I veckans bokbloggsjerka är frågan följande:
Hur viktiga är böckernas förord egentligen? Läser du dem eller skippar du dem helt och hållet?
Nu är det ju stor skillnad på förord och förord. I facklitteratur läser jag oftast förordet för att få en ingång, förstå varför boken är skriven och hur den ska läsas. Förord till romaner läser jag också ofta, men ibland efter att jag läst själva romanen. Särskilt om det är frågan om en klassiker med ett analyserande förord av någon annan än författaren, sådant får man mera ut av om man läser det efteråt, tycker jag. En annan kategori är förord till novellsamlingar och antologier, de fyller ofta en viktig funktion som ingång till texterna*.
Så där i allmänhet är det större sannolikhet att jag läser förordet om det är kort, och precis som Koko gillar jag motton. Däremot läser jag sällan tacktal. Fotnötter** läser jag allt som oftast, annars får jag en känsla av att missa något, och en favoritkategori är fotnötter i skönlitteratur (Terry Pratchett!).
*)Ja, jag är den typen av läsare som vill ha ingångar och förförståelse. Därför är jag också rätt så okänslig för spoilers, till en viss gräns.
**)Jag vet att det inte heter så, men det låter så mycket roligare.
Jag läser ytterst sällan förord/efterord och gör jag det skummar jag mest igenom dem. Efterord tycker jag kan ta bort den där känslan man kan ha när boken är slut.
SvaraRaderaFotnoter i skönlitteratur gillar jag inte, det bryter flytet i läsningen, i alla fall för mig
Jag gillar också fotnötter(!) i skönlitteratur, t.ex. Tove Janssons små förklaringar på hur man kan be sin mamma om hjälp med att göra rovdjurständer av apelsinskal :-)
SvaraRaderaNu har jag missat någonting ser jag, i vilket sammanhang behöver man dessa rovdjurständer?
Radera