Nu är jag arg. Riktigt arg. Inte lika arg som tidigare idag, men ändå. Orsaken till denna upprördhet är det sätt på vilket man som liten människa kan bli bemött av andra människor med viss position, vilka man är beroende av. I detta fall en läkare.
Jag vet inte om ni någonsin träffat på en sådan där läkare som vet allting, oftast en allmänläkare och högst sannolikt nyutexaminerad. Och eftersom han tentat hudsjukdomar känner han till dem mycket bättre än jag, som bara levt med dem i tjugonånting år. Därför behöver han inte fråga mig hur länge jag haft besvär, vilken sort, vilka mediciner jag haft och hur starka, eller vilka specialister jag varit till och vad de sagt (det talade jag om i alla fall eftersom det gick tvärt emot hans egen tvärsäkra åsikt, men tror ni han lyssnade?).
Så började jag tänka på alla människor som har riktiga sjukdomar och faktiskt lider. Som ovanpå det ska behöva bli illa bemötta av arroganta och nedvärderande läkare och som kanske är ännu sämre än jag på att stå på sig. Är man sjuk så orkar man ju inte. Det handlar inte bara om att få rätt behandling rent medicinskt utan om att bli bemött med respekt och lyssnad på, som en människa. Tyvärr är det få människor som klarar av att erkänna att någon annan kan veta bättre ibland (och detta gäller inte bara läkare), ödmjukhet är ingen dygd idag utan misstolkas som svaghet. Självsäker ska man vara.
Men jag vill hälsa alla som jobbar med människor och alla som möter människor att lägga den där fega självsäkerheten åt sidan och vara lite ödmjuka, lite mänskliga. Det är otroligt vad man kan får höra bara man lyssnar. Man kan till och med lära sig någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar