Av någon anledning fanns det inga danskurser alls den här dagen, så jag gick på en Väsen-konsert till. Men vi blev tvungna att smita tidigt för att hinna till nästa konsert, Nordisk Folklore där vår instruktör var med och spelade. Konserten var en blandning av olika amatörgruppers uppträdanden, mycket olika och i varierande grad koreograferade. Det var på en nivå som är lite högre än vad jag själv sysslat med men utan att verka ouppnåelig, och därför fick det mig att tänka att det skulle vara kul att någon gång göra ett lite mer genomtänkt och avancerat uppträdande än vad jag vanligtvis blir inblandad i. Jag har en gång varit med i en danskonsert på en stämma och en gång dansat till Florakören, något sådant skulle vara roligt att göra igen, fast bättre. Det kräver visserligen att man har tid, ork, en bra dansledare, en lämplig grupp... men drömma kan man ju alltid.
Senare på kvällen var det ungdomsfest dit jag absolut ville gå, och fastän jag hörde till de äldre i salen så hade jag riktigt roligt. Bara sunt att vara lite barnslig ibland. Alla som var där fick fribiljett till Nordisk Glöds midnattskonsert i kyrkan, så det lönade sig till och med. Och jag hade nog förtjänat den biljetten, för jag gick skottkärra runt hela salen när vi dansade polonäs.
Sedan var det redan lördag och Nordlek började lida mot sitt slut. Det skulle bli festtåg genom staden och festuppvisning, och eftersom jag inte skulle dansa fick jag äran att bära fanskapet (som egentligen är en flagga). Lyckligtvis regnade det inte just då, snarare var det lite väl varmt men åtminstone vi som bar flaggor fick vatten att dricka vid tillfälle (så att vi inte skulle svimma och vanära flaggorna genom att tappa dem i marken, eller hur det nu var). Det var nog det längsta festtåg jag någonsin gått, flera kilometer, men jag hölls i ända. Fast det var nog lite frågan om, jag är sådan att man bara behöver nämna svimning för att jag ska börja känna mig dålig, eller att jag ska stå stilla länge. Men det hjälper att sjunga hurtiga små sånger för sig själv (och hoppas att de som står omkring en inte tror man är alldeles knäpp).
Under själva uppvisningen satt jag uppe under taket och såg ganska bra bara jag ställde mig upp, men det orkade jag inte göra hela tiden. Det mesta hade jag ändå sett förut, men det är förstås en helt annan sak att se de gamla vanliga danserna som massuppvisning.
Efter uppvisningen krängde jag av mig dräkten och gick för att se på en danstävling, men p.g.a. ett missförstånd trodde vi att man måste betala för att slippa in. I själva verket hade vi sluppit in gratis med stämmoarmbanden, men jag hade mitt i väskan för att jag fick sår av det. Hur som helst, i stället hade vi spontan dans- och sångträff utanför stämmokansliet och pratade bort en stund med nya och gamla bekanta. Inte fel det heller.
Innan avslutningsseremonin hann vi ännu på "Nordisk mix", där vi dansade danser som varit samdanser tidigare år. De flesta var sådana som jag inte dansat förut, men det gick bra ändå och var riktigt roligt.
Eftersom vi skulle starta med bussen 5.30 på söndag morgon tyckte vi att det egentligen inte var så stor idé att gå och lägga sig över huvud taget. Ett par timmar efter min normala läggdags kändes det inte längre som en lika bra idé, men jag var envis och gick till nattdansen för att hålla mig vaken. Dansskorna lämnade jag på rummet, jag var alldeles för trött för att dansa. Trodde jag.
Jag hade inte hunnit vara länge på nattdansen när mina vänner påpekade att ett par som vi träffat på förra Nordlek, i Lahtis 2009, också var där. Det var två amerikaner som den gången hade problem med att lära sig Oravais menuett** så jag tragglade den med dem, faktiskt tragglade, i timmar. De ville inte åka hem innan de fick det rätt, och där nån gång framåt småtimmarna den sista natten så satt den. Och nu träffade jag dem alltså igen och fick höra att de lärt ut menuetten till sin dansgrupp, där den blivit en favorit. Naturligtvis dansade vi menuett även denna sista natt, och Johanna var så snäll att hon spelade Kåmber an na meir fast hon inte tycker om den.
Uppiggad av denna återförening var det mycket enklare att hålla sig vaken, och någon gång vid tre spelades sedan Hamborg sekstur, som jag förstås inte kunde låta bli att hoppa med i. För säkerhets skull (vi hade redan dansat omkull en av amerikanerna i polskan) sparkade jag av mig sandalerna och galopperade barfota.
Kort därefter gick spelmännen och lade sig, men då kom färingarna i stället (den yngre generationen vill säga) och började sjunga och dansa kvaddans. Eftersom man bara trampar fram och tillbaka är det inte särskilt tröttsamt, snarare kommer man in i ett lugnt flyt som passar riktigt bra den tiden på morgonnatten. Efter att ha haft ihjäl ett antal jungfrur (balladtexter är ett kapitel för sig, Bettina har analyserat några på sin blogg) ansåg vi att det började vara dags att söka sig till duscharna och göra sig klar för hemfärd. Vid den här tidpunkten var jag, paradoxalt nog, piggare än någonsin tidigare under stämman.
*)Det är väldigt sällan jag köper skivor och nästan ännu mer sällan jag lyssnar på dem, ärligt talat har jag noll koll på musik. Men så här i folkmusiksammanhang vill jag gärna understöda lite.
**)För dem som inte vet: det är en invecklad dans där bara grundsekvensen består av tolv delsteg, vart och ett med tillhörande kroppsrörelser, hälsningar, sopningar m.m. Början, mitten och slutet på dansen har sina egna koreografier och dessutom föregås mitten och slutet av en lång serie klappar och stampar. Det här hade alltså paret i fråga försökt lära sig utifrån skrivna instruktioner, och alla som någon gång försökt rekonstruera en helt okänd dans utifrån sådana vet hur vådligt det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar