Nörderier

Lyssnar just nu på Sara Bergmark Elfgrens sommarprat under rubriken "Mitt liv som nörd" och känner igen mig, delvis. Jag rekommenderar programmet för alla som vill veta varför fantasy är så fantastiskt, likväl som för alla som redan vet. Själv har jag haft turen att växa upp lite senare än hon och har aldrig behövt skämmas för vad jag läser (eller har inte förstått att skämmas), men jag känner igen mig i den där längtan efter att fly in i andra världar. Den känslan, eller en skugga av den, finns ännu kvar men den var hundra gånger starkare när jag var yngre och hade mer att fly från. Nu när jag blivit bättre på att hantera verkligheten återkommer jag till fantasyn nu och då som till en bekant och trygg plats, ett ställe där jag känner mig hemma. Ett ställe att hälsa på när jag behöver en liten paus.


Precis som Kolofont är jag dock lite tveksam till att kalla mig en nörd, fast delvis av andra skäl. Det känns överdrivet att kalla mig nörd bara för att jag gillar fantasylitteratur, datorer och dataspel* har aldrig intresserat mig och inte heller var jag mer intresserad av naturvetenskaper än av något annat ämne i skolan (d.v.s. jag var orimligt intresserad av allt utom jumppa, och data, men det gjorde mig inte till en nörd, bara plugi). Nu utgår jag alltså från min egen stereotypbild av vad nördar är för ena, rätta mig om den är helt fel. Och jag har aldrig riktigt förstått varför just fantasy skulle vara mer nördigt än t.ex. deckare. Nuförtiden läser "alla" fantasy, nördighet är trendigt och hela begreppet börjar kännas rätt urvattnat. Och, som Sara BE mycket riktigt påpekar, är den riktigt nördiga nörden fortfarande inte accepterad, hen med flottigt hår och bristande social förmåga, som kanske inte ens är smart. Det är fel.

Men orsaken till att jag inte vill kalla mig nörd är alltså inte att jag tycker det är något dåligt, utan att jag inte tycker att det är jag. Det är onödigt begränsande att sätta in sig själv i ett fack, men om jag måste välja vilken kulturell gemenskap jag mest identifierar mig med så är det folkdansarna, det är de som blivit min familj. Sen kan man ju tycka att folkdans är nördigt, men det tror jag är utanför poängen, vad nu sen den är... Hur som helst, det är otroligt viktigt att dessa gemenskaper kring olika specialintressen** finns, särskilt för oss som har lite svårt att hitta vänner så där rent spontant.

Sen är det en annan sak att jag gillar att ägna mig och lite smånörderier nu och då, som att djupdiskutera otroligt smala saker som ingen vettig människa tycker att är relevanta, och skratta högt åt saker i ordböcker.

*)Ironiskt nog kallades jag "Datorn" av somliga, och jag tror att det var en komplimang.

**)Vad är för övrigt skillnaden mellan ett specialintresse och ett vanligt intresse? Är det sånt där som specialmänniskor har? Ett symptom på någonting? Eller något som inte är helt accepterat i de bredare kulturella lagren?