Det känns som att hela Finland hållit andan den här veckan och väntat på katastrofen. Ännu är den inte här, men vi ser nyheter från Italien och Spanien och vet att det kan vara vår tur snart. Ändå råder ingen panik, folk går på stan som vanligt, även om de flesta undviker att gå in i butiker eller caféer.
Min vardag påverkas inte nämnvärt av påbudet om social distansering, som föräldraledig är man rätt så isolerad oberoende. Åtminstone jag, som inte är den som i första hand tar sociala initiativ. Största skillnaden är att min man jobbar hemifrån och jag har börjat tvätta händerna med tvål, fastän de går sönder av det. Och så funderar jag om man borde fara och hälsa på familjen medan det ännu går, även om det inte är att rekommendera. Men det kan vara sista chansen innan alla blir sjuka i tur och ordning, eller det införs utegångsförbud.
Hör hur bisarrt det låter: utegångsförbud, undantagstillstånd, beredskapslag. Om någon läst den här texten för ett par månader sedan hade de trott att jag bara hittar på. Stängda gränser, stängda skolor, förbud mot offentliga sammankomster på mer än tio personer, förbud mot att vistas på allmän plats utan orsak, förbud mot att hälsa på hos personer över 70. Eller okej, det där sista är bara en stark rekommendation. Imorgon är det söndag, men det är förbjudet att gå i kyrkan, annat än virtuellt. Hör hur bisarrt det låter, och kom ihåg det.
Det mest skrämmande är inte att folk dör, utan hur fort det blev det nya normala att allt är förbjudet. Och folk ropar efter med förbud och mer begränsningar av våra medborgerliga rättigheter. Och jag hoppas att det är för att de verkligen är så rädda för en ny sorts flunssa, och inte för att de helt enkelt uppskattar när auktoriteter tar i med hårdhandskarna, för sakens egen skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar