Snö och filosofi

Idag sitter jag och tittar på snöflingorna som singlar ner utanför köksfönstret. Det är sällan de faktiskt gör det, singlar alltså, oftast faller de eller yr. Men idag singlar de, och det är fint, rogivande.

I morse läste jag ut Barbro Lindgrens lilla tankebok Även en ihålig nöt vill bli knäckt, den var också trevlig och lagom melankolisk. Hon skriver att hon önskar att hon hittat filosoferna tidigare och sluppit räkna ut allt själv:

 "Då hade jag insett att jag var en enslig typ, som måste tänka själv och utforska mitt eget lilla universum i lugn och ro. Nu trodde jag ju att jag borde bli som alla andra och gå ut och dansa och trivas på fester, fast jag avskydde det..."

Själv har jag lyckligtvis alltid vetat att jag inte är någon sällskapsmänniska, och levt därefter. Dessutom hittade jag filosoferna relativt tidigt, och även om jag ibland klagar på att jag tänker alldeles för mycket tror jag att det skulle vara ännu värre om jag tänkte helt för mig själv, utan att ens ha döda gubbar att diskutera med. Även det något att vara glad för.