Folkdansjubileum

På väg hemåt efter Otakts 40-årsjubileum, som jag sett fram emot ända sedan 35-årsjubileét då jag var årsfestmarskalk, kan jag konstatera att det blev en minst så bra fest som jag hoppats. Trots en del problem med att den tilltänkta marskalken oförhappandes flyttade till Vasa (vad är det med otaktare och att försvinna till Vasa?) och att den ena sångledaren var på begravning och den andra förkyld, så ordnade allt upp sig till en finfin fest. Det kan väl inte bli så mycket annat när man lyckas samla rätt människor, gamla vänner som har många goda minnen tillsammans men inte ses så ofta nu för tiden. Och Ingå spelmansgille, förstås.



Vi åt och vi sjöng med god fart, för att så fort som möjligt komma fram till huvudsaken, alltså dansen. Sen dansade vi en polonäs som var precis lagom lång och därefter den ena folkdansen efter den andra, varvat med lite gammeldans. Det är antagligen bara på sådana här fester som bandet meddelar att "nu kommer det en vanlig dans emellan" och så spelar de en schottis, men det är precis så det ska vara. Den minsta dansaren var bara sju veckor gammal och tröttnade efter en stund, men vi andra höll på några timmar och fortsatte sedan till efterfesten. Jag dansade inte tills jag stupade, men jag dansade av mig styckemössan under sista dansen vilket hände förra årsfesten också, så det är väl snart en tradition.

Många av oss fortsatte alltså till efterfesten, också gamyler och det var lite extra roligt. Där fortsatte dansen och jag är stolt över att kunna säga att jag fortfarande klarade av att dansa Skotten vid halvtretiden på natten, till de ljuva tonerna av Cotton-eye Joe. Men till sist var det ändå dags att bege sig för att få några timmars sömn innan man skulle släpa sig till sillisen.

Det blev en sillis utan sill, däremot hade vi karelska piroger med äggsmör och bacon och det är mycket bättre. Stämningen var fortfarande på topp och vi läste om våra gamla äventyr i gästboken och planerade kommande sammankomster och begivenheter. Sen badade vi bastu. Trots att jag varit folkdansare i många år hade jag faktiskt aldrig badat mixbastu förr, vet inte om det var ovanligt blyga dansare den tid då jag var aktiv eller vad det berodde på, men nu gjorde vi alltså det. Kårens bastu är så mörk att man inte ens kan räkna hur många som sitter på laven, och det i kombination med att jag är ganska närsynt gjorde det lätt att ignorera att jag satt där med fyra nakna karlar. Hur som helst gjorde det gott att bada bastu, kroppen var rätt mör efter allt dansande.

Men nu, nu ska jag hem och sova.