Är man inte mörkrädd så blir man

Man kunde ju tro att jag, som har en del problem med vintermörkret och annars också är lite mörkrädd, skulle förstå bättre än att läsa Michelle Pavers spökroman Evig natt, men inte kunde jag låta bli. Trots att jag läst en del skräck på sistone tar den här kuslighetspriset med hästlängder, och jag är glad att jag åtminstone förstod att inte läsa den sent på kvällen.

Boken handlar om Jack, som i hopp om en ny start i livet hoppar på en forskningsexpedition till Svalbard år 1937. De ska tillbringa ett år där och bland annat göra meteorologiska mätningar, Jacks uppgift är att sköta kommunikationerna. Men expeditionen är olycksförföljd och till sist vill det sig inte bättre än att Jack blir ensam kvar i lägret. Det är polarnatt, iskallt och ständigt mörker. Och ute i mörkret vandrar något omkring, något illvilligt och ondskefullt.

Det är en klassisk spökhistoria, tidlös och genialiskt berättad i dagboksform. Med små medel byggs skräcken upp, klaustrofobin, paniken, vansinnet. Kanske just för att den är så lågmält berättad, balanserat och utan överdrifter, kryper berättelsen under huden på en. Hu.

Jag har inte läst Pavers barnböcker, men nu när jag vet att hon kan skriva ska jag se till att det blir av.