Läste för någon vecka sedan i tidningen (VN, minns tyvärr inte när och hittar den inte i arkivet) en intervju med några unga bloggare, som förutspådde att de "amatörmässiga" bloggarna inom kort kommer att försvinna och bara yrkesbloggarna bli kvar. Det tyckte jag var ett märkligt påstående. Möjligen beror det på att man som enskild bloggläsare bara ser ett snävt utsnitt av hela bloggosfären, och dessa personer mest kommit i kontakt med kommersiella och wannabe-kommersiella bloggar.
Det finns ju så många olika slags bloggar och man bloggar av så många olika orsaker. För att vädra sina tankar, för att tjäna pengar, för att få uppmärksamhet, som ett sätt att hålla kontakt med vänner och bekanta, för att uttrycka sig, för att delta i debatt. Ofta förstås flera orsaker. En blogg kan vara en dagbok, en receptsamling, ett loppis, en skrivkurs, precis vad man gör den till. Det är det som är så prima.
Visst, för somliga är det ett självändamål att ha så många läsare som möjligt, och det kräver arbete och täta uppdateringar, men andra kanske inte ens vill att vem som helst ska läsa. Och jag tycker inte det är något självändamål att uppdatera så ofta som möjligt. Här på Temumriken har jag försökt komma med minst ett inlägg i veckan och högst ett om dan. Den regeln rensar bort det värsta tramset, och om jag får fler bra idéer samma dag ställer jag dem helt enkelt på kö.
Men varför bloggar jag då? Ärligt talat vet jag inte riktigt. Delvis för att jag ibland har saker jag vill säga men inte vet vem jag ska säga dem åt, så jag tänker högt rätt ut i rymden i stället. Delvis för att jag vill hålla igång mitt skrivande och bli bättre på att uttrycka mig. Delvis för att mina bekanta på andra orter inte ska glömma bort mig alldeles. Och jag blir alltid glad när jag får kommentarer.
På tal om den sociala aspekten, så kan det här med att flytta ut sitt sociala liv på nätet vara lite tveeggat. Någon klagade på att man inte längre har något att prata om när man träffar sina kompisar, för allt som hänt sen senast har redan avhandlats på facebook. Risken finns ju. Bloggar är kanske lite mindre farliga, och jag har märkt att det även fungerar åt andra hållet för man kan starta en konversation genom att säga "Jag läste på din blogg att..." och sen diskutera vidare. Kommer man fram till något bra kan man ju dessutom skriva ett uppföljande inlägg, och cirkeln är sluten.
Så varför bloggar du? Eller om du inte bloggar, varför läser du bloggar?
Alltså, jag har funderat lite från och till på samma saker, och mest på den här ... tja, uppdelningen, av ens liv på nätet (det mera offentliga?) och det man sedan lever "på riktigt".
SvaraRaderaFrämst har jag faktiskt funderat på det här med teman. Det att massor med "bra" bloggar med vettiga bloggare verkar ha lyckats finna en liten nisch mitt i hela råddet som är internet. Vissa blogare får det de tar upp sin blogg att verka som deras LIVSUPPGIFT. Jag menar, själv skriver jag mest om mina pysselprojekt hemma och om hur det är att bo i Åbo för mig och sambon. Men är sedan BARA det mitt bidrag till internetkulturen? Det är ju inte precis så att jag inte tycker om andra saker också (dans, kocka, pyssla med grönväxter, växtgenetik, udda andra handarbetstekniker, funktionell design etc).
Något som också slog mig här för ett tag sedan, det var att det verkar som om det finns en slags "blog tabu". Vilket man upptäcker då man gärna skulle vela diskutera något ... kanske mera pinsamt... man läst på någons blogg, men inte bara KAN ta upp i den personens sällskap. För att det liksom känns som om han/hon inte nu EGENTLIGEN delat med dig åt just DIG. Du råka ju bara läsa det.
Så varför blogga? Eller, varför just jag bloggar?
Kanske mest just bara för att jag är jag. Egentligen väldigt social, men sedan mitt i allt kanske lite för reserverad.
På nätet kan du (om du vill) visa upp dig från din bästa sida. Varje dag om du så vill.
