Av någon anledning som jag inte riktigt förstår har hela konceptet för Kanontian ändrats från och med i år, och inte till det bättre. Tanken var väl att få fler deltagare när männen också får vara med, men resultatet är betydligt färre deltagare eftersom allt det roliga slarvats bort.
TJejernas kanontia var ett jippo med underhållning hela lördagen och mycket publik, hela stan var med och kvinnorna kom från när och fjärran. Nu var det som vilket dussinlopp som helst, en onsdagkväll då inte alla kan komma längre bort ifrån. Jag saknar de fantasifulla dräkterna, spelmännen längs rutten, brandkåren som sprutade vatten på oss, alla hejarna. Målkramen kan jag nog klara mig utan (och förmodligen de stackars pojkarna som stod där också), men resten saknar jag.
Att rutten förlängts från 10 km till kvartsmaraton är sedan en detalj som jag tycker gör varken till eller från, men därmed är det här det längsta lopp jag någonsin sprungit. Med tanke på hur otränad jag var är jag nöjd med prestationen. Kanske jag faktiskt springer att halvmaraton en vacker dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar