Nu har jag närvaroanmält mig vid universitetet, och lovat mig själv att det är sista gången. Denna höst, så fort som möjligt, ska jag avsluta det som jag påbörjade för sex år sedan (dessutom utan annan anledning än att jag inte hade något bättre för mig) och sen ska jag dra en djup suck av lättnad. Jag ska loss, vidare, ut i den verkliga världen.
Samtidigt är det förstås lite vemodigt. En del av mig vill inte bli så vuxen, inte riktigt ännu. Men man kan ju inte gå tillbaka till de där första åren när allt var nytt och spännande: staden var ny och stor, studierna fascinerande, studiekompisarna många och vänliga. Jag fick vara med på ett hörn, ja nästan vilka hörn jag ville, och det var jag alls inte van vid. Dessutom var jag min egen på ett sätt jag aldrig varit förut, med eget hushåll och ingen som lade sig i om jag satt rak i ryggen och kom ihåg att ta bort brödsmulorna från bordet. Det kändes som en stor frihet att kunna äta plättar varje kväll om jag så ville.
Och fastän studierna var krävande så var livet rätt sorglöst. Man hade köpt sig en femårig frist (och fem år var en evighet på den tiden) och kunde gott lägga en del av den tiden på att ta ut svängarna och njuta av livet. Nu vill jag påpeka att jag inte hörde till dem som tog ut de vidaste svängarna, men betydligt vidare än jag var van med, hur som helst. Man kunde fjanta runt på stan iklädd studenthalare (eller sopsäck), dansa hela natten mitt i veckan, sjunga hellre än bra, föra djupa (och mindre djupa) diskussioner över en öl i någon källare, pick-nicka hela dagen, eller klä sig überfin och gå på årsfest. Man gick med i föreningar, gick med i styrelser, grundade nya föreningar, träffade en massa fina människor. Man organiserade fester, resor, kurser. Man lärde sig otroligt mycket, på gott och ont, och med ens var man vuxen.
Var allt bara en enda stor övergångsrit? För själva studierna minns jag inte mycket av, och det lilla jag minns vet jag inte vad jag ska ha för användning för. Det är klart att man (hoppeligen) lärt sig en del om analytiskt tänkande och skrivande samt ett och annat faktum, men var det allt det skulle vara? Kanske. Och eftersom man fick så mycket runt omkring och vid sidan av har det ju inte varit bortkastad tid. För som sagt, vad hade jag annars kastat bort den på?
Nu är det bara att hitta något annat att kasta bort sin tid på fram till pensioneringen.
Usch vad det här blev angstigt mot slutet, tror jag fick en liten livskris. Återkommer.
Allt som händer i studielivet är också alldeles på riktigt på sitt vis - så det så - o mer vuxen o förståndig än vad som är hälsosamt tycker jag man ska akta sig för att bli när man sen byter till "andra verkligheter också". En del sånt man gör under studietiden tror jag alla behöver göra ibland även efteråt o att komma ihåg det också sen bland all "annan verklighet" tycker jag är en del av det man behöver lära sig för att bli lagom "stor o förståndig" ;)
SvaraRaderaDet slår mig bara ibland när jag jämför med sådana som aldrig studerat utan börjat jobba kring 20, att de måste tycka att allt det här är ganska fjantigt och onödigt och slöseri med tid och skattepengar. I jämförelse med riktigt, hederligt arbete. Inte kommer jag ens att få högre lön än de, så jag vet inte riktigt hur jag ska motivera hela rumban.
SvaraRadera(Varning: sociolog i farten, texten kall och känslolös och i allmänhet fixerad på stora strukturer :)
SvaraRaderaJag undrar om inte dethär med att undra vad folk som börjat jobba genast är ett symtom av att många universitetsämnen inte har tillräckligt högt självförtroende.
Oberoende av hur det ofta känns har samhället helt på riktigt bestämt att satsa på dessa ämnen och låter därför många studera dem. Detta är ingen slump, utan kräver att staten betalar pengar varendaste ett år med nya beslut varje gång.
Det är inte bara synd om man får (ens lite) dåligt samvete av att studera nånting s.a.s. flummigt utan dessutom ineffektivt: ingen kommer att lägga ner ett ämne för att de som studerat det har dåligt samvete.
Det jag gärna skulle se är att humanistiska och dylika ämnen skulle försvara sig lite bättre, typ "du kanske har utbildats på ett sätt som industrin vill, men faktum kvarstår att jag kan skriva mitt modersmål mycket bättre än du nånsin kommer att kunna." Naturligtvis finns det brister i all undervisning men de humanistiska ämnena borde bli MYCKET bättre på att lära ut att man faktiskt har nytta av dem i livet och att de faktiskt är den enda grunden som samhället i allmänhet har att stå på utöver religionen.
*Pust*, hoppas dethär har nåt med diskussionen att göra. :)
Jättebra poäng (och tack för egoboosten). Någon kan förstås hävda att bara för att samhället någon gång bestämt att humaniora är värt att studera så betyder det inte att det var ett bra beslut, eller att det fortfarande är vettigt i dagens värld. De skulle förstås ha fel, men ändå.
SvaraRaderaFaktum är ju att det pågår en debatt om hur man ska förhindra att så många ungdomar studerar "improduktiva" ämnen som konst och humaniora. I Sverige har man föreslagit lägre studiestöd för dessa ämnen, vilket är heltosigt men allvarligt menat. Skrämmande, på flera sätt.
Visst borde humaniora höja sin profil och lyfta på huvudet i stället för att huka i försvarsposition, men det är lättare sagt än gjort när man är under attack. Med dagens samhällsvärderingar är det få som lyssnar på argument om konstens egenvärde och humaniora som samhällsfundament. Men du har förstås helt rätt i att de här ämnena borde börja med att peppa sina egna studerande, ett ämne som inte tror på sig själv har garanterat ingen framtid.
Jag kan ibland tycka att det ligger något i att det utbildas för många humanister, eftersom det inte finns plats för dem på arbetsmarknaden och många blir antingen arbetslösa, omskolade eller underbetalda snuttjobbare. Men om man vänder på steken så skulle det här inte vara något problem om bara arbetsmarknaden förstod att uppskatta saker som allmänbildning och bred förståelse av världen.
Vi kan ju hoppas (och arbeta för) att det blir så en vacker dag. Och att humanistiska studerande slutar se på sin framtid som "sen när jag är arbetslös humanist" och i stället tänker "sen när jag är en viktig del av samhällsbygget".
Hur man nu än vill se det så tar Åbo Akademi in en proportionellt väldigt stor andel av de sökande (jmf t.ex. med stadens finska universitet) och det påverkar standarden. Jag anser nog att en del av dem som kommit in i alla fall som humanister (det är det jag känner till bäst) kanske faktiskt skulle ha haft nytta av att man krävt lite mer i inledningsskedet så dom fått motivera sina beslut mer, tänka efter, sätta sig in i saker och kanske inte bara "hamnat" på det dom hamnat på. För man ska nog kanske vara rätt motiverad, vilja satsa en hel del och tro en hel del på sig själv för att sen hitta sin plats i arbetslivet efter en hel del humanistiska utbildningar.
SvaraRaderaJag anser att jag själv är på rätt plats - som etnolog - att det jag gör är viktigt osv. Många andra är det också så med. Men inte alla. Och det att det kan vara för lätt att bli humanist utan att veta vad man ska med det till är nog också en del av problemet, det tycker jag. Det är inte hela svaret på något sätt, förstås, men jag tror att det är bra att det talas om det också. De som utbildas borde tro på det de blir. Hur man åstadkommer det, det är väl den stora frågan. Jag tror kanske att man borde både fundera hur många som ska utbildas och ännu mer HUR dom ska utbildas för att komma åt situationen?