt i just det sammanhang där de är. Det var det utförliga och flummiga svaret.
2. Vad är din favoritmat? Allt som är gott? Det här är också för svårt. Typ vispgrädde. Eller vildhallon. Eller vad som helst som är väl tillrett när jag är lagom hungrig. (Ni märker att jag inte är så bra på sådant här. Det var enklare när man var liten och helt enkelt skrev "plättar.")
3. Vart skulle du vilja resa? Jag reser inte så mycket, och inbillar mig ofta att jag inte tycker om att resa, tills jag sedan hamnar på ett ställe som jag sen ändå tycker om. Brukar bli lite slumpmässigt, och bra så. Alltså vet jag inte vart jag skulle vilja av de platser jag inte besökt, men platser jag skulle vilja återse är London och Island. Kanske Italien också.

Sedan prisutdelningen.

Det här blev också svårt. Jag följer väl med några tiotal bloggar, men de flesta av mina favoriter är allt annat än söta*, för jag uppskattar det lite fräna bättre. Några har inte uppdaterats på ett halvår eller mer och en stor del är professionella bloggar av författare och andra. Dessutom får man väl inte ge priset åt någon som redan fått det, vilket utesluter några av de prisvärda kandidaterna.

Men en som jag väldigt gärna vill ge en utmärkelse åt är Londonina, som skriver så som jag bara drömmer om att kunna skriva. Vackert, tänkvärt och personligt, mitt i prick.

*) Jag vet att "sweet" inte kan direktöversättas till "söt" i sammanhanget, men ändå, det finns de som skulle ta illa upp.

Sommaren är kort

...men man kan ju njuta av hösten också. Tänkte jag denna sköna söndag, cyklade ut från Lilla Staden och njöt av solen och ringlande vägar, bland stubbåkrar och singlande löv. Egentligen hade jag tänkt hälsa på slottsruiner, men när jag kommit så långt var det så roligt att cykla att jag inte ville stanna, så jag fortsatte en bit till. Slottet finns nog kvar en annan dag också, om det nu har stått där 600 år redan.

Hade tänkt ta lite bilder på de böljande åkrarna, men det blev visst mest moln i stället. Bra så.

Litterära fördomar

Ända sedan jag läste en diskussion om guilty pleasure-läsning på Bokbabbel för ett tag sen har jag tänkt att jag vill haka på. Den diskussionen kom främst att handla om Nora Roberts och liknande romansförfattare,  men också en och annan deckare. Det som slog mig var att jag inte riktigt kände igen mig, och vet inte om det är bra eller dåligt.

Ordkonst

De senaste dagarna har jag varit i Karis på kurs i ordkonst för Sydkustens ordverkstadsledare. Det var ett tag sedan jag själv ledde en ordverkstad, men jag har sysslat med likande grejer och det är alltid kul att gå på kurs nu och då och låta sig inspireras, och framför allt träffa andra ordkonstnärer.

Vart tog matglädjen vägen?

Jag vill inte tänka på vad jag stoppar i mig. Jag försöker faktiskt medvetet låta bli. För det är för mycket nu, dieter dieter dieter vart man ser, hela tiden nya. Dieter för att gå ner i vikt, dieter för långt liv, dieter för att må bra (men det gör man ju inte). Östersjödiet, stenåldersdiet, ph-diet, iso-diet, LCHF, GI...

Någon av dem kanske är bra, eller åtminstone ofarlig, men några är helt klart för extrema och själva diethysterin är allt annat än sund. För när mat reduceras till utfodring och näringsämnen missar man något väldigt viktigt, och det börjar gå troll i ens förhållande till mat och ätande.

Dessutom är bakgrunden till det hela till stor del bullshit och business as usual. Den insikten får mig att må lite illa, eftersom jag vet hur mycket illamående dietfokuseringen kan leda till. Tänk bara på hur allt från livsstilsmagasin till matproducenter profiterar på folks osäkerhet och rädslor, för att inte säga ångest. Inget nytt under solen, jag vet, men det gör inte fenomenet mindre motbjudande.

