Eld

Hade stora förväntningar på den här boken och blev inte besviken, en värdig uppföljare till Cirkeln. Flickorna försöker fortfarande förhindra apokalypsen samtidigt som de kämpar med en magisk rättegång och en sektliknande rörelse, Positiva Engelsfors, som sakta men säkert håller på att få hela staden i sitt våld. Och sen förstås Livet, som aldrig är enkelt.

Trilogins största styrka är fortfarande karaktärerna, som trots sina olikheter nu svetsas allt tätare samman, ibland med hjälp av milt våld från högre makter. Vi får lära känna karaktärerna och deras familjer bättre, särskilt Ida blir mer nyanserad och mänsklig. Man kan fortfarande tycka att hon är allt annat än sympatisk, men det blir mer begripligt varför hon är som hon är. Det kommer också fram vad De Utvalda egentligen har att kämpa emot, vad demonerna är och vad de försöker åstadkomma. Även Rådets roll blir tydligare. 

Det mest skrämmande med berättelsen är att Positiva Engelsfors är något som skulle kunna hända på riktigt, åtminstone nästan, helt utan magi.  Jag har själv hört människor som för fullt allvar pratar på det där viset, om att man ska undvika människor med "negativ energi", "energistjuvar", alla som inte för en själv framåt. Och jag har inte tidigare reflekterat över hur farliga tankar det är, hur hemska. Det skrämmer mig. Med andra ord har jag lärt mig någonting.

När jag sedan ser på Eld som ungdomsbok gillar jag den ännu mer. Här finns en hel hög klassiska ingredienser från den samhällsrealistiska ungdomsromanen: alkoholism, deprimerade föräldrar, knark, sex, tonårsfylla, mobbning, hotande skilsmässor och så vidare, men det blir inget vältrande i elände och absolut ingen moralism. Somliga super och andra inte, somliga knullar och andra inte, somliga gillar det och andra inte. Läsaren får dra sina egna slutsatser. Karaktärerna är så olika och känns så äkta att jag tror att var och en kan identifiera sig med någon av dem eller flera (själv är jag mest Minoo och lite Anna-Karin). När de ställs inför svåra val känner man deras ångest och när de misslyckas vet man att det är precis så svårt att vara människa. Desto större blir segern varje gång de gör något helt rätt.

Och mest av allt beundrar jag den lesbiska icke-frågan, som jag nästan missade för att det är så snyggt gjort. Det vill säga att när Linnéa är kär i Vanessa så är problemet helt enkelt att hon är olyckligt förälskad, punkt. Mer sånt.