Jubileumsdanshelg

Idag har jag tagit ledigt från jobbet för att återhämta mig från helgens dansfestligheter. Ibland tycker jag, hur underligt det än kan låta, att det är för mycket folkdans i mitt liv och att jag borde skära ner lite för att orka med annat också, men just den här dansfesten var värd att offra en semesterdag för. Det var nämligen folkdanslaget Otakts 45-årsjubileum. Tänk att det redan är tio år sedan jag var årsfestmarschalk. Nu var jag vanlig gäst och betydligt mindre stressad. (Förutom möjligen över att jag i sista stund upptäckte att folkdräkten saknade sitt snöre, men det hör lite till att fixa på dräkterna i sista minuten. Jag tillverkade alltså ett nytt snöre och hittade just det gamla bakom en hurts i tamburen.)

Nu kommer bröllopsstressen på allvar

Om en vecka reser vi iväg till Madeira, men innan dess har vi ett bröllop att fixa och ta oss igenom. Alla frågar om jag är nervös, men jag tycker inte det är något att vara nervös för. Däremot är jag rätt stressad. Tappar nerverna till höger och vänster. Inkommande vecka har vi nästan minutprogram från morgon till kväll för att hinna med allt det sista. Det finns så många små detaljer som behöver fixas ännu. Som att köpa strumpbyxor, beställa blommor, fixa bordsplaceringen och tvätta bilen ut- och invändigt. Packa för bröllopsresan och öva menuett. Hämta hyrkläder. Göra programblad. Lämna in hindersprövningen. Med mera med mera.

Tack och lov hjälper föräldrar, syskon och vänner till med en hel del. Annars skulle det ju inte gå. Och så ordnar de möhippa, det är också trevligt. Med närmat och annan mat och skumppaprovning. Ja just det, skumppa ska köpas också, och ett stycke veganpaj och två portioner glutenfri efterrätt fixas. Men det ordnar sig. Helt säkert.

Hem

Mitt förhållande till mitt hem har förändrats sedan jag blev sambo. Det har blivit mindre ett ställe där jag sover, äter och har mina saker och mer ett ställe där jag umgås, men det är inte bara det. Lite svårt att förklara, men hemmet har fått ett annat värde för mig, nu. Och därmed bryr jag mig mera om det, mera mån om att investera i hemmet. Hur det ser ut och så. Hur det fungerar som hem. Svamlar jag nu?

Vinteröverlevarklubben kokar sommarsylt

Så stod det på lappen som damp ner i brevinkastet. "Både impulsiva och utarbetade överdrifter, strategier & busstreck uppmuntras." Det lät ju intressant. Och inte så lite kufiskt. "Dresscode: more or less fantastic!"

Vasa Folk

Ett par dagar efter att jag kom hem från Vasa Folk har jag så småningom börjat återhämta mig tillräckligt för att skriva några ord om upplevelsen. Otakts jubileumsresa blev precis så rolig som den skulle, med mycket dans och musik och, framför allt, gamla goda vänner. Jag börjar märka att det är en annan sak att vara med som halvgammal gamyl än som aktiv otaktare, det är inte mindre roligt men det är annorlunda.

Eftersom själva festivalen i år bara var en dag hade otakt fixat lite extra program. Vi åkte till Vasa redan på fredagen, inkvarterade oss hos ett par otaktveteraner och for på efterfesten till spelmännens folkmusikseminarium, som pågått under dagen. Jag hade tagit mina stadigaste skor och tejpat min tå för att hålla ihop, det fungerade. Men vi blev inte så sent för det var ju lördagen som var den stora dagen.

Semesterbubblan

Jag ignorerar världen ett tag och hoppas att den inte tar illa upp. Det är skönt att ha semester och bara låta dagarna rinna bort. Ha möjlighet att umgås ordentligt med människor man tycker om. Inte planera så mycket.

Folkdansjubileum

På väg hemåt efter Otakts 40-årsjubileum, som jag sett fram emot ända sedan 35-årsjubileét då jag var årsfestmarskalk, kan jag konstatera att det blev en minst så bra fest som jag hoppats. Trots en del problem med att den tilltänkta marskalken oförhappandes flyttade till Vasa (vad är det med otaktare och att försvinna till Vasa?) och att den ena sångledaren var på begravning och den andra förkyld, så ordnade allt upp sig till en finfin fest. Det kan väl inte bli så mycket annat när man lyckas samla rätt människor, gamla vänner som har många goda minnen tillsammans men inte ses så ofta nu för tiden. Och Ingå spelmansgille, förstås.

Nordlek i Steinkjer, del 1

Nu är jag tillbaka i Finland och så småningom även uppackad och utvilad efter mina norska folkdansäventyr. Det är mycket i dessa dagar för redan nästa veckoslut ska jag ut på följande äventyr, som är Finncon. Men en sak i sänder, först ska jag berätta om Nordlek i Steinkjer.

Vi startade på måndag kväll med buss från Åbo och åkte över med färjan till Stockholm. På båten träffade vi en gammal otaktare (de finns lite överallt) som tyvärr inte kunde komma med den här gången. Efter en kort natt och tidig väckning lassade vi in oss i bussen igen och styrde kosan mot fjällen. De var fina.

Våfflor och zonterapi

I går eftermiddag fick jag en trevlig överraskning, då en vän som jag inte sett på länge oförhappandes ringde mig på jobbet och berättade att hon var i stan. Så jag slutade tidigare och vi gick till det nyöppnade våffelkafét Voffeli & Kaffeli (bara namnet!). Där satt vi sedan en god stund och pratade om ditt och datt över varsin våffla. Samt förundrades över inredningen, en spännande blandning av nakna stockväggar, antika (eller imiterade, vad vet jag) finmöbler och moderna tapettavlor. På något sätt funkade det. Mysigt ställe alltså, men de borde nog utöka menyn lite, för om man vill överleva på att sälja bara våfflor och kaffe behöver man många sorters våfflor och kaffe.

Vad man kan göra ett påsklov

Halva påsklovet har redan runnit iväg, på ett bra sätt. På fredagen var jag på tjejkväll med några gamla vänner, syster, vänners vänner, systers vänner, vänners systrar och vänners vänners systrar. Det var riktigt trevligt. Det är intressant att träffa bekanta man inte tycker att man har så mycket gemensamt med mera (till exempelt för att de inte gått och gjort sig lika intellektuella och märkvärdiga som en själv) och sedan inse att man trots allt har rätt mycket gemensamt (till exempel samma ursprung bland traktorer och får).

Studentnostalgi

Nu har jag närvaroanmält mig vid universitetet, och lovat mig själv att det är sista gången. Denna höst, så fort som möjligt, ska jag avsluta det som jag påbörjade för sex år sedan (dessutom utan annan anledning än att jag inte hade något bättre för mig) och sen ska jag dra en djup suck av lättnad. Jag ska loss, vidare, ut i den verkliga världen.

Samtidigt är det förstås lite vemodigt. En del av mig vill inte bli så vuxen, inte riktigt ännu. Men man kan ju inte gå tillbaka till de där första åren när allt var nytt och spännande: staden var ny och stor, studierna fascinerande, studiekompisarna många och vänliga. Jag fick vara med på ett hörn, ja nästan vilka hörn jag ville, och det var jag alls inte van vid. Dessutom var jag min egen på ett sätt jag aldrig varit förut, med eget hushåll och ingen som lade sig i om jag satt rak i ryggen och kom ihåg att ta bort brödsmulorna från bordet. Det kändes som en stor frihet att kunna äta plättar varje kväll om jag så ville.

Och fastän studierna var krävande så var livet rätt sorglöst. Man hade köpt sig en femårig frist (och fem år var en evighet på den tiden) och kunde gott lägga en del av den tiden på att ta ut svängarna och njuta av livet. Nu vill jag påpeka att jag inte hörde till dem som tog ut de vidaste svängarna, men betydligt vidare än jag var van med, hur som helst. Man kunde fjanta runt på stan iklädd studenthalare (eller sopsäck), dansa hela natten mitt i veckan, sjunga hellre än bra, föra djupa (och mindre djupa) diskussioner över en öl i någon källare, pick-nicka hela dagen, eller klä sig überfin och gå på årsfest. Man gick med i föreningar, gick med i styrelser, grundade nya föreningar, träffade en massa fina människor. Man organiserade fester, resor, kurser. Man lärde sig otroligt mycket, på gott och ont, och med ens var man vuxen.

Var allt bara en enda stor övergångsrit? För själva studierna minns jag inte mycket av, och det lilla jag minns vet jag inte vad jag ska ha för användning för. Det är klart att man (hoppeligen) lärt sig en del om analytiskt tänkande och skrivande samt ett och annat faktum, men var det allt det skulle vara? Kanske. Och eftersom man fick så mycket runt omkring och vid sidan av har det ju inte varit bortkastad tid. För som sagt, vad hade jag annars kastat bort den på?

Nu är det bara att hitta något annat att kasta bort sin tid på fram till pensioneringen.

Usch vad det här blev angstigt mot slutet, tror jag fick en liten livskris. Återkommer.

Om nallebjörnar och folkdans

Det här är ett hyllningstal och en kärleksförklaring till något som är väldigt viktigt för mig, men först nallen. Detta är ingen vanlig nalle utan en maskot, som är till hälften min och jag är mycket glad över den. Inte bara för att mjukisar av förekommen anledning* var mig strängt förbjudna när jag var liten, utan p.g.a. omständigheterna under vilka jag fick den.

Teddy

Det bästa i livet är gratis

Trots att temperaturen redan flera veckor flirtat med nollstrecket, var det först i morse jag började fundera varför jag fortfarande går och svettas i min gamla noppiga ulster. Visserligen har jag alltid hållit på talesättet att hösten ska frysas in och våren svettas in, men det finns gränser. Innan det var dags att hasta iväg till tåget slank jag alltså ner i källaren och grävde fram min djupblå jacka, som är bra mycket roligare. (Sedan visade det sig, förstås, att det var -13 just den här morgonen, men jag överlevde.)

Inflyttningsfest

Lägenheten och jag återhämtar sig från gårdagens inflyttningsfest och lyssnar på viskonsert från i somras, lagom bisarrt en dag som denna. Det var roligt att se hur många av mina vänner från studietiden (det uttrycket får mig att känna mig uråldrig) som faktiskt gjorde sig besväret att ta sig till detta avlägsna hörn av landet bara för att hälsa på en liten temumrik. Tyvärr var denna inte så bra på det här med att fixa allting bra och färdigt i tid, och dessutom gick det troll i alla degar just denna dag. Men kanske man borde ta det som ett tecken på att man borde ha fest oftare, för att få lite rutin? Hur som helst var det trevligt, fönsterdjungeln fick några fina tillskott och ingen blev uppäten av bäddsoffan. Så nu är denna lya invigd ordentligt.