Skräck

Häromdagen gick jag omkring och tänkte på skräck, närmast skräcklitteratur, eftersom jag fått i uppdrag att plocka fram ett urval åt några klasser som skulle läsa sånt. Jag tycker att det just med skräck är extra stor skillnad på hur olika personer upplever en bok, och det beror inte bara på hur lättskrämd man är. Förstås inverkar det om man har en livlig och målerisk fantasi, men mest tror jag det helt enkelt handlar om vad man är rädd för.

Jag blev till exempel inte särskilt skrämd av Cirkeln, medan en som jag rekommenderat den åt fick mardrömmar. Däremot blev jag ordentligt illa berörd av Jag såg henne idag i receptionen av Anders Fager, en bok som jag hittade via en recension vars författare inte tyckte den var särskilt skrämmande alls.

 Orsaken är enkel: det finns inget som skrämmer mig mer än vansinne. Inte galningar alltså, utan tanken på att själv förlora förståndet. (Det är nog en av orsakerna till att jag gillar Selma Lagerlöf, hon skrev mycket om människor som förlorade förståndet, och en del av dem blev vettiga igen.) Samma var det med Evig natt, och som jag dessutom är lite mörkrädd (det är lite samma sak) var det bara dumt att läsa den på kvällen...

Monster, däremot, har sällan någon effekt på mig. Annat än att jag tycker de är lite löjliga.