Lite knagglig har den här dansvintern nog varit, dels på grund av min skadade tå men också för att jag inte riktigt har haft ork att engagera mig lika mycket som förr. Jag har inte riktigt haft lust att dansa, och det känns jättekonstigt. Men kanske man ibland kan behöva en liten paus också från sådant man tycker mycket om. Sen är det förstås det också, att det inte är samma sak utan mina gamla danskompisar. Men jag lever på hoppet att det finns trevliga dansare också i de här trakterna, bara jag orkar leta fram dem. Och i sommar har jag Nordlek och eventuellt andra återföreningar att se fram emot. Tån har inte varit sjuk på flera veckor nu, så (peppar, peppar) den verkar läka till slut.
I morgon ska jag till Borgå och lära mig bokprata, det ska bli intressant. Det innebär också att jag har nöjet att ta bussen 6.10 på morgonen för att (nästan) hinna fram till 9. Kurser och seminarier som riktar sig till andra än den egna stadens invånare borde inte få börja före 10 på morgonen, om ni frågar mig. Till all lycka har jag med mig en kollega, vilket väl borde halvera risken att vi tappar bort oss på vägen.
Det kan väl vara så enkelt också som att om "allt" är nytt med jobb och nya människor osv (och har varit det länge då du haft så många korta snuttar) så kan man ju inte alltid ha energi över till allt heller?Ge det en chans att komma över en tid sen när du kan och hinner/orkar prova på lite så vet du sen... Fast, jag har faktiskt funderat samma sak nu ju mer jag haft att göra med den här organisationen i stort och med olika lag att skulle jag vilja fortsätta i ett annat danslag? - jag tror att jag skulle det ifall dom alls skulle acceptera mig men det skulle ändå vara konstigt och väldigt annorlunda
SvaraRadera