Eftersom jag är frisk och kan äta vad som helst vill jag kunna göra just det och njuta av det, utan att fundera så förbannat mycket om det är bra för mig eller inte. För det där funderandet är åtminstone inte bra för mig.

Snuttifierad

I dag börjar jag på ett nytt jobb, det sjätte inom loppet av ett år. Jag börjar förstå varför folk klagar på snuttjobben, det är inte utan att man känner sig lite splittrad. Genast man satt sig in i arbetsuppgifter och rutiner på ett ställe är det dags att bryta upp och lära sig något nytt igen, och knappt har man börjat med ett jobb innan det är dags att börja leta efter nästa. Eller snarare det sen följande. Aldrig tid att bli riktigt ordentligt varm i kläderna och bli riktigt bra på det man gör, lära känna sina arbetskamrater och kunder (eller motsvarande), för att inte tala om att utvecklas i arbetet. Man blir ju stressad och trött med mindre.

Det här med att bli äldre

På kafferasten igår funderade vi på det här med hur skönt det är att inte längre vara lika ung som man var förr. Ingen kring bordet skulle vilja vara tjugo igen, och absolut inte tonåring eller barn. Världen var så mycket större och mer skrämmande då i all sin obegriplighet, men för varje år som går blir man mindre nojig och mer frimodig. Kanske till och med klok. Åtminstone får man perspektiv på saker och ting och ser bagatellerna för vad de är, och man vågar leva mer.

Det här har jag tänkt mycket på förut, särskilt när jag läste Twilight (titta inte på mig så där, jag påstår inte att jag tyckte om den.) Bella vill desperat bli vampyr redan som sjuttonåring, med motiveringen att det ju är det alla drömmer om, att vara evig tonåring. Det trodde jag inte på en sekund. Jag har aldrig träffat en vuxen människa som skulle önska sig tillbaka till den åldern. Men det är lite som om någon skulle försöka lura oss, att det är det man borde vilja. Och då är det ju fint att märka, att de flesta ändå inte går på det, utan till och med ser fram emot att bli äldre. Vilket ju är en sund inställning också med tanke på att man inte har något val.

Dagens citat

"In a world where Google can give you thousands of answers, a librarian will always bring you the right one."

Neil Gaiman

Saxat härifrån.

Dalsbruk

De senaste tre dagarna har jag varit i Dalsbruk, där jag bland annat utforskade omgivningarna...

...och hittade osannolikt gula svampar.

Vet någon vad det här är?

Mest var jag dock på Åbo Litteraturförenings skrivarseminarium med Monika Fagerholm, som var en härlig inspiratör (jag har inte läst hennes böcker, men det ska ni inte berätta åt någon.) Kanske man skulle börja skriva igen.

Bokligt strunt II

Eftersom jag bara har halvfärdiga inlägg som jag inte orkar skriva färdiga just nu, får det bli ett länkinlägg igen. Koko tipsade om mer smaklösa bokomslag, den här gången med fantastik-tema. Jag vet inte vad det beror på att just den genren är så belastad med oförtjänt dålig omslagskonst, men man kan ju alltid skratta åt bisarrerierna.

En blogg som innehåller även mycket icke-strunt är This is not the six word novel, men den har också en underhållande serie med märkliga saker folk säger i bokhandlar. Gillar särskilt "Houdinis sista trick", längst ner i det länkade inlägget.

Veckans video

Det finns säkert många bra sätt att börja en vecka, men att snubbla över den här videon var det bästa på länge.

Jag får lust att se de första säsongerna på nytt, men har bestämt att inte göra det förrän jag tagit ut examen. En liten morot är aldrig fel.

Klädbytarfrossa

Mitt köpstopp på kläder har inte hittills lett till mera utrymme i garderoben, snarare tvärtom. Mina systrar fick nämligen för sig att de skulle rensa upp i sina garderober, som båda var betydligt mer välförsedda än min någonsin varit. Matsalsbordet fylldes med klädberg, och jag kunde ju inte låta bli att plöja igenom härligheten och plocka med mig allt som verkade någorlunda användbart.

Även om jag sorterade bort sådant som krävde mer än små förändringar fick jag med mig 36 (!) nya plagg. Det är väl ungefär så mycket jag köper på två år i vanliga fall.

Det fina med klädbyten (och annat som är gratis) är att man inte behöver ta några risker. Eller, annorlunda uttryckt, man kan ta risker man inte skulle ta om det var pengar inblandade. Det man märker att man inte tycker om eller har användning för kan man alltid föra till klädinsamlingen eller ge vidare, och ingen skada är skedd.

Därför har jag nu en hel del kläder jag själv inte hade köpt, för att jag inte går i de butikerna eller inte tänkt på att en sådan jumper kunde passa mig. Det är roligt, och lite spännande.

Återstår att göra de där små justeringarna, på något magiskt sätt klämma in allt i klädskåpet och se vad jag sist och slutligen använder. Sen får jag väl ordna en klädbytarkväll med någon annan för att bli av med överskottet.

Du är vad du läser

Det här inlägget på litteraturpsykologibloggen OnFiction är nästan lite skrämmande. Personer som läser om dumma människor har visat sig själva bli dummare, åtminstone tillräckligt länge för att prestera sämre i ett kunskapstest. Alltså borde man välja sin lektyr med omsorg, och bara läsa böcker om intelligenta, godhjärtade och modiga karaktärer. Tänk på det!

Fast å andra sidan, om det där stämde borde jag, som slukat fantasy sedan tonåren, vid det här laget kunna spränga stenar med tankekraft och prata med träd, men det kan jag inte. Så det är lugnt. Vi kan fortsätta frossa i våldsorgier och dålig romantik.

Inför hösten

Är det ett tecken på ytlighet att man tycker att lite ny färg och form på kalufsen är ett bra sätt att markera nystart inför hösten? Nääh. Inte om man klipper sig två gånger om året. Och inte för att det egentligen är höst ännu, men det känns ändå lite så för att jag börjat jobba, snart börjar på mitt riktiga jobb och har fått ett litet dansprojekt att hålla i under hösten. Dessutom börjar skolorna nästa vecka, och även jag borde så småningom plocka fram studieböckerna och försöka komma ihåg hur man gjorde.

Studieval

Med anledning av att mitt förra inlägg blev lite förvirrat känner jag tvungen att komma med en vidare förklaring, börjandes från början. Jag kommer från en relativt oakademisk miljö i en mindre ort på landet, där de flesta omkring mig hade mer eller mindre handfasta jobb. Sådana man lätt kunde begripa sig på. Själv ville jag alls inte studera vid universitet, utan jag ville bli något praktiskt, som trädgårdsmästare. Av olika anledningar blev det inte så.

Eftersom jag hade gott läshuvud antog alla att jag skulle bli student, och dessutom var de flesta praktiska yrken uteslutna av hälsoskäl (bl.a. just trädgårdsmästare). Till på köpet visste jag inte vad jag ville bli efter nian (nå, hur många vet nu det, egentligen?), så jag gjorde vad som förväntades av mig och började gymnasiet. På det viset fick jag ju tre års betänketid.

Tre år senare hade jag en vit mössa, utmärkta betyg i de flesta ämnen men fortfarande inga som helst ambitioner. Då gick jag för en gångs skull emot förväntningarna och började studera hantverk på en folkhögskola (vilket ansågs vara ett alternativ bara om man inte kom in vid universitetet). Det var antagligen det bästa beslut jag någonsin fattat och det året kom att bli otroligt betydelsefullt för mig. Det var ingen stress, inga krav, och jag fick skapa fritt och uttrycka saker som jag inte ens vetat att jag bar inom mig.

