Det här veckoslutet, d.v.s. från eftermiddagen i går till middagstid i morgon, tillbringar jag allena i min lya, och det är riktigt skönt. Naturligtvis är jag väldigt glad över att jag för det mesta har sällskap på helgerna numera, men samtidigt inser jag att jag hör till dem som har ett visst behov att vara totalt ensam med sig själv nu och då.
Tid att slappna av från alla sorters krav (egna och andras), tid att sova från 20 till 10 (nåja, jag låg nog vaken lite emellanåt, men ändå), tid att göra onödiga saker eller ingenting alls. Framför allt tid att vila upp sig, för det är ganska tröttande för mig att vara bland andra människor hela tiden. Av någon orsak. Och så är det väl inte mer än naturligt att vara utmattad efter andra veckan på nytt jobb, dessutom en sexdagars-vecka.
Så nu sitter jag här i min pyjamas och gör precis vad som faller mig in, äter när jag vill och läser vad jag vill. Så att jag nästa vecka orkar jobba och nästa helg kan träffa någon som jag, ändå, sitter här och saknar.
:)
SvaraRaderaNytt jobb är fullkomligt utmattande. När du får in rutiner så går det lättare.
SvaraRaderaMen visst behöver man vara ensam emellanåt, det är skönt. Åtminstone när det är självvalt. Trots att jag är ganska social så uppskattar jag att kunna vara ifred, t.o.m om jag har roligt, såsom t.ex. på en stämma. Då går jag ofta undan en stund ibland, för att varva ner och inte ha några som helst krav på mig.
Det behovet är nog en av orsakerna till att familj känns så otänkbart :-/
Tro mig, sen när man råkar hitta någon att dela detta "jag vill också ha ensamtid ibland" med... Sen sitter båda supernöjda i var sitt rum och pysslar med sitt, men kan ändå njuta av att lite senare få laga mati tillsammans, eller slötitta på en film, iklädd pyamas eller favoritmyskläderna. Utan att det känns fel.
SvaraRaderaDe ska få kännas perfekt att vara ensamma hemma tillsammans också :)
Ja det gäller ju bara att ha tillräckligt stort hus, eller så får man göra som vissa mammor jag hört om och låsa in sig på wc en halvtimme nu och då ;) På stämmor och liknande tycker jag egentligen man har ännu större behov av att dra sig undan i något skede, eftersom det blir så intensivt och man har en massa människor inpå sig precis hela tiden. När jag sedan kommer hem vill jag inte umgås med någon på ett par dar.
SvaraRaderaJag undrar om det där egentligen handlar alls så mycket om storlek på hus/lägenhet som man kunde tro. Med tanke på hur olika det känns med olika människor o i olika situationer så undrar jag om det inte handlar mer (eller iaf lika mycket) om att kunna liksom "läsa varann" o ge o behöva lagom mycket utrymme/uppmärksamhet vare sig man sitter i varsitt hörn eller i varsin våning.
SvaraRaderaDu har en poäng när det gäller vuxna människor, men om det finns barn med i bilden blir det en lite annan sak. Då kanske det å andra sidan inte hjälper hur stort hus man än har :P
SvaraRaderaFast - den där skillnaden finns med barn också, tycker jag. Med vissa barn kan man faktiskt "förhandla" om egen tid för alla o vissa barn är mer nöjda att vara själva emellanåt än andra. Naturligtvis i annan mån än vuxna o väldigt beroende på ålder också, men ändå.
SvaraRadera