Vasa Folk

Ett par dagar efter att jag kom hem från Vasa Folk har jag så småningom börjat återhämta mig tillräckligt för att skriva några ord om upplevelsen. Otakts jubileumsresa blev precis så rolig som den skulle, med mycket dans och musik och, framför allt, gamla goda vänner. Jag börjar märka att det är en annan sak att vara med som halvgammal gamyl än som aktiv otaktare, det är inte mindre roligt men det är annorlunda.

Eftersom själva festivalen i år bara var en dag hade otakt fixat lite extra program. Vi åkte till Vasa redan på fredagen, inkvarterade oss hos ett par otaktveteraner och for på efterfesten till spelmännens folkmusikseminarium, som pågått under dagen. Jag hade tagit mina stadigaste skor och tejpat min tå för att hålla ihop, det fungerade. Men vi blev inte så sent för det var ju lördagen som var den stora dagen.

På lördagen var det först schottiskurs (eller egentligen allra först sångworkshop, men min hals var fortfarande lite för flunssig för det) med den eminenta Annina Ylikoski, som också var min värd. Vi började från grunden och rusade fram genom ett antal variationer medan temperaturen stadigt steg i det lilla klassrummet. Det fina med schottis är just att man kan variera i det oändliga, beroende på humör och ork kan man välja allt från pensionärsschottis till akrobatiska konster. Alla var överens om att det är roligt att stampa.

På kvällen var det dags för den stora konserten med inga mindre än Arto Järvelä, Jarmo Romppanen, Hyperborea och Väsen. Järvelä är alltid fin, Romppanen imponerade med sälgflöjt och Hyperborea hade överlägset bäst fiilis. Väsen hade jag hört förut så sent som på Nordlek så de bjöd inte på så mycket nytt, men den här är kul.

Hyperborea hittade jag inte någon bra video på med hela bandet, men mest exotiskt var hur som helst Petri Prauda som spelade finsk säckpipa. Ingen vet hur en sådan egentligen såg ut eller vad man spelade på den, så han spelade vad han ville.

Det bästa var ändå att en del av de här artisterna sedan också spelade till dans några timmar innan husbandet tog över. Jag var lite seg och trött första delen av kvällen, men sedan blev jag ändå övertalad att dansa en menuett åtminstone, och efter det gick det bara uppåt. Till sist var vi ändå tvungna att släpa oss hemåt (via ett kebabställe där vi var överlägset nyktrast, en lite bisarr upplevelse).

På söndagen hade Otakt och Silverspännet, vårt vänlag i Vasa, dansstuga i Havtornen. Golvet var överraskande bra (gamla slitna plankor) men inte särskilt stort, vi fick lite extra utmaning i att undvika att dansa in i farligt placerade pelare. Alla överlevde. Undertecknad var tvungen att smita tidigt för att hinna med sista tåget till Lilla Staden, som ligger ett par tågbyten längre bort än Åbo.

Jag fotade inte så mycket för det är ändå så svårt att få bra dansbilder, men det här anslaget i garderoben var lite roligt.