Snöväder och sagobarn

Nu har vi snö, gott folk, och utanför biblioteket där jag jobbar riskerar Raseborgs framtid liv och lem i en ovanligt vådlig pulkabacke. Glädjande att se, särskilt i dessa dagar när man igen kommit på sig själv med att bekymra sig för att det är så besvärligt med vinterväder. Usch, vad vuxet av mig.



Smurfomobilen har blivit evakuerad till mina föräldrars garage där den får tina till nästa vecka, och i bästa fall få lite välbehövlig service så att man kan få upp dörrarna även i minusgrader, i stället för att klättra in genom bakluckan. Alltid roar det ju grannarna, men...

Min första sagostund!

Annars har jag kommit igång med både det ena och det andra, bland annat hållit min första sagostund. Det gick hyfsat, även om jag får fundera lite mera på vad jag ska hitta på åt de allra minsta. För de var faktiskt små, och då menar jag pyttesmå. En hel flock knähöga varelser som kom tultande emot mig, och jag slogs än en gång av förundran över att fullständiga människor kan existera i det formatet. Jag är alltså inte van med småbarn, men jag blir väl. Däremot behöver jag inte sluta förundras, förundran över livets mirakler kan man sällan ha för mycket av.