Nordlek i Steinkjer, del 1

Nu är jag tillbaka i Finland och så småningom även uppackad och utvilad efter mina norska folkdansäventyr. Det är mycket i dessa dagar för redan nästa veckoslut ska jag ut på följande äventyr, som är Finncon. Men en sak i sänder, först ska jag berätta om Nordlek i Steinkjer.

Vi startade på måndag kväll med buss från Åbo och åkte över med färjan till Stockholm. På båten träffade vi en gammal otaktare (de finns lite överallt) som tyvärr inte kunde komma med den här gången. Efter en kort natt och tidig väckning lassade vi in oss i bussen igen och styrde kosan mot fjällen. De var fina.

Forsar fanns det gott om

Den godaste våffla jag någonsin ätit.

...och bodar...

...och fjäll, som sagt.

När vi korsade norska gränsen insåg vi att det var hit alla enterna flytt undan EU. Det var faktiskt märkligt hur plötsligt landskapet ändrade, annan växtlighet, annan bergart och annorlunda vattendrag. Mer dramatiskt. Måste vara för att vi kom till andra sidan Skanderna.

Ett gäng packåsnor.

När vi väl kom fram till Steinkjer hade vi missat invigningsseremonin, men det iddes jag inte bli sur för. I stället installerade vi oss i rummet som Otakt delade med Silverspännet från Vasa, det var ett stort klassrum där vi kunde breda ut oss och vi hade nära till både stämmokansliet och danshallarna, så ingenting att klaga över där.

Somliga sov kungligare än andra, men det störde ingen för det var inte den knarriga sorten. Själv sov jag på ett ganska hårt liggunderlag (som inte fastnat på bild) men har nu blivit så gammal att jag, mot mina principer, tog med en dyna.

Onsdagen började vi med att se oss omkring i den lilla staden (som kanske var aningen större än min egen lilla stad, men inte mycket) och inhandla förnödenheter. Vi var nämligen lite missnöjda med de höga matpriserna (40€ för tre mål) så vi hade bara beställt lunch* och satsade på vattenkokare och sissimat i stället. Funkade riktigt bra, veckans hit i matväg var Lämmin Kuppi med nudlar.

Köksavdelningen.

På eftermiddagen gick jag på kurs i Sønder Honing som är en dansk pardans besläktad med polska. Det var inte svårt att lära sig med lite dansvana av liknande danser och det var en riktigt behaglig dans. Lagom lugnt för mig som var lite otränad. Över lag dansade jag mycket mindre på den här stämman än jag brukar och hade tänkt, bara ett par timmar om dan, men det var nog lika så bra med tanke på det ena och det andra. Jag gick på desto mer konserter i stället och passade på att umgås med människor jag träffar lite för sällan.

 Sedan var jag på sångträff i en överfull liten lokal tillsammans med mestadels färingar. Ingen sjunger som färingar: mycket och gärna och med kraft och själ. Helst utan musik och ibland i timtal. Och de kan dansa samtidigt. Märks det att jag är fascinerad? Märkligt folk, de där färingarna. Sångerna var på olika språk som jag i varierande grad förstod och vi sjöng varje sång en gång igenom så det var inte så att man lärde sig någonting, men det är ändå alltid trevligt att sjunga tillsammans.

Efter middagen for vi till den ledda dansen och råkade komma lagom till den finlandssvenska delen, så vi fick vara med och visa. Det gick överraskande bra, inte har jag glömt så farligt mycket under det senaste året. Över lag märker jag att de flesta stegen sitter kvar i fötterna, det är mer figuréer och formella detaljer som jag glömmer, sånt som inte automatiseras på samma sätt.

Kvällens höjdpunkt var danskonserten med Nordic Dance, där Otakts egen ordförande/instruktör var med. Uppvisningen var slutprodukten av ett tvåårigt projekt som samlat unga talanger från de nordiska länderna. Den var förstås fantastiskt bra och det märktes att de jobbat länge. Nu är gänget ute på turné och jag hoppas det går lika bra för dem där.

*)Så var det det här med norrmän och lunch, inte är det lätt. Trots att den kostade så smakade den inget vidare, det var samma sössö varje dag bara att den ibland kallades fisksoppa och ibland pastagryta. Dietmaten var mycket begränsad.