Orsaken till att jag över huvud taget gick med på att bjuda på examenskaffe var inte bara påtryckningar uppifrån, eller snarare nerifrån släktträdet, utan insikten att det här är en av mycket få gånger jag har möjlighet att firas för något som jag själv åstadkommit. Och även om det, underligt nog, inte känns som en så stor grej för mig just nu, så insåg jag senast när jag märkte hur många som faktiskt kom, och såg alla kavajerna, att det ändå är en stor grej. I min värld, den värld där jag levt de senaste sju åren eller så, blir var och varannan människa förr eller senare magister, men i ett större perspektiv är det ju inte riktigt så. Faktum är att jag är första generationens akademiker (även om pappar har en kusin nånstans som har doktorerat) och första magistern i byn (även om det är en väldigt liten by). Med andra ord finns det andra som gör en stor grej av det, och de måste de ju få göra.
Dessutom ska jag inte sticka under stol med att jag njöt av att bli uppvaktad och skålad för (många gånger) och få presenter. Mamma måste ha tipsat om att jag är utan blomvas, för jag fick fyra stycken. De var alla fina och alla olika modell, så det var inget fel med det. Av mamma och pappa, som känner mig och vet vad jag behöver, fick jag en grötkastrull som är en fantastisk uppfinning, för man kan lämna gröten att koka medan man går i duschen, utan att den bränner fast.
Annat jag gjort:
- Blivit med bil, av nödvändighet, en liten smurffärgad plåtlåda som ska till besiktningen i morgon. Håll tummarna.
- Klippt de där eländiga naglarna, som blivit flera millimeter långa och bara var i vägen. Det där är nog något jag aldrig kommer att förstå mig på. Färgen är dock kvar.
- Börjat pröva mina vingar som barn-/skol-/filialbibliotekarie. Inga större katastrofer än, men jag är ganska trött och lite stressad. Inte stressad som när man har för mycket att göra, utan som när man inte vet om man är efter eller inte, för att man håller på med något helt nytt.
- Köpt en skalkniv och tagit reda på exakt hur vass den är:
 |
| Visst ser det lite ut som ett ansikte? Hade ett mycket prydligt förband i morse, men det blev lite tilltufsat av all bokhantering på jobbet. Blä, vad man är handikappad utan användbar tumme. |
- Tagit väldigt många bilder av den där blombuketten:
*) En språklig fråga: är det bara jag som har svårt med att det ska vara ett "n" där? Jag vill ha "botten" till att vara neutrum, men det har väl med dialekt att göra.
Nej, tyvärr är det inte bara du som vill att "bottnen" ska sluta på "t", men till skillnad från många andra vet du åtminstone att det inte är korrekt svenska. Formen med "t" på slutet hade jag inte hört innan jag kom till Åbo och började umgås med folk som var uppväxta med annat än standardsvenska och (nord)österbottniska dialekter. För att låta korrekt i mina öron ska dialektformen sluta på "ne", "nin" eller möjligen bara "ni", med hörbart eller stumt "tt" före. Obestämda formen "eitt botn" kan jag dock möjligen ha hört, på samma sätt som både "eitt hus" och "ein hus" låter tänkbara. :)
SvaraRaderaJag fick för övrigt en stekpanna och en elvisp i julklapp av mina föräldrar, så det var väl lite samma idé där som med grötkastrullen.
Jag nog "alltid" vetat att det finns två botten - ett som slutar på -t och ett på -n men också konstaterat att jag fånigt nog inte alltid vet riktigt säkert vilket som är vilket på högsvenska med mindre än att slå upp det. Jag har vuxit upp med att rätt form (o det finns flera olika) beror på om "medföljande" substantiv är manligt eller kvinnligt men det är ju liksom inte den allmänt gångbara lösningen ;) Hoppas smurflådan är snäll - kanske du kan köpa den en Ykkösbonus-smurfmaskot? (fast jag tycker int dom är så hemskt fina, faktiskt...)
SvaraRaderaNär nu blommorna dina poserar så fint så måst ju också jag passa på att gratta. Igen :)
SvaraRaderaJag minns hur paff jag blev när jag flyttade till Finland och nästan genast kom i gräl med en klasskamrat som i sten hävdade att det heter "ett botten". Jag hade aldrig stött på det tidigare. Sedermera har jag förstått att det är vanligt bland finlandssvenskar. Jag tycker det låter fel varje gång:-)
SvaraRaderaDet är bra att du hade en riktig examensfest! Jag höll också stor färdighetsfest, trots att jag var pinsamt trög med att få gradun färdig, just för att fira min prestation. (Fast jag fuskade lite med maten och höll knytis.) Jag menar, det är inte sannolikt att jag doktorerar eller får några stora pris eller vinner nån stor tävling och att fira jämnt är lite deprimerande, plus att det enda man behöver prestera för det är att hållas vid liv. Missförstå mig inte, jag gillar att leva och i princip borde man jubla varje dag för att man gör det, men att fira en examen känns liksom konkretare :-) Plus att det är en bra orsak för ens släktingar att träffas och tala om att "Lisa har ju artat sig riktigt fint", vilket är trevligt för dem också:-)
Tack för gratulationerna :)
SvaraRaderaNej jag tänker inte skaffa en smurfmaskot, dels är det hart när omöjligt att samla ykkösbonus i den här stan och dels lär de vara oskäligt dyra. Men visst skulle det vara en rolig grej att ha en sådan hängande i backspegeln, och se hur många som fattar vitsen.
Och det här med botten: på min dialekt heter det ett botn, botne. Först i högstadiet fick jag lära mig den standardsvenska varianten och hade ganska svårt att acceptera den, men numera är det den jag använder i skrift.