Om nallebjörnar och folkdans

Det här är ett hyllningstal och en kärleksförklaring till något som är väldigt viktigt för mig, men först nallen. Detta är ingen vanlig nalle utan en maskot, som är till hälften min och jag är mycket glad över den. Inte bara för att mjukisar av förekommen anledning* var mig strängt förbjudna när jag var liten, utan p.g.a. omständigheterna under vilka jag fick den.

Teddy

Tenala folkdanslag

Det var nämligen så, att när jag var liten (7-13, närmare bestämt), dansade jag folkdans i en juniorgrupp. Jag började med det dels för att det inte fanns så mycket fritidsaktiviteter att välja på i min hemby (om man inte gillade friidrott och det gjorde jag inte), men mest för att jag tyckte folkdräkterna var så häftiga. Det tycker jag fortfarande.

Ett år var det Barnlek i Danmark, en veckolång stämma för juniorfolkdansare från hela Norden. Vi skulle inte åka dit, men vi fick ändå vara med i en tävling där man skulle skriva en vers till en sång som sedan skulle sjungas på stämman, en vers per land plus en egen för oss finlandssvenskar. Jag och Nettan skrev det vinnande bidraget, och jag var lite stolt. Till pris fick vi nallen, som till skillnad från oss faktiskt var på stämma.

Folkdanslaget Otakt

Ett antal år senare, när jag flyttat till Åbo för att studera, hittade jag folkdansen på nytt, genom studentdanslaget** Otakt. Första året blev det dock inte av alls, och andra året var jag också tveksam, eftersom jag inte hade dansat på så många år och dessutom missat de första övningarna. Det var på håret att jag skippat hela grejen, men sen gick jag i alla fall den där kvällen och det förändrade mitt liv. Jag överdriver inte, jag skulle inte vara den jag är i dag utan folkdansen och de människor jag träffat genom den. Förutom vänner har jag fått en ordentlig dos självförtroende och självkännedom, bättre hälsa och ett bättre förhållande till min kropp.

Jag vill förklara varför just folkdans är så fantastiskt, men det är inte lätt. Vi börjar i den enkla ändan: motion. Om man (som jag) inte är den sportiga typen men ändå vill röra på sig är folkdans utmärkt, eftersom man har så roligt att man helt enkelt inte märker att man motionerar. Man hoppar, skuttar och springer men hinner inte märka att man blir trött.

Själva poängen med dansen är att det ska vara roligt, den har utvecklats genom århundraden av unga människor som velat roa sig tillsammans. Detta glömmer man lätt om man ser folkdans på scen, men ursprungligen är den alltså inte någon konstruktion av koreografer och danslärare, till skillnad från vissa moderna danser. Folkdans är inte menad att ses, den är menad att göras. Därför är det här så svårt att förklara för den som aldrig testat.

Social dans för osociala dansare

Den viktigaste skillnaden, för mig, mellan folkdans och andra danser jag testat är ändå den sociala aspekten. I folkdans dansar man i allmänhet i grupp, vare sig man har par eller inte. Man dansar med alla och alla tillsammans. Som umgängesform är folkdansen perfekt även för den som annars har klent utvecklade talanger för sällskapslivet, eftersom så mycket är givet. Jag vet inget annat socialt sammanhang som faktiskt har nedskrivna instruktioner för precis hur du ska bete dig i varje skede: vem du ska hälsa på och hur, vem du ska titta i ögonen och när, vem du ska gå fram till och vem du ska dansa med. Allt går liksom av sig själv, och det är en stor lättnad för någon som mig. Okej, du måste våga bjuda upp någon i början, men sedan ser dansen ofta till att du får dansa med flera andra också. Parbytesdanser har liknats vid speed dating, och jämförelsen är väl inte alldeles långsökt.

Sedan kommer ännu allt det andra runtomkring, med samkväm, stämmor, festivaler, musiken och dräkterna. En hel subkultur och en livsstil, om man vill göra det till det. Nu senast var det jubileumsstämma i Borgå, och där var dansare från två år till åttiotvå och alla hade roligt tillsammans.

Jag vet inte om det är rörelseglädjen eller musiken eller människorna, men det är ingen skillnad hur ledsen jag är, får jag bara dansa folkdans blir jag glad. Dessutom botar det både flunssa och ryggskott, vi har testat.

Nu är det igen Barnlek i Danmark, och jag är inte med den här gången heller. Men kanske jag någon dag har ett eget juniorlag att åka på stämma med, det skulle vara så roligt att få ge vidare detta fina till ännu fler. Nästa sommar är det Nordlek i Norge, och jag hoppas hoppas hoppas (ta i trä) att jag har möjlighet att åka.

*)Atopiska exem som förvärras av akryl, som de flesta lurvia gosedjur är gjorda av.
**) Jag har fått frågan om man tävlar mycket i folkdans, eftersom grupperna kallas lag. Men det är lag i betydelsen sällskap, som att man gör någonting "i lag", d.v.s. tillsammans. Lite ålderdomligt kanske, men det är bara symptomatiskt. Somliga grupper, särskilt i Sverige, kallas gillen.