Nörderier

Lyssnar just nu på Sara Bergmark Elfgrens sommarprat under rubriken "Mitt liv som nörd" och känner igen mig, delvis. Jag rekommenderar programmet för alla som vill veta varför fantasy är så fantastiskt, likväl som för alla som redan vet. Själv har jag haft turen att växa upp lite senare än hon och har aldrig behövt skämmas för vad jag läser (eller har inte förstått att skämmas), men jag känner igen mig i den där längtan efter att fly in i andra världar. Den känslan, eller en skugga av den, finns ännu kvar men den var hundra gånger starkare när jag var yngre och hade mer att fly från. Nu när jag blivit bättre på att hantera verkligheten återkommer jag till fantasyn nu och då som till en bekant och trygg plats, ett ställe där jag känner mig hemma. Ett ställe att hälsa på när jag behöver en liten paus.

Ödet är vår lott?

Lyssnade häromdagen på Svängrums senaste program, om slump och öde (sannolikheten att vinna på lotto och sånt), och kom att tänka på det där med ödestro. Av någon anledning retar jag upp mig på människor som säger sig tro på Ödet utan att verka klara över vad de egentligen menar med det. Särskilt om de i samma veva tar avstånd från (traditionell) religion, för då har man helt klart inte tänkt igenom saker och ting. Men, å andra sidan kan jag förstå varför det är så lockande att leta mening och sammanhang också där det (kanske) inte finns, det är bara mänskligt. Kanske t.o.m. sunt.

Lycka

Visste ni att finländarna är världens näst lyckligaste folk, efter danskarna? Det skulle man inte tro, men om det nu stämmer så visar det ju att man inte ska dra slutsatser om människors lyckliga utifrån ifall de skrattar eller buttrar. Orsaken lär vara vårt relativt jämlika samhälle och kontakt med naturen, vilket ju i och för sig låter rimligt.

Jag har tänkt mycket på det här med lycka, eftersom det är ett (av många) begrepp som man ofta slänger omkring sig utan att riktigt veta vad man menar med det. När man tänker närmare efter är det svårt att säga ens vad lycka är, om det är något man bör sträva efter och i så fall hur. För tillfället lutar jag åt att man inte ska eftersträva lyckan i sig, för det lönar sig sällan och är dessutom själviskt. Däremot tror jag att om man försöker vara en god människa och hitta sin rätta plats i världen, så får man med tiden sinnesfrid och lycka på köpet.

Kanske ingen stor filosofisk insikt, men nu har jag i alla fall tänkt. Även detta inlägg inspirerades för övrigt av Svängrum, som har en serie om lycka.

Skeptiska söndagsfunderingar

Råkade i förmiddags ratta in mig på Radio Vegas livsåskådningsprogram Svängrum, som den här veckan handlade om ateism och skepticism, och blev så intresserad att jag gick in på Yle-arenan för att lyssna på programmet från början.

Det här är saker som jag funderat på en hel del de senaste åren och jag är fortfarande inte på det klara med vad jag egentligen tycker om tänker om många av dessa frågor, men en sak som stör mig allt mer är att skeptikerna kallar sig just skeptiker. Jag har inget emot skeptikerrörelsen i sig, alla får tro vad de tror och de gör en hel del viktigt upplysningsarbete, men jag tycker att beteckningen är vilseledande. De så kallade skeptikerna är ju "bara" skeptiska mot allt utom vetenskap. Så vad ska man då kalla en person som är skeptisk mot precis allting, inklusive vetenskapens premisser?

Det finns förstås det fina ordet "agnostiker", men många uppfattar det som någon som "ännu inte bestämt sig" eller någon sorts flummig sökare som tror på "nåt" men inte vet vad detta "nåt" är. Nåja, det är klart att man alltid kan hitta på nya ord och definitioner, men vad jag egentligen var ute efter är att jag tror att alla skeptiker inte är så skeptiska som de verkar och som de kanske själva tror.

Sånt kan man fundera på en söndag som denna.