Snuttifierad

I dag börjar jag på ett nytt jobb, det sjätte inom loppet av ett år. Jag börjar förstå varför folk klagar på snuttjobben, det är inte utan att man känner sig lite splittrad. Genast man satt sig in i arbetsuppgifter och rutiner på ett ställe är det dags att bryta upp och lära sig något nytt igen, och knappt har man börjat med ett jobb innan det är dags att börja leta efter nästa. Eller snarare det sen följande. Aldrig tid att bli riktigt ordentligt varm i kläderna och bli riktigt bra på det man gör, lära känna sina arbetskamrater och kunder (eller motsvarande), för att inte tala om att utvecklas i arbetet. Man blir ju stressad och trött med mindre.


Lyckligtvis är det här i mitt fall en tillfällig situation, men det finns ju många som år efter år hoppar mellan korta kontrakt, aldrig kan planera på längre sikt och aldrig har riktig semester. Visst finns det en frihet i att inte vara bunden till en arbetsgivare, och visst är det spännande att prova på många olika uppgifter, men i något skede tröttnar nog de flesta på det och vill ha trygghet och ordentliga anställningsförhållanden i stället.

Jag börjar komma till den punkten där jag inte längre är rädd för fast anställning utan snarare ser fram emot det. Men, det vill jag ändå säga att det här året har varit otroligt lärorikt och utvecklande. Innan hade jag bara studerat och haft relativt enkla sommarjobb samt en praktikplats, nu har jag provat på det ena och det andra och, framför allt, märkt att jag duger till arbete. Det var jag inte alls säker på innan. Jag har märkt att jag faktiskt kan bidra med någonting, och det känns väldigt bra.

Alla mina jobb har dessutom haft det gemensamt att de handlat om kultur och pedagogik i någon form, så de har stött varandra och gett mig insikt i olika aspekter av det område som jag vill vara verksam inom. Det är också värdefullt. Så jag är nog glad att jag tagit emot många av de jobb som trillat mig i famnen under studietiden, även om det inneburit att jag fortfarande är fem-före-färdig.