Ända sedan jag läste en diskussion om guilty pleasure-läsning på Bokbabbel för ett tag sen har jag tänkt att jag vill haka på. Den diskussionen kom främst att handla om Nora Roberts och liknande romansförfattare, men också en och annan deckare. Det som slog mig var att jag inte riktigt kände igen mig, och vet inte om det är bra eller dåligt.
Personligen har jag aldrig fallit för romanslitteraturen, men det kan ju delvis bero på ett mindre lyckat första möte. Till min nionde födelsedag fick jag nämligen en Harlequin Passion av en klasskamrat, som väl visste att jag gillar böcker och tagit första bästa vid disken. Den hette "Mannen, kvinna och babyn" och gjorde mig mest förvirrad. Något år senare fick jag händerna på "Hästarnas dal" av Jean M Auel (som alltså skriver tantsnusk i stenåldersmiljö), och då var jag tillräckligt gammal för att läsa den med äckelblandad förtjusning. Men den handlar också mycket om överlevnad i vildmarken och sådana saker. Hur som helst, när jag blev ännu äldre provade jag emellanåt på de där böckerna som "alla andra flickor" (d.v.s. de där som gillar rosa) älskar, men förstod aldrig tjusningen i Marian Keyes och hennes likar.
Största orsaken till att jag inte läser romantik och chick lit (vill jag åtminstone intala mig) är inte snobberi utan helt enkelt det att jag inte får ut något av det. Kanske det är för att jag har väldigt svårt för att identifiera mig med huvudpersonerna, som har helt annorlunda liv och värderingar än jag. Kanske för att jag har en för kärv syn på kärleken för att gå på det där. Alltså inte för att det inte skulle vara tillräckligt fint, som genre.
Mitt spontana svar på frågan var att jag inte tycker de böckerna är trovärdiga, sekunden efter krockade detta med det faktum att jag hellre läser fantasy. Men kanske det inte finns någon motsättning mellan de två tankarna, realism och trovärdighet är väl olika saker? Romantiska berättelser i realistisk miljö kan vara mindre trovärdiga än vilka äventyr som helst i en sagoverklighet, där andra regler gäller. Åtminstone vägrar jag tro på att det är något fel på mig bara för att jag föredrar gröna drakar framom rosa hjärtan.
Vilket för oss in på paranormal romance, genren där man kan få både och! På Glory Box diskuteras varför vissa fantasyromaner får den stämpeln och inte andra, och vad det har för konsekvenser för vem som läser dem. Jag kan reta mig på att man ger en bok en viss stämpel för att 1. den är skriven av en kvinna 2. man vill locka kvinnliga läsare, för de läser mest 3. kvinnliga läsare vill har romantik. I så fall är jag ingen kvinnlig läsare, jag läser inte kvinnligt. Missförstå mig rätt nu, jag uppskattar en bra kärlekshistoria och kan sluka en Austen när som helst, men de allra flesta är faktiskt dåliga.
Tillbaka till guilty pleasure och varför man skäms för sina läsvanor, om man nu gör det. Läste också en text om att det är okej att se läsandet som ren rekreation. Det tycker jag också, men eftersom jag vet att litteraturen kan ge mer än så, så vill jag också ibland anstränga mig lite. Önskar att jag orkade ta mig an de där utmaningarna lite oftare. Hitta rätt balans.
Varför är det för resten mer skamligt att läsa romantik än thrillers och deckare? Eller är det bara något som jag inbillar mig? Det finns ju inte dåliga genrer utan bara dåliga böcker, eller? Och är det en bra eller dålig sak att sätta etiketter på böcker? Ni märker att jag kunde fortsätta hur länge som helst, men kanske det får räcka för idag.
Som en som har läst alla böckerna i Jean M Auels serie minst tre gånger (utom den nyaste) så känner jag att jag måste påpeka att jag inte alls har sett dem som "tantsnusk i stenåldersmiljö" trots att jag också började med "Hästarnas dal". Visst innehåller de detaljerade beskrivningar av intimt umgänge, men där finns ju lika mycket om t.ex. flintknackning och beredning av djurhudar. Å andra sidan vet jag ingenting om flintknackning på riktigt, så det är helt möjligt att hon är helt ute och cyklar eller åtminstone underlåter att nämna vissa detaljer sådär som på andra områden hon beskriver noggrant, men det gör ju inte berättelsen i sig mindre intressant.
SvaraRaderaFör mig brukar inte vad som anses vara bra och dåligt spela någon roll för om jag gillar det eller inte. Som exempel kan jag nämna Alistair Maclean; jag lyckades så småningom ta mig igenom några av hans äldre, mer ansedda böcker (som är fyllda av terminologi från andra världskrigets krigsfartyg) medan flera av hans nyare, "sämre" böcker är såna som jag har gillat och har läst mer än en gång. De äldre är förmodligen både mer realistiska och mer trovärdiga, men jag vet inte om det är det jag i första hand vill ha när jag läser. Och trots att jag aldrig ens har funderat på om jag gillar romantik så kan jag åtminstone också sluka en Austen.
Till sist: om romantik är lägre stående litteratur i förhållande till deckare, så måste man ju komma ihåg att deckare är lägre stående än övrig skönlitteratur. Och skönlitteratur är ju hur som helst lägre stånde än facklitteratur, för att inte tala om hur prosa är sämre än vers, och så vidare...
"Det finns ju inte dåliga genrer utan bara dåliga böcker" - det tycker jag låter bra :)
SvaraRaderaJag tycker inte om tanken, men kan det vara just för att det är mest kvinnor som skriver och mest kvinnor som läser romantik som det ses som lägre stående litteratur än deckare? Iofs, det finns väldigt många kvinnliga deckarförfattare också, i synnerhet på svenska, men ganska få manliga romantikförfattare (skulle vara Nicholas Sparks i så fall).
Petter: Jag tyckte inte att Auel skrev dåligt (vet inte vad jag skulle tycka nu, ett antal år senare), bara att hon emellanåt skrev snuskigt. Faktum är att det är det hon blivit uppmärksammad för, även om böckerna även har andra kvaliteter.
SvaraRaderaBåde deckare och romantik är förströelselitteratur, vad jag undrar är varför romantik anses ännu lägre. Om den nu gör det. Sedan håller jag inte alls med om att skönlitteratur skulle vara lägre stående än facklitteratur, snarare tvärtom om man nu måste jämföra. Och det där med prosa och vers: vilken är "bättre", en roman av en prisbelönt och erkänd prosaist eller en limerick?
Waenthoronien: Du har säkert rätt, men det är ju det som är så sorgligt.
Jag tycker alltså inte att att prosa är sämre än vers, eller att skönlitteratur är sämre än facklitteratur, etc., men jag har har hört de åsikterna uttryckas. Min poäng var således att oavsett vad man läser så finns det nån som tycker att det är andra klassens litteratur.
SvaraRaderaFör mig är Auel främst en författare till en bok jag hittade på loppis för länge sen, och även om jag vet att hon är mer känd än t.ex. Frank G Slaughter ("läkarromanens mästare" enligt omslaget till nån bok han skrev) men inte lika känd som t.ex. Agatha Christe så har jag inte följt med vad hon är känd för att skriva. Det är dessutom ganska stor skillnad mellan böckerna, och även om hon inte skriver dåligt så är det inte språket som är intressant utan främst storyn, tycker jag.
Jag har inte tänkt på att romantik skulle anses vara ännu lägre än deckare. Däremot har jag den uppfattningen att det "lägsta" är det som åtminstone gubben på ett antikvariat i Vasa brukar säga att kallas kiosklitteratur. Även om en stor del säkert är romantik så finns det åtminstone både deckare och sci-fi av det slaget, som det inte verkar ha lagts ned så mycket möda på varken för skrivandet eller tillverkningen av själva boken, och som inte kräver någon större tankeverksamhet för läsandet heller.