För fem veckor och en dag sedan blev vi föräldrar till en märkvärdig och outgrundlig liten varelse. Nu är vi tre i stället för två och börjar så sakteliga vänja oss vid att allting fungerar annorlunda än förut.
Jag kan kort berätta hur förlossningen gick till, utan äckliga detaljer.
Första dagen gick bra. Jag hade oregelbundna förvärkar som gjorde måttligt ont och ibland tog paus så att jag kunde vila, precis som jag läst om att det skulle börja. På kvällen blev värkarna regelbundna och vi var beredda att åka in till Lojo, men efter ett par timmar glesnade de igen.
Andra dagen var jobbig. Värkarna var fortfarande oregelbundna med 3-30 minuter emellan dygnet runt och mera smärtsamma. Vi var ett varv till BB och vända.
Tredje dagen hade jag accepterat situationen, bodde på soffan för att det var lättare att hoppa upp därifrån när värkarna kom än från sängen. Det var omöjligt att sova, men jag tänkte att det inte kunde hålla på så hur länge som helst heller.
Fjärde dagen började sömnbristen ta ut sin rätt och jag kände mig smått förtvivlad. Ringde till BB och fick beskedet att de kunde ta in mig till natten och gem sömnmedel så att jag skulle få vila upp mig inför den aktiva fasen. Sagt och gjort.
Sen gick det som det gick: i stället för att söva ner mig satte medicinen igång förlossningen. Resten har jag lite dimmiga minnesbilder av, men det gick bra fastän jag var så trött. Varmt vatten och lustgas gjorde susen. Svårast var att helt enkelt våga krysta tillräckligt hårt.
Tidigt på morgonen den femte dagen, som var en söndag, kom vår bebis till världen. Med fart kom ungen, med knytnäven tryckt mot kinden och ett stort "Nääää!" Attityd saknas åtminstone inte.
Sen blev det lite krångel med amning och vikten, som vi fortfarande kämpar med, men annars har vi det bra. Önskar bara att det inte behövt ta fyra veckor innan någon upplyste mig om att amningsproblemen antagligen beror på att jag har PCOS. Av den info man får så får man lätt intrycket att alla kan amma bara man försöker tillräckligt, men både PCOS och hypotyreos (som jag inte har) är vanliga åkommor som kan ställa till det, möjligen även endometrios (som jag har en lindrig variant av) kan påverka, men det är en outforskad sjukdom så ingen vet riktigt.
Och det är märkligt hur mycket lättare det är att hantera svårigheter när man vet vad de beror på.
Det här är första veckan som vi inte behöver gå på några kontroller alls, så vi kan helt och fullt satsa på att hitta fungerande rutiner. Dessutom är barnafadern mera hemma från och med nu (jag vet, vi har lagt upp det här lite bakvänt) så det finns bättre möjligheter att ta lite minska på kaoset som fyller vår lägenhet. Fast jag nog vet att vi inte slipper det helt och hållet de närmaste tjugo åren eller så.
Grattis!
SvaraRadera