Har ibland funderat om man "borde" nischa sin blogg mer, men kan inte komma på något enskilt ämne eller ämnesområde som jag skulle ha något att säga om hela tiden. Ibland har jag en sak på hjärtat, och ibland en annan, det blir lite rörigt men mina läsare får nu ta det som det är, tänker jag.
SvaraRaderaTräffande det du skriver om bloggtabu, så är det ju nog ibland. Man får känslan av att ha tjuvläst någons dagbok, även om både den som läser och den som skriver vet att vem som helst kan läsa texten, och att den följaktligen är menad för vem som helst att läsa.
Åtminstone jag skriver ibland saker på min blogg som jag inte tar upp i ett vanligt samtal, men det tycker jag är en positiv sak. Dels uttrycker jag mig bättre (och hellre) i skrift än muntligt och dels vet jag att på min blogg är det jag som har kontroll över situationen, och då är det lättare att säga precis vad man menar. Kanske det också är en orsak till att jag bloggar.
Jag tror jag skrivit några blogginlägg om det här nån gång, fast mer exakt minns jag inte.
SvaraRaderaHela grejen började nog för mig som ett slags resultat av övertalning; diverse utspridda kompisar som ville ha lite dagbok, lite textilbilder osv att titta på. Nu skriver jag nog mest för att jag tänkt att det är bra med ett utrymme där jag kan skriva de saker jag tycker att det borde o ska vara ok att tänka o skriva o tycka men som jag samtidigt inte vill/orkar eller ens ändå riktigt tycker att man ska hålla på o predika om för folk runt om sig heller. Den som vill haka på dem får väl göra det, jag förstår inte varför det skulle vara "förbjudet".
Jag försöker nog ha min blogg som en ganska "kravfri" zon - temat får nu bli vad det blir o textkvaliten också, liksom(fast det är klart att det är lite svårt att inte känna att man ska prestera nåt...men jag strävar till det iaf). O uppdateringarna blir då dom blir, jag har ingen plan för det. Däremot försöker jag vara noga med att tänka på vem jag lämnar ut - om mej själv kan jag skriva vad som helst, nästan iaf, men om andra ska man ju försöka att inte göra det...
Att somliga tycker att fb, bloggar osv gör det svårt att hitta saker att umgås kring då man verkligen ses tycker jag närmast är konstigt - dom som verkligen är folk jag får ut saker av att umgås med tycker nog jag att jag bara kommit närmare gnm de här tilläggsgrejerna, inte tvärtom. Men med mer "halvbekanta" kanske det stämmer ibland nog.
Jag läser väldigt få nisch/temabloggar eller mer proffsiga bloggar regelbundet - jag tycker det ändå är en minoritet av dem som verkligen lyckas med att ge något bra o läsvärt inom samma tema hela tiden o att de ofta blir ganska anonyma o ytliga eller också väldigt mycket "besserwisser" på ett sätt jag inte orkar med.
Men alltid finns det de som lyckas, såklart. Bäst gillar jag dem som har olika skribenter som turas om kring samma temaområde. Men mest läser jag nog bloggar för att de skrivs av folk jag har nån koppling till i vardagen o de berör mig på det sättet.
Oj - vilken kort kommentar det där blev då, förresten ;P
SvaraRaderaDet blev nästan ett eget inlägg :)
SvaraRaderaJag gillar också bloggar med flera skribenter, de brukar vara bättre på att hålla kvaliteten uppe. De temabloggar som lyckas bäst är kanske annars de som är mest opersonliga, sådana som snarare är samlingar av t.ex. bokrecensioner eller matrecept. Jag har själv märkt att det genast blir svårare att hålla sig till ämnet när man blandar in sig själv.
Och ännu om skillnaden mellan att blogga och att prata: det blir liksom mer indirekt när man bloggar. Man har sagt något, men det är de andras val om de läser eller inte.
Men sedan är det även det där med att det verkar skada ens minne - speciellt då man gör bort sig med att inte komma ihåg vad man plitat ner på sin blog, för att bli påmind om saken i ett senare skede av en väninna...
SvaraRadera