Lycka II

Eftersom jag ändå är inne på ämnet tänkte jag passa på att återanvända ett inlägg som jag skrev för ett drygt år sedan på en annan (numera stängd) blogg. Dels för att jag är nöjd med texten, dels för att jag är för lat för att skriva nytt hela tiden. (Är det inte för resten ett akademiskt fenomen det här med att citera sig själv? Åtminstone brukade vissa av mina föreläsare göra det nu som då, jag tyckte det var rätt lustigt. Har t.o.m. hört om individer som i sin gradu hänvisar till sin kand, det lyckades inte jag med men det hade varit ganska coolt.) Så här lät jag alltså då:

Vändagen till ära har den fantastiska Nationalencyklopedin lagt ut en artikel om lyckoforskning. Jag tycker det är ett intressant fenomen och så symptomatiskt för vårt samhälle att man kommer på tanken att bedriva vetenskaplig forskning om lycka. Någonting som för mig är en rent filosofisk fråga.


Och vad kommer denna forskning fram till? Jo, nyckeln till lycka är goda relationer, acceptans och dåligt minne. Särskilt viktig är relationen till syskon och makar. Så långt låter det vettigt och rimligt. Till 50% är lycka genetiskt bestämt, vilket har att göra med medfödd emotionell stabilitet (eller brist på det). Så om man känner sig dömd till evig olycka kan det faktiskt hända att man har rätt. Välj dina föräldrar med omsorg, som sagt.

Det här låter dock lite mer hoppingivande: "när du är 70 år spelar det ingen roll hur högt ditt kolesterolvärde var två decennier tidigare, inte heller om du i skolan var blyg med svaga nerver." Förutsatt att man accepterar och glömmer, alltså. Jag ser redan fram emot att bli 70. Och så lönar det sig att "ändra sina egna handlingsmönster genom att uttrycka tacksamhet, göra saker för andra, tänka positivt, undvika att jämföra sig med vänner samt sluta grubbla." Låter ju rätt vettigt det också, förstås lättare sagt än gjort. Och det där med att tänka positivt är jag nog lite skeptiskt till. Varför kan man inte vara en glad pessimist? Jag tror det är roligare. Man får kläcka ur sig så många cyniska oneliners.

Följande steg i det här är förstås att på basis av lyckoforskningen göra politik av lycka. Börja mäta lyckonationalprodukt och så, som i Bhutan. Eller göra som esterna och grunda en lyckobank, där man kan sätta in och ta ut goda gärningar.

På något vis skorrar allt det här väldigt underligt i mina öron. Visst, lycka är en bra sak och det är fint att politiker inser att det finns andra värden än pengar. Eller nej visst ja, tanken med lyckoindexet var visst att öka tillväxten. Är det bara jag som är cynisk eller är världen lite knäpp? Man undrar ibland.

Intressant är ju också att man verkar ta för givet att det är just lycka som alla strävar efter. Är det så självklart? Det kan man fundera på, vare sig man är lycklig eller inte.

Glad vändag

Citat slut.