Dödsritten

"Bilen är lång, elegant och lika stor som vårt kök, med ett högt, ståtligt kylargaller stort som en soptunna. Den har runda, vänliga strålkastarögon med kromade ögonbryn och avgasröret blåser ut vita puffar som ringlar sig runt däcken. Och den är röd - inte röd som hästen jag såg på stranden igår, utan röd i den nyans bara människor kan komma på. Röd som godis. Röd som man skulle vilja smaka på eller kanske måla läpparna med.

Röd, säger fader Mooneyham ofta sorgset, som synden."

Maggie Stiefvater kan det här med att beskriva utan att det blir vare sig klichéaktigt eller tillkrånglat, jag gillar det. Jag gillar hela boken väldigt mycket, nästan så att jag drar mig för att läsa något annat av henne ifall den här är den bästa och jag bara blir besviken sen.

Det är mycket nu

Kanske lite för mycket. Har nog ett och annat att berätta från Mariehamns litteraturdagar, men det här är min enda programfria kväll den här veckan så jag tänker ägna den åt att göra så lite som möjligt, med hopp om att överleva fram till veckoslutet. Det mest spännande jag gjort idag är köpt gift till myrorna (dö! dö!) och satt eld på min ugnshandske när jag gjorde makaronilåda. Tycker inte det är så bra att sådana börjar brinna så lätt, men det var åtminstone en väldigt bra handske för jag märkte inte att den brann. Eller det kanske inte sen heller var så bra...

Lätthanterlig reselektyr, var det ju

Mars är en lite galen månad, och då menar jag inte bara vädret. I går kom jag hem från Åbo, vilket i och för sig är helt normalt. På torsdag åker jag till Mariehamns litteraturdagar, å tjänstens vägnar, men det är en sådan sak jag gärna skulle göra annars också om jag hade råd. Följande veckoslut ska jag eventuellt till Helsingfors (privat) via Tammerfors (jobb). Påsken firar vi i Vasa.

Vitamininjektioner

Vissa dagar är mitt jobb extra roligt, som när jag får bokprata i en skola som har ett lyckat läsprojekt på gång, där alla lärare är engagerade och har lyckats få alla elever med. De satt som små ljus och lyssnade när jag pratade halva lektionen, sen satt de djupt försjunkna i varsin bok andra halvan och somliga vill inte alls gå ut på rast för de skulle hellre fortsätta läsa. Aldrig träffat så läshungriga barn.

Ovälkomna vårtecken

Jo, det finns sådana också. Det började för några veckor sedan med en sockermyra i badrummet, nu har jag minst fem i köket. Bävar inför den kommande invasionen. Men det är ändå bättre än supermegagetingarna i min förra lägenhet. Peppar peppar.

Sockor för stunder

I förrgår ringde en vilt främmande person till mig och frågade om jag ville sticka ett par sockor till hen. Hen hade sett min annons på Raseborgs tidsbank, som jag satt dit för kanske ett och ett halvt år sedan (när jag jobbade 70% och faktiskt hade överlopps tid) och sedan glömt helt och hållet. Felet var förstås att jag gjort som de flesta andra och väntat på att få något sålt innan jag själv började köpa tjänster, och om alla gör så så blir det ju inga byten av. Men nu ska jag sticka ett par sockor och sedan använda mina intjänade stunder* till att få håret klippt och annan hjälp jag kan behöva.

Tidsbanker finns över hela världen och  går ut på att man byter tjänster med varandra, ett slags alternativ ekonomi. Alla har något de kan göra för andra människor, som att sitta barnvakt, skjutsa, lösa datorproblem eller vad som helst. En bonus är att man träffar människor som man inte hade träffat annars, och det är ju alltid roligt att hjälpa andra som blir tacksamma. Eftersom inga pengar är inblandade känns det inte som att man gör affärer, utan man byter tjänster helt enkelt.

En annan rolig grej var att personen i fråga utgått från att någon som heter Lisa och stickar sockor måste vara en gammal tant. Hi hi.

*)"Stund" är valutan som används i tidsbanken, en stund motsvarar en timmes arbete. 

Jag är jag

"Antingen vill jag vara hemma och rita, eller med mamma och pappa, eller med Penny. Helst ingen annan, för det räcker."

