I går var jag på en kurs om bokprat som ordnades på stadsbiblioteket i Borgå. Vi fick bland annat se en demonstration på ett bokprat med en livs levande andraklass, som inte verkade bry sig så värst mycket om de tiotals tanter (och två farbröder) som satt publik och ivrigt antecknade allting. Själv har jag bara bokpratat för högstadieelever, så det var bra att få lite tips på hur man hanterar en yngre publik. Tvärt emot vad många tror är det enklare att hålla en presentation för ungdomar, de sitter (i allmänhet) tyst och stilla och problemet är snarare att få något livstecken ur dem.
Kursen var också ett utmärkt exempel på tvåspråkighet när den fungerar som bäst: värdarna och föreläsarna bytte språk som det passade, utan att översätta, och vi andra frågade och kommenterade på eget språk. Och det funkade hur bra som helst, för man förstår ju nog det mesta även om man inte är så bra på att uttrycka sig på det andra inhemska.
En sak som jag insåg var att jag gör alldeles för mycket jobb på egen tid, alltså obetalt. Det är en gammal ovana från tiden när jag var engagerad i diverse föreningar, och senare när jag hade olika jobb med luddiga arbetstider (det tog ett tag innan jag insåg att uttrycket "här räknar vi inte timmarna" är en varning). Nu har jag till och med gjort en del planeringsjobb på egen tid, helt enkelt för att hinna med när allting går så långsamt när man är ovan. Och att begära kompensation för lästid har jag inte kommit att tänka på, men det är tydligen kutym på de flesta bibliotek. Sånt är ju bra att få veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar