I går var jag på nordiska mästerskapen i storyslam i Åbo, och det var ett riktigt fint och lite annorlunda sätt att tillbringa en lördagskväll. Storyslam går ut på att de tävlande ska berätta varsin berättelse på högst sju minuter, utan rekvisita och rollutstyrsel. Bidragen bedöms av jurygrupper som utses bland publiken och de tre bästa berättarna går sedan vidare till final. Av en slump hamnade jag i den norska juryn (det var ont om lediga platser, de hade en bänk), även om jag egentligen värvades till den svenska, men det var helt ok och där satt jag sen i gott sällskap av bland annat en glad mustasch i lusekofta och en radioreporter från Island. Vi hade mycket åsikter.
Det här med scenberättande är något jag upptäckte så sent som för ett år sedan, när jag som praktikant på Sydkustens landskapsförbund jobbade bland annat med berättarprojektet Nordiska röster, som storyslamet ingick i. Det är en kulturform (i brist på bättre ord, både "konstform" och "underhållning" låter fel) jag gillar eftersom det blir både underhållande och intimt om man har en skicklig berättare som kan fånga och engagera sin publik. Dessutom tycker jag själv om att berätta (även om jag ännu är i barnskorna) och är övertygad om att berättelser, och specifikt muntligt berättande, är viktigt. Och det finns ju så härliga berättelser av alla de slag, både sanna och påhittade.
Ett litet problem, som inte hade behövt vara ett problem, i tävlingen var språket. Det fanns en tolk som presenterade engelska sammandrag på berättelserna, men somliga berättade ändå på engelska och det tyckte vi var lite synd, när det nu var en nordisk tävling. Minuspoäng åt dem. Kreativitespoäng åt dansken (har tyvärr glömt hans namn) som löste det hela genom att helt enkelt berätta "Den fula ankungen" på ett helt påhittat språk, plus livligt gestikulerande. Lät lite som en förvuxen Pingu och var hejdlöst rolig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar