Häromdagen började jag fundera på hur länge sedan det egentligen är som jag skrev min kandidatavhandling, och gissade på fem-sex år fast det känns som mycket längre. När jag räknade efter kom jag fram till att det bara är fyra år sedan. Fyra futtigar år! Det betyder att det inte är mer än två år sedan jag skrev klart min gradu. Ett och ett halvt år sedan jag flyttade till Lilla Staden för att jobba heltid och ett halvt år sedan jag fick mina magisterspapper. Alla de här sakerna känns redan avlägsna.
Det har förstås varit fyra händelserika år, nästan lite väl händelserika men övervägande positiva saker. Och när det händer mycket nytt hela tiden är det som om tiden gick snabbare samtidigt som tidigare händelser känns mer avlägsna än de är. Det tycker jag är en intressant paradox.
Och om jag får önska något i den här frågan, så skulle det vara att de följande fyra åren blir lite mer avslappnade. Man måste hinna hämta andan också.
Jag känner precis samma sak. Det här senaste året har gått så fort, så fort men det känns samtidigt som om det var väldigt länge sen vi bodde i studentbyn...
SvaraRaderaHar vi bott i studentbyn? Det var liksom i ett annat liv. För min del ett studieliv som jag lämnat bakom dig, och för din del ett annat land. Det är väl sådant här som livsomställningar gör med oss, samtidigt tycker jag nästan det är lite skrämmande att mycket av allt det som var då bara har försvunnit. Att man kanske i hastigheten lämnar onödigt mycket bakom sig.
RaderaShit va tiden går fort!! Tycker det var en evighet sen jag separerade, men det har bara gått ett år!
SvaraRaderaSen tycker jag att det var igår som vi var på interrail ;)
Precis! Ah, interrail... det är ÅTTA år sedan. De minnena har jag också färska. Kanske det funkar annorlunda med resor och sådant som liksom är utanför det vardagliga livet. Bra så, de minnena vill jag inte mista!
RaderaDet är nog det som är lite märkligt på kanske närmast motsatt sätt med att vara den som bor kvar i en stad många andra har som "bara" studieort - inte för att saker inte ändras för mig också men kanske mer småningom och det känns lite som att folk lämnar "mig" bakom sig också mer än jag sku vilja ibland :P
SvaraRadera