Satt här och funderade på min gamla studiestad och på varför jag inte skulle vilja flytta tillbaka dit om jag fick chansen nu, ett år senare. Jag tror att mitt liv där var så starkt bundet till studierna och studielivet, som nu är ett avslutat kapitel, att jag inte har så värst mycket att komma tillbaka till. Det skulle vara en helt annan stad, men ändå full av minnen av sådant som inte längre är och sådant jag lämnat bakom mig.
Men det gör ingenting, för jag trivs bra där jag är nu. Egentligen känns det väldigt bra att avsluta kapitel, och börja nya, och låta minnen vara bara minnen som får blekna bort ifred.
Jag tror huvudsaken är att man håller fast lagom mycket i sina minnen o försöker leva där man hamnat just nu? Det där med att platser består av minnen av saker som inte längre är, i högre eller lägre grad, sker tror jag var som helst efter en tid. Man vet heller aldrig hur det är ännu några år senare med nåt man tror att man "aldrig" vill, eller det börjar jag tänka iaf efter att jag bott hemifrån över tio år o snart åtta år ensam i Åbo. Inte ens att bo i den här samma lägenheten där jag bor nu har liksom varit samma sak i alla snart fyra år jag bott här. Tom. för mig känns det ju också som att så många jag studerat med flyttar bort att mycket blir annorlunda, hur det känns om man inte har rötter här - nå jag kan bara tänka mig att det blir ännu större. Fast jag tycker det delvis också är en fördel, för då förändras min värld - på gott o ont visserligen - utan att jag behöver besvära mig att flytta på mig ;)
SvaraRaderaKänner igen mig i resonemanget, har också funderat över varför jag absolut inte skulle vilja flytta tillbaka trots att jag trivdes så bra. Tror att det handlar mycket om att man skulle vara tvungen att bygga upp en helt ny vardag. Men den skulle åtminstone för mig hela tiden ha en slags osynlig, studierelaterad, parallellvardag som traskar bredvid. Ett studiestadsspöke.
SvaraRaderaMaria: visst är det bra att ens omgivning förändras med tiden, i lagom doser. Men jag tror det är skillnad på ställen man har en väldigt specifik relation till, och bara en viss sorts minnen, och sedan ställen man har ett mer komplicerat förhållande till. Stället där jag växte upp är också fullt av minnen, men det är annorlunda för att där finns flera lager av saker, från släktrötter till senaste semestern.
SvaraRaderaNina: precis så, ett studiestadsspöke.
Klart att det är skillnad :) Jag menar väl snarast att jag tror inte riktigt man behöver bekymra sig så mycket om hur mycket man ska hålla fast vid saker/minnen eller så, jag tror mer att vardagen o livet liksom "ger" det automatiskt om man ser till att leva i nuet o försöka göra det till nåt bra o leva i det så att man får ut de saker man gärna vill ha av det... Då ser man nog ofta vad av det som varit som fortfarande får plats/spelar roll eller inte. Åtminstone tycker jag det
SvaraRadera