Studieval

Med anledning av att mitt förra inlägg blev lite förvirrat känner jag tvungen att komma med en vidare förklaring, börjandes från början. Jag kommer från en relativt oakademisk miljö i en mindre ort på landet, där de flesta omkring mig hade mer eller mindre handfasta jobb. Sådana man lätt kunde begripa sig på. Själv ville jag alls inte studera vid universitet, utan jag ville bli något praktiskt, som trädgårdsmästare. Av olika anledningar blev det inte så.

Eftersom jag hade gott läshuvud antog alla att jag skulle bli student, och dessutom var de flesta praktiska yrken uteslutna av hälsoskäl (bl.a. just trädgårdsmästare). Till på köpet visste jag inte vad jag ville bli efter nian (nå, hur många vet nu det, egentligen?), så jag gjorde vad som förväntades av mig och började gymnasiet. På det viset fick jag ju tre års betänketid.

Tre år senare hade jag en vit mössa, utmärkta betyg i de flesta ämnen men fortfarande inga som helst ambitioner. Då gick jag för en gångs skull emot förväntningarna och började studera hantverk på en folkhögskola (vilket ansågs vara ett alternativ bara om man inte kom in vid universitetet). Det var antagligen det bästa beslut jag någonsin fattat och det året kom att bli otroligt betydelsefullt för mig. Det var ingen stress, inga krav, och jag fick skapa fritt och uttrycka saker som jag inte ens vetat att jag bar inom mig.

Det där med hantverk var så roligt att jag bestämde mig för att försöka studera vidare, till textildesigner. Plan B var litteraturvetenskap (har ju alltid tyckt om böcker) och plan C matematik (där kunde jag komma in på betyg). Eftersom jag inte hade några vidare konstnärliga talanger blev det plan B som förverkligades, och när jag en gång börjat tyckte jag att jag lika gärna kunde fortsätta.

Sedan en dag fick jag för mig att det var dags att börja jobba, för det är ju det man gör efter att man studerat. Inte för att jag behövde pengar eller så, utan för att det hör till. Jag var rädd för att lämna den trygga studiemiljön och ge mig ut i det stora okända, men jag tyckte att jag måste. Sedan märkte jag att jag dessutom lämnat de mysiga och inkluderande sammanhangen bakom mig, och inte hade så mycket i stället. Plötsligt var livet lite hårdare och kallare helt enkelt. Men även det var väl oundvikligt.

Jag är nu sådan att jag vill göra rätt för mig, och nu känner jag att jag har en stor skuld att betala tillbaka efter att bara ha tänkt på mig själv i flera år (även om det behövdes). Eller "skuld" kanske inte är rätt ord, men jag tycker helt enkelt inte att livet är meningsfullt om jag inte kan och får bidra till något större. De jobb jag tyckt bäst om är de där jag märker att jag kan göra skillnad för folk, vara till nytta och glädje.

Så vad är då mitt problem? Jo, känslan av att andra människor uppfyller sina drömmar, eller åtminstone planer, medan jag bara svävar iväg dit vinden bär mig. Utan att göra aktiva val och utan att veta vart jag vill komma. Man kan förstås låtsas att man medvetet valt att ta livet som det kommer, och kanske det faktiskt är en klok inställning. Men det är inte alla dagar jag lyckas övertyga mig själv om det. Dessutom är det väl inte konstigt, att saker man gör utan att veta varför kan kännas lite meningslösa.

Att jag aldrig fattat några viktiga beslut utan låtit livet fatta dem åt mig, det kan jag förstås inte skylla någon annan än mig själv för. Jag försöker ändå trösta mig med att det kanske ändå är de små besluten som är viktiga. De små dagliga besluten om att gå till höger eller vänster, stiga upp eller sitta kvar, ringa ett samtal eller låta bli, säga ja eller nej. Förutom att de är lättare att hantera har de fördelen att de är så många, att om man gör fel ibland så får man snart en ny chans.