Påskprogram

Den här påsken hade vi bestämt oss för att gå på alla påskgudstjänsterna från torsdag till måndag, för att så att säga få hela berättelsen, med dramaturgin i rätt ordning. Det blev riktigt bra, även om jag hoppade över lördagens nattmässa för att jag var för trött. Dock var jag på Palmsöndagen, så det kanske jämnar ut sig. Vi fick sjunga en hel del (även om det ibland kändes som att det vara bara vi och kantorn som sjöng) och följa med i påskevangeliets ned- och uppgångar.

Men, om man får klaga, liiite mer kunde man nog våga ta ut svängarna och sikta på att göra allt av den dramatik som finns i påskberättelsen. Då kanske man skulle få lite fler deltagare också.

Fast hur det i praktiken skulle gå till, det får någon klokare än jag svara på.

Hangö Hangö

Idag har jag gjort något jag aldrig gjort förut: åkt tåg till Hangö. Och tillbaka. Det är över huvud taget väldigt få gånger jag varit till staden på udden, ännu för ett år sedan kunde besöken räknas på ena handens fingrar men nu lär det bli mera. Jag går nämligen på en ettårig kurs i läsinspiration, med den månfaldigt prisbelönta läsinspiratören Netta Möller-Salmela som lärare.

Sagopaus

Hur ofta händer det här på ett möte: mötesordförande frågar om någon har något att tillägga, och en av deltagarna säger: "Ja, får jag bjuda på en berättelse?"

Sen gick vi till en djungel och lyssnade på saga. Det borde man göra oftare så där mitt i arbetsdagen, mycket avslappnande.

Snöväder och sagobarn

Nu har vi snö, gott folk, och utanför biblioteket där jag jobbar riskerar Raseborgs framtid liv och lem i en ovanligt vådlig pulkabacke. Glädjande att se, särskilt i dessa dagar när man igen kommit på sig själv med att bekymra sig för att det är så besvärligt med vinterväder. Usch, vad vuxet av mig.

Storyslam

I går var jag på nordiska mästerskapen i storyslam i Åbo, och det var ett riktigt fint och lite annorlunda sätt att tillbringa en lördagskväll. Storyslam går ut på att de tävlande ska berätta varsin berättelse på högst sju minuter, utan rekvisita och rollutstyrsel. Bidragen bedöms av jurygrupper som utses bland publiken och de tre bästa berättarna går sedan vidare till final. Av en slump hamnade jag i den norska juryn (det var ont om lediga platser, de hade en bänk), även om jag egentligen värvades till den svenska, men det var helt ok och där satt jag sen i gott sällskap av bland annat en glad mustasch i lusekofta och en radioreporter från Island. Vi hade mycket åsikter.