Nostalgi-tv

Idag var första dagen på en evighet som det var soligt när jag gick från jobbet. Det berodde visserligen delvis på att jag slutar tidigare på lördagar, men ändå. Jag övervägde att ta en promenad med en gång, men eftersom jag inte ätit någon lunch var jag vrålhungrig och gick hem och äta. I stället blev det en skymningspromenad, inte fel det heller. Snart kommer det att vara ljust också vid slutet av en vanlig arbetsdag.

Medan jag lagade mat och åt tittade jag, min ovana trogen*, på tv. Dock har jag äntligen slitit mig loss från Gilmore girls, de sista säsongerna är alldeles för dåliga. Det enda i serien som fortfarande ger något är de karikerade bifigurerna, och till sist börjar till och med de bli för överdrivna, eller överdrivna på fel sätt. Utom Kirk, han är maximalt överdriven redan från början, men jag ids inte dra mig genom sista säsongen ens för hans skull.

Nog om det, när jag skummade igenom listan på tillgängliga serier snubblade jag över en gammal favorit från tonåren: The Tribe. Den gick som sommarprogram på förmiddagarna när man egentligen borde vara ute i solen, men inte var det för att man var en tonåring som trivdes bättre i soffan. Serien utspelar sig i en postapokalyptisk värld där alla vuxna dött i en epidemi. Barnen som överlevt organiserar sig i rivaliserande klaner, det är allas krig mot alla och maten håller på att ta slut. Några lite vettigare ungdomar försöker överleva i kaoset genom att slå ihop sig till en egen klan.

Att se om gamla favoritserier är förstås lika riskabelt som att läsa om gamla favoritböcker, men jag tycker inte att det gör så mycket att upplevelsen inte är densamma. Det kan vara intressant att analysera berättelserna ur ett vuxet perspektiv, och se vad det egentligen var som tilltalade en så. Jag minns att jag tyckte om den här sortens berättelser, där barn måste klara sig själva, men vad jag minns är slutsatsen i dem alltid att barn inte klarar sig särskilt bra utan vuxna. Fast sen klarar de sig ändå på något vis, det finns någon som är duktig och förståndig och tar hand om dem som är mindre.

Särskilt minns jag en bok som handlade om barn som levde med hundar (kan inte för mitt liv minnas titeln, tyvärr). De vuxna hade dött i någon miljökatastrof och fortfarande var barnen tvungna att rena allt dricksvatten med vattenreningstabletter. Fast i slutet visade det sig att vattnet inte alls var förgiftat, men det fanns något i tabletterna som gjorde att barnen aldrig blev vuxna. Tanken bakom det var att så länge de var barn skulle de inte ställa till med några nya katastrofer. Den tanken gillade jag förstås. 

*)Jag försökte läsa tidningen i stället, men var för trött för att koncentrera mig. Skulle läsa mycket mer än jag gör om det inte var för det lilla problemet.