Mitt bidrag till brandtalskören om läsning

De senaste veckorna och månaderna har diskussionen om den oroväckande svaga läsfärdigheten hos barn och unga också nått Finland och Lilla Staden, som har en identitet som kulturstad men inte kommer undan för det. Det är uppseendeväckande att läsfärdigheten är svagare bland svenskspråkiga än bland finskspråkiga och allra svagast i södra Österbotten och Västnyland, där man inte ens kan skylla på att svenskan är i underläge. Jag har också svårt att tro att vi har så mycket sämre lärare än resten av landet.


En annan förklaring som man ofta hör är att bildningsnivån i regionen är relativt låg, och det tror jag mera på. Av ungdomarna är det en minoritet som tar studenten och de som gör det flyttar ofta bort. Människor med lägre utbildning tenderar läsa mindre, hemmen har mindre böcker och barnen saknar läsande förebilder. Framför allt män, läs Mårten Sandéns öppna brev till män som inte läser och Johanna Lindbäcks dito.

Missförstå mig rätt nu: jag har ingenting emot donare och jag tycker inte människor som inte läser är något slags lägre stående varelser. Möjligen tycker jag lite synd om dem för vad de går miste om, men jag antar att de har andra nöjen.

Min poäng är att alla mår bra av att läsa någonting, någon gång, men framför allt är det viktigt för alla barn att läsa någonting också utanför skolan för annars har de inte en chans att hänga med. Utan läsvana blir textböckerna svåra att ta till sig och med ett knappt ordförråd är kan det vara svårt att förstå vad läraren förklarar. För att inte tala om att förstå vad tidningarna skriver och vad samhällsdebatten handlar om. Det är en fråga om demokrati och jämställdhet.

Jag kan prata mig blå om det här, men det hjälper ingenting om rätt människor inte lyssnar. Jag säger ju bara vad man väntar sig att en kulturtant ska tjata om. Då kan man läsa intervjun av Olle Johansson istället, han är metallare och läsambassadör på sin arbetsplats. Han förklarar bland annat varför donare ska läsa böcker:

Säg att man läser om arbetare i Brasilien och deras verklighet, att många dör på arbetsplatsen. Då kan vi fundera på om vi har bra arbetsmiljö i Sverige? Genom att få sådana där tankar så tänker man ju till, man får visioner om att fan, det är ingen som ska dö på jobbet, varken i Brasilien eller i Sverige.

Läs resten av intervjun också, den är upplyftande.

En av de största utmaningarna i mitt jobb är just bibliotekets jämställdhetsuppdrag, när det kommer till barn. Vuxna kan själva ta sig till biblioteket om de känner för att bilda sig, men barn är beroende av sina föräldrar. Föräldrar som i bästa fall  köper böcker till sina barn, tar dem med till bibban, låter dem få ett eget lånekort när de är tillräckligt gamla, skjutsar vid behov och på olika sätt uppmuntrar sina barns läsning. I värsta fall får barnen inget av det här.

En av orsakerna till att jag jobbar mycket i samarbete med skolor och daghem är att man då kan nå hela årskullar, inte bara dem som har engagerade föräldrar. Men då ramlar man lätt i den fällan att läsning och böcker blir hårt förknippade med skola och måsten, vilket kan vara kontraproduktivt. Alltså borde man även nå föräldrarna.

Alla barn förtjänar samma möjlighet till bildning och kultur, och det är i första hand föräldrarna som kan ge dem den möjligheten. Det kostar inget annat än tid att ta med sina barn till bibban, låna böcker tillsammans och läsa en kvart om dagen. Åtminstone jag tycker det är ett litet pris för en investering i ens barns framtid. Men hur ska man nå dessa föräldrar och få budskapet att gå hem? Kom gärna med fantastiska idéer.

Tillägg: Neil Gaiman säger det cirka hundra gånger bättre än jag.