På kafferasten igår funderade vi på det här med hur skönt det är att inte längre vara lika ung som man var förr. Ingen kring bordet skulle vilja vara tjugo igen, och absolut inte tonåring eller barn. Världen var så mycket större och mer skrämmande då i all sin obegriplighet, men för varje år som går blir man mindre nojig och mer frimodig. Kanske till och med klok. Åtminstone får man perspektiv på saker och ting och ser bagatellerna för vad de är, och man vågar leva mer.
Det här har jag tänkt mycket på förut, särskilt när jag läste Twilight (titta inte på mig så där, jag påstår inte att jag tyckte om den.) Bella vill desperat bli vampyr redan som sjuttonåring, med motiveringen att det ju är det alla drömmer om, att vara evig tonåring. Det trodde jag inte på en sekund. Jag har aldrig träffat en vuxen människa som skulle önska sig tillbaka till den åldern. Men det är lite som om någon skulle försöka lura oss, att det är det man borde vilja. Och då är det ju fint att märka, att de flesta ändå inte går på det, utan till och med ser fram emot att bli äldre. Vilket ju är en sund inställning också med tanke på att man inte har något val.
Jag vet inte om jag skulle vilja vara tjugo igen, men däremot skulle jag inte ha något emot att omgivningen var som när jag var tjugo. På den tiden kände jag nämligen mycket mer folk i Åbo, och det känns också som att det hände mer saker på den tiden. Jag har inga bevis för just det, men däremot vet jag att har fotograferat på 24 fester och motsvarande tillställningar den våren när jag fyllde 23, medan siffran fyra år senare var 8 under hela kalenderåret.
SvaraRaderaTonåring är jag säker på att jag inte skulle vilja vara igen, för enda fördelen skulle vara att det var lättare att bli förälskad då än nu. Och jag vet inte ens om det är en fördel egentligen. I övrigt var det mest hemskt att vara tonåring, speciellt innan gymnasiet.
Jaaa-a tonårig vill jag inte heller vara igen men ibland sku det vara ganska skönt att få vara ett oskyldigt barn igen och bli omhändertagen. Då när allt känns tungt och jobbigt och att vara vuxen och göra alla beslut inte känns bra.. Men på det stora hela känns det positivt att bli äldre :)
SvaraRaderaVisst gick jag också på mer fester där kring 20, och visst var det roligt. Vi tyckte de äldre studerandena var så tråkiga, de där som parat ihop sig och flyttat till Karis/Ingå/Pargas eller annars bara slutat gå på fester, för det skulle vi aldrig göra. Och visst kan jag sakna de tiderna, men även om det var precis rätt då så är jag inte så säker på att jag skulle vilja ha tillbaka det nu. Kanske har jag blivit tråkig, men framför allt har det kommit andra saker i stället.
SvaraRaderaJag vet inte om det faktiskt var så sorglöst och tryggt att vara liten heller, det fanns nog en massa rädslor som inte ens mamma kunde göra något åt. Man var väldigt spontan och öppen förstås, men det tycker jag man kan fortsätta vara, eller bli pånytt, som vuxen.
Jag tror inte att det är just festerna jag saknar, utan mer det att det faktiskt finns folk i Åbo man kan göra saker tillsammans med om man skulle få för sig att inte vilja sitta hemma ensam alla dagar i veckan. Speciellt nu under sommaren har det varit lite dåligt på den fronten. Däremot har jag aldrig tänkt på att äldre studerande skulle sluta vara med, men kanske jag bara har bytt studierelaterad bekantskapskrets för mycket för att märka det. Tillbakaflyttningen till Österbotten sker iallafall oftast först när folk har slutat studera i Åbo, och den har vid ett flertal tillfällen splittrat par när ena halvan inte kan vänta på att få flytta hem från Åbo och den andra inte vill flytta bort från Åbo. Jag vet sen inte om det är annorlunda med Karis/Ingå/Pargas eller om jag bara inte känner lika många som har flyttat dit. :)
SvaraRaderaJag skulle inte vilja vara tonåring på nytt, aldrig i livet!
SvaraRaderaDet enda jag någon gång kan sakna är den där intensiteten, den där man känner allt mycket starkare, men för det mesta är jag rätt lättad att slippa den.
Jag tror det är Bradbury som har en skräckhistoria om en man som tar sin pojkes plats på barndomens fruktansvärda slagfält.
Minns inte att jag skulle ha varit särskilt intensiv i tonåren, det kanske var det som hände när jag var tjugo. Tonåren, och en stor del av barndomen, tillbringade jag nedgrävd i ett bokberg. Tryggt och bra.
SvaraRadera