Dödsritten

"Bilen är lång, elegant och lika stor som vårt kök, med ett högt, ståtligt kylargaller stort som en soptunna. Den har runda, vänliga strålkastarögon med kromade ögonbryn och avgasröret blåser ut vita puffar som ringlar sig runt däcken. Och den är röd - inte röd som hästen jag såg på stranden igår, utan röd i den nyans bara människor kan komma på. Röd som godis. Röd som man skulle vilja smaka på eller kanske måla läpparna med.

Röd, säger fader Mooneyham ofta sorgset, som synden."

Maggie Stiefvater kan det här med att beskriva utan att det blir vare sig klichéaktigt eller tillkrånglat, jag gillar det. Jag gillar hela boken väldigt mycket, nästan så att jag drar mig för att läsa något annat av henne ifall den här är den bästa och jag bara blir besviken sen.

Thisby är en vindpinad och tröstlös ö någonstans i Atlanten, hemsökt att monstruösa och underbara köttätande vattenhästar som spolas iland av novemberstormarna. Men lika många liv som ön förlorar till hästarna, förlorar den till fastlandets frestelser och endast de segaste och de som gett upp finns kvar.

Sean Kendrick är expert på vattenhästar, arbetar som tränare åt hästuppfödaren Malvern (som äger halva Thisby) och har vunnit Scorpioloppet fyra gånger av sex. Scorpioloppet är en traditionell kapplöpning för vattenhästar som hålls varje år i november, många ryttare dör redan under träningarna men det är loppet och hästarna som definierar Thisby. Seans högsta dröm är att få köpa sin kapplöpningshäst Corr.

Puck är föräldralös tillsammans med två bröder, varav den äldre meddelar att han tänker lämna dem och flytta till fastlandet. Samtidigt hotar Malvern vräka syskonen från deras hus, som Puck trodde var betalt. I sin desperation bestämmer hon sig för att delta i Scorpioloppet, men inte på en vattenhäst utan på sin egen ponny (ursäkta häst, den är faktiskt en och femtiotvå) Dove. Vilket verkligen inte tas väl emot av männen på ön.

Lägg ännu till en samvetslös skurk så blir det dramatiskt så det förslår. Spänningen byggs stadigt upp allt eftersom tävlingarna närmar sig och motståndarna slipar knivarna. Sean och Puck berättar omväxlande och det greppet fungerar väldigt bra, berättelsen går hela tiden framåt. De står båda inför frågan vad som är värt att riskera livet för, och det blir bara mer komplicerat när de lär känna varandra. Baksidestexten försöker få Dödsritten till något slags kärleksdilemma, men romantiken är nedtonad och har en underordnad roll, vilket jag uppskattar.

Och beskrivningarna, än en gång. Jag känner fisklukten, sanden som blåser i ansiktet och leran som klafsar kring stövlarna. Hur eländigt det är, och hur man ändå kan känna sig hemma.

Kanske jag ändå ska läsa lite mer Stiefvater.