Om bokbloggare vs litteraturkritiker

Jag tänkte våga mig på ett inlägg i en diskussion som blommade upp (igen) före påsk, men det är först nu som jag har min inställning klar. Det handlar om den gamla konflikten mellan professionella litteraturkritiker och bokbloggare (det finns också halv- och helprofessionella bloggar, men nu menar jag dem som sköts helt på hobbybasis). Vem har rätt att värdera litteratur? Vem har rätt att döma ut andras omdömen? Förstör bloggarna litteraturkritiken?

Och jag tycker att frågan är fel ställd, för traditionell litteraturkritik och moderna bokbloggar är två helt olika fenomen, med olika syften och olika styrkor. De spelar inte på samma plan och konkurrerar inte med varandra. Eller?


För det första: det är och ska vara skillnad på amatörer och proffs. Amatörskådespelare spelar i regel utan lön och ingen anklagar dem för att hota den professionella teatern, för det är en helt annan grej de gör. En professionell litteraturkritikers uppgift är att bevaka litteraturutgivningen samt presentera och värdera valda verk på ett professionellt sätt. Hen kan göra det här tack vare sin utbildning och erfarenhet, hen är insatt i sitt ämne och förhoppningsvis får hen tillräckligt bra betalt för att kunna göra ett grundligt jobb.

Själv har jag visserligen en magistersexamen i litteratur, men jag skulle ändå inte drista mig till att kalla de texter jag skriver om böcker för recensioner, eftersom jag inte är någon professionell recensent. Jag kallar dem reflexioner eller boktips, för det är vad de är. En recension ska vara mer än någons personliga omdöme om en bok. Eller?

För det andra: bokbloggar är viktiga och bra. Bloggarna fyller en helt annan funktion än de professionella recensionerna och de når en delvis annan publik. Eller? När jag var på Mariehamns litteraturdagar nyligen hörde jag ett intressant föredrag av Nina Frid som bl.a. grundat bokcirklar.se och som pratade om social läsning. Enligt henne fungerar bokbloggar som goda förebilder för en bred läsning. Och de legitimerar läsandet som fritidsintresse, vilket också är viktigt. Med andra ord utför bokbloggarna ett läsfrämjande arbete som ingen annan skulle kunna göra i samma skala. Fortsätt med det!

Bokbloggarna anklagas ibland för att vara en klubb för inbördes beröm och beundran, men jag tycker att just den här bekräftelsen av varandras läsning och av varandra som läsare är mycket viktig. Det hindrar förstås inte att man kan ha olika åsikter om enskilda böcker, men det man är överens om är att läsning är fantastiskt! Via bloggarna hittar man dessutom långt fler tips än någonsin i dagspressen, och också udda böcker som inte syns någon annanstans. Fortsätt med det också!

Sammanfattningsvis: må var och en göra det den är bäst på, utan att snegla på andra. Låt litteraturkritikerna göra litteraturkritik och låt amatörerna vara just glada amatörer. Båda behövs.

Andras inlägg i debatten: enligt O , Bläddra!Bläddra! och Boktjuven, där det hela startade den här gången.