Det där med hantverk var så roligt att jag bestämde mig för att försöka studera vidare, till textildesigner. Plan B var litteraturvetenskap (har ju alltid tyckt om böcker) och plan C matematik (där kunde jag komma in på betyg). Eftersom jag inte hade några vidare konstnärliga talanger blev det plan B som förverkligades, och när jag en gång börjat tyckte jag att jag lika gärna kunde fortsätta.

Sedan en dag fick jag för mig att det var dags att börja jobba, för det är ju det man gör efter att man studerat. Inte för att jag behövde pengar eller så, utan för att det hör till. Jag var rädd för att lämna den trygga studiemiljön och ge mig ut i det stora okända, men jag tyckte att jag måste. Sedan märkte jag att jag dessutom lämnat de mysiga och inkluderande sammanhangen bakom mig, och inte hade så mycket i stället. Plötsligt var livet lite hårdare och kallare helt enkelt. Men även det var väl oundvikligt.

Jag är nu sådan att jag vill göra rätt för mig, och nu känner jag att jag har en stor skuld att betala tillbaka efter att bara ha tänkt på mig själv i flera år (även om det behövdes). Eller "skuld" kanske inte är rätt ord, men jag tycker helt enkelt inte att livet är meningsfullt om jag inte kan och får bidra till något större. De jobb jag tyckt bäst om är de där jag märker att jag kan göra skillnad för folk, vara till nytta och glädje.

Så vad är då mitt problem? Jo, känslan av att andra människor uppfyller sina drömmar, eller åtminstone planer, medan jag bara svävar iväg dit vinden bär mig. Utan att göra aktiva val och utan att veta vart jag vill komma. Man kan förstås låtsas att man medvetet valt att ta livet som det kommer, och kanske det faktiskt är en klok inställning. Men det är inte alla dagar jag lyckas övertyga mig själv om det. Dessutom är det väl inte konstigt, att saker man gör utan att veta varför kan kännas lite meningslösa.

Att jag aldrig fattat några viktiga beslut utan låtit livet fatta dem åt mig, det kan jag förstås inte skylla någon annan än mig själv för. Jag försöker ändå trösta mig med att det kanske ändå är de små besluten som är viktiga. De små dagliga besluten om att gå till höger eller vänster, stiga upp eller sitta kvar, ringa ett samtal eller låta bli, säga ja eller nej. Förutom att de är lättare att hantera har de fördelen att de är så många, att om man gör fel ibland så får man snart en ny chans.

Studentnostalgi

Nu har jag närvaroanmält mig vid universitetet, och lovat mig själv att det är sista gången. Denna höst, så fort som möjligt, ska jag avsluta det som jag påbörjade för sex år sedan (dessutom utan annan anledning än att jag inte hade något bättre för mig) och sen ska jag dra en djup suck av lättnad. Jag ska loss, vidare, ut i den verkliga världen.

Samtidigt är det förstås lite vemodigt. En del av mig vill inte bli så vuxen, inte riktigt ännu. Men man kan ju inte gå tillbaka till de där första åren när allt var nytt och spännande: staden var ny och stor, studierna fascinerande, studiekompisarna många och vänliga. Jag fick vara med på ett hörn, ja nästan vilka hörn jag ville, och det var jag alls inte van vid. Dessutom var jag min egen på ett sätt jag aldrig varit förut, med eget hushåll och ingen som lade sig i om jag satt rak i ryggen och kom ihåg att ta bort brödsmulorna från bordet. Det kändes som en stor frihet att kunna äta plättar varje kväll om jag så ville.

