Lyssnade häromdagen på Svängrums senaste program, om slump och öde (sannolikheten att vinna på lotto och sånt), och kom att tänka på det där med ödestro. Av någon anledning retar jag upp mig på människor som säger sig tro på Ödet utan att verka klara över vad de egentligen menar med det. Särskilt om de i samma veva tar avstånd från (traditionell) religion, för då har man helt klart inte tänkt igenom saker och ting. Men, å andra sidan kan jag förstå varför det är så lockande att leta mening och sammanhang också där det (kanske) inte finns, det är bara mänskligt. Kanske t.o.m. sunt.
Visst har jag också tänkt att om jag stannat hemma den där dagen så hade jag inte träffat den och den, om jag inte tagit det där extraknäcket hade jag inte heller fått det där jobbet som sedan ledde till det och det, om inte det där hänt som jag var så olycklig över då så hade inte heller det där andra hänt, som jag är glad åt nu, och så vidare. Men det behöver ju inte betyda att allt är förutbestämt och utfunderat, bara att allt har konsekvenser, ibland sådana man inte kan förutse. Att lära sig se det goda i det onda och i efterhand lägga en mening i förflutna händelser tycker jag är en god bit på väg mot konsten att hantera sitt liv (eller stå ut med det, som jag tänkt i lite mörkare stunder), men man behöver ju inte bli vidskeplig för det.
Fast nog har jag själv också tänkt ibland att det ena eller det andra (i allmänhet negativa saker) är mitt "öde". Då har jag snarare menat att det bara är att ta skeden i vacker hand också när det ser mörkt ut, och nöja sig med vad man fått fast det kanske inte riktigt var vad man (trodde att man) ville ha. Spela den hand man fått, så att säga, utan att beklaga sig.
När jag riktigt tänker efter kan nog ändå också jag gå med på att vissa händelser är (mer eller mindre) "förutbestämda" på det viset, att vissa förutsättningar leder till dem med stor sannolikhet. Som att man är lämpad för en viss typ av jobb utan att inse det själv, eller att en del människor bara passar väldigt bra ihop.
Någon determinist är jag ändå inte, för det skulle vara så deprimerande.
precis. dessutom är rubrikens uttryck tautologiskt, har länge stört mig på det :D
SvaraRaderaDet skyller jag helt på Tove Janssons humor ;)
SvaraRaderaLite olika förutsättningar har man ju alla, hur man nu än vill förklara det. Men om man bara sätter sig ner o är arg eller väntar på sitt öde så blir världen iaf inte rättvisare o bättre för det. Antagligen är det lika bra att acceptera vissa saker o kämpa mot (eller för) andra, tror jag åtminstone. Hur man sen vill se på att förklara att världen är som den är - det är väl en lite annan sak kanske. Jag tror väl mest att summan av olika tillfälligheter blir ett slags "livsöde", men att man ändå formar en hel del själv inom det. Men motivera det där kan jag inte, det bara funkar för mig att tänka så ;)
SvaraRaderaHåller med, det finns vissa sätt att tänka som är nyttiga för att de gör det lättare att förstå sitt liv i backspegeln, men det är en annan sak än metafysiska förklaringar.
SvaraRadera