Och fastän studierna var krävande så var livet rätt sorglöst. Man hade köpt sig en femårig frist (och fem år var en evighet på den tiden) och kunde gott lägga en del av den tiden på att ta ut svängarna och njuta av livet. Nu vill jag påpeka att jag inte hörde till dem som tog ut de vidaste svängarna, men betydligt vidare än jag var van med, hur som helst. Man kunde fjanta runt på stan iklädd studenthalare (eller sopsäck), dansa hela natten mitt i veckan, sjunga hellre än bra, föra djupa (och mindre djupa) diskussioner över en öl i någon källare, pick-nicka hela dagen, eller klä sig überfin och gå på årsfest. Man gick med i föreningar, gick med i styrelser, grundade nya föreningar, träffade en massa fina människor. Man organiserade fester, resor, kurser. Man lärde sig otroligt mycket, på gott och ont, och med ens var man vuxen.

Var allt bara en enda stor övergångsrit? För själva studierna minns jag inte mycket av, och det lilla jag minns vet jag inte vad jag ska ha för användning för. Det är klart att man (hoppeligen) lärt sig en del om analytiskt tänkande och skrivande samt ett och annat faktum, men var det allt det skulle vara? Kanske. Och eftersom man fick så mycket runt omkring och vid sidan av har det ju inte varit bortkastad tid. För som sagt, vad hade jag annars kastat bort den på?

Nu är det bara att hitta något annat att kasta bort sin tid på fram till pensioneringen.

Usch vad det här blev angstigt mot slutet, tror jag fick en liten livskris. Återkommer.

Bokligt strunt

Eftersom jag är ledig i dag känner jag mig tvungen att vara osaklig och rekommendera dåliga böcker. Eller åtminstone bisarra, kolla in Weird Bookroom. Kan inte riktigt bestämma mig för om min favorit är "101 more uses for dead cat" eller "How to start your own country". Möjligen "Anticraft: Knitting, Beading and Stitching for the Slightly Sinister". Ju mer jag tänker på saken, desto mer vill jag ha den i julklapp. Jag gillar också att någon skrivit en bok med titeln "How to be happy though married". Det är en konstruktiv inställning.

Mer eller mindre misslyckade omslag kan man rota efter hos Book Cover Judge eller judgeabook, varav den senare är min favorit eftersom där finns saker som mystiska hunks med smågrisar och älvor, samt "Surfing Samurai Robots".

För den som föredrar musik finns alltid Katastrofala omslag. Dansbandsvarning på den.

Jag vet att jag borde ha sparat det här för en regnig dag, men det gjorde jag nu inte.

Finncon

Min ursprungliga tanke var att rapportera från Finncon i Åbo medan det ännu var någorlunda aktuellt, men saker kom emellan som saker plägar göra, så ni får den nu i stället. Ber om ursäkt för avsaknaden av bilder, jag hade för trevligt för att komma mig för.

Lite sommarbilder

På Tenaladagen var det lite klent med folk på Hembygdsmuséet, men de kom senare

Om nallebjörnar och folkdans

Det här är ett hyllningstal och en kärleksförklaring till något som är väldigt viktigt för mig, men först nallen. Detta är ingen vanlig nalle utan en maskot, som är till hälften min och jag är mycket glad över den. Inte bara för att mjukisar av förekommen anledning* var mig strängt förbjudna när jag var liten, utan p.g.a. omständigheterna under vilka jag fick den.

Teddy

Överraskningsprogram

Jag tänker inte berätta vad det här handlar om, ni får bara lita på att det är roligt.

Ordning och reda

Första veckan av ledigheten* går till att inse att man faktiskt är ledig. Andra veckan går till att njuta av denna ledighet och bara drischa. Tredje veckan börjar det så smått klia i fingrarna av rastlöshet, och det är då semesterprojekten dyker upp, vare sig man vill det eller inte. I mitt fall omorganisering av skåp.

Om att blogga

Läste för någon vecka sedan i tidningen (VN, minns tyvärr inte när och hittar den inte i arkivet) en intervju med några unga bloggare, som förutspådde att de "amatörmässiga" bloggarna inom kort kommer att försvinna och bara yrkesbloggarna bli kvar. Det tyckte jag var ett märkligt påstående. Möjligen beror det på att man som enskild bloggläsare bara ser ett snävt utsnitt av hela bloggosfären, och dessa personer mest kommit i kontakt med kommersiella och wannabe-kommersiella bloggar.

En regnig dag

En regnig dag kan man t.ex. roa sig med att disajna om sin blogg till någonting mindre skrikigt. Så att det är lättare att låtsas vara sofistikerad. Om det nu är det man vill. Åtminstone tycker jag det ser redigare ut så här.

Kreativ matlagning

På tal om ärtsoppa, fantasi och att inte vilja umgås med andra människor i onödan, jag måste bara visa det här: Kaffekokarkokboken. Länken går till en blogg, som sedermera blivit en bok. Skriven av en student som bodde i ett studentrum och inte ville gå ut i det gemensamma köket för att laga mat, alltså började hon experimentera med matlagning i kaffekokare. T.ex. kaffekokarkokta bacontapas. Fenomenalt.

Nu har ju inte jag någon kaffekokare, så jag kan inte testa ätbarheten, men det är fritt fram för frivilliga.

Garderobsinventering

Klädtemat fortsätter. Min garderob sätter vissa fysiska begränsningar på sitt innehåll, med en klädstång på knappa 60cm och några små hyllor får man helt enkelt inte plats med 130 klänningar, hur ljuvliga de än må vara. Alltså borde man optimera innehållet så att man har precis det man behöver. Det är inte omöjligt, en av de mest välklädda personer jag känner har en väldigt liten garderob. Men man måste lära sig den där konsten.

Nygamla kläder

Det är över två månader sedan jag införde köpstopp på kläder, och så här långt har det gått bra. Visst känner man sig frestad när man får hem läckra kataloger eller går förbi lockande skyltfönster (sommarrea!), men jag har inte köpt så mycket som ett hårband.

I morse ramlade jag sedan in på några bloggdiskussioner om klädkonsumtion, läs t.ex. Koko och Hanna, så jag tänkte det kunde vara dags att spinna vidare.

Nya kanontian

Av någon anledning som jag inte riktigt förstår har hela konceptet för Kanontian ändrats från och med i år, och inte till det bättre. Tanken var väl att få fler deltagare när männen också får vara med, men resultatet är betydligt färre deltagare eftersom allt det roliga slarvats bort.

TJejernas kanontia var ett jippo med underhållning hela lördagen och mycket publik, hela stan var med och kvinnorna kom från när och fjärran. Nu var det som vilket dussinlopp som helst, en onsdagkväll då inte alla kan komma längre bort ifrån. Jag saknar de fantasifulla dräkterna, spelmännen längs rutten, brandkåren som sprutade vatten på oss, alla hejarna. Målkramen kan jag nog klara mig utan (och förmodligen de stackars pojkarna som stod där också), men resten saknar jag.

Att rutten förlängts från 10 km till kvartsmaraton är sedan en detalj som jag tycker gör varken till eller från, men därmed är det här det längsta lopp jag någonsin sprungit. Med tanke på hur otränad jag var är jag nöjd med prestationen. Kanske jag faktiskt springer att halvmaraton en vacker dag.

Sommartorg i Ekenäs

I Åbo kom jag mig sällan för att gå till torget eller saluhallen, det var så långt bort och åt ett håll dit jag sällan hade andra ärenden. Här i Ekenäs däremot är allting mer eller mindre runt hörnet, och det hör ju till att handla på torget, så i morse anslöt jag mig till strömmen av tanter som i solhatt och med korg på armen vallfärdade till sommarstadens hjärta.

Glad midsommar!

Låter man bli att klippa gräsmattan ser den ut så här efter ett par år.

 

Trots att det var illväder när blommorna skulle plockas och girlanderna bindas blev det en stång till slut, och den gick bra att dansa kring.

Pickves

 

Den blomstertid

Min första riktiga avtackningsblomma, blev ju nästan lite rörd. Och jag som inte ens äger en blomvas... Trevligt sommarlov åt alla som har sådant!