De raderna fastnade jag för när jag läste Emma Adbåges Jag är jag, för jag kan känna igen mig i det där ibland. Att inte vilja träffa onödigt mycket människor, inte för att man är rädd eller blyg utan för att man helt enkelt inte har något behov av mycket sällskap. Mickan i boken är en tystlåten och försiktig sjuåring (snart åtta) som inte förstår varför det ska vara nödvändigt att gå på kalas med hög musik och vilda lekar, hon ritar hellre och gör det mycket bra. Och det fina är att hon vet vem hon är, och att det är okej. För det är det.

Genom Marcusbiblioteket hittade jag den här boken av Susan Cain, som jag fick tag på i finsk översättning med titeln Hiljaiset: introverttien manifesti. Har inte hunnit läsa mer än inledningen ännu (går alltid lite trögare på finska) men jag har sett hennes TED-talk som fick mig att fundera på det här med hur utåtriktad man egentligen ska vara. Man får hela tiden höra om hur viktigt det är med social kompetens, men Cains poäng är att det också behövs människor som hellre sitter för sig själva och tänker efter, gör saker noggrant och grundligt. Mycket sådan kompetens går outnyttjad för att den inte uppskattas, och istället låtsas man vara mer extrovert än man är, för det är det rådande idealet. Men det är ju bara dumt.

Slutligen, en instruktiv handledning till dessa introverta typer.

En fråga om smak

Veckans fråga: Vilken genre önskar du att du kunde läsa men som du bara inte kan stå ut med?

Tja, inte vet jag nu egentligen varför jag skulle vilja läsa något som jag inte vill läsa? Det var det korta svaret.

Ibland kan jag dock ur rent professionell synvinkel tycka att det är lite synd att jag inte har bredare smak så att jag kunde ha något användbart svar när kunderna frågar om den deckaren eller den relationsromanen är bra, vilka böcker det finns i samma stil som den ena eller den andra och så vidare. Det värsta är när någon frågar "Jag behöver någon bra och lättsmält bok, vad ska jag ta?" Ja, hur ska jag veta det? Lite försöker jag kompensera den här "bristen" genom att läsa recensioner, bokbloggar och litteraturdiskussioner, men ändå.

Egentligen tycker jag att jag läser ganska mångsidigt trots allt: fakta och fiktion, prosa och poesi, serier, sagor, ungdomsböcker, barnböcker (också frivilligt, inte bara till jobbet), noveller, essäer... Möjligen skulle jag kunna läsa mer biografier, men det blir bara inte av.

Annika (som ställde frågan) har svårt för poesi, men det tycker jag inte man ska behöva skämmas för. Varför skulle man vilja ända på sin smak? Vad man läser beror, tror jag, mycket på vad man söker i litteraturen, det kan vara så många olika saker. Underhållning, verklighetsflykt, intellektuell stimulans, konstnärliga upplevelser, bildning. Och alla har ju olika läggning och olika sätt att läsa. Olika texter kräver olika saker av sin läsare (t.ex. hjälper det med en viss musikalitet om man ska uppskatta poesi) och så vidare. Så jag tycker man ska bejaka den litteratursmak man har, och sen nån gång nu och då testa sådant som man inte vanligtvis läser. Ifall man till äventyrs skulle tycka om det just denna gång, och upptäcka något nytt. 

 

Åbäket

Jag har blivit begåvad med en ny inredningsdetalj: min morbrors gamla tv. Han hade inte längre användning för den och alla inblandade var överens om att man inte slänger en fungerande tv, så den hamnade hos mig. Jag har varit utan tv i flera år och vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Men jag har skaffat ett tv-bord från mitt kvartersloppis. Och kopplat tv:n till digiboxen som följde med mitt bredbandspaket. Men där tog det stopp, för av någon korkad anledning kan boxen inte använda det trådlösa nätet utan måste kopplas till modemet med kabel. Modemet kan stå antingen i sovrummet eller i hallen (det är där det finns uttag) och eftersom jag har starka principer mot tv-apparater i andra rum än vardagsrummet är alternativen följande:

1. Dra en lång kabel genom/över flera dörröppningar och tvärs genom vardagsrummet
2. Borra ett hål i väggen mellan sovrummet och vardagsrummet och dra kabeln där
3. Köpa en vanlig digibox som kopplas till antennen (det uttaget finns på rätt ställe)
4. Strunta i hela grejen, för vad ska jag egentligen med tv till?

Det som jag tycker att borde fungera är att koppla datorn till tv:n och titta via den som jag brukar göra, fast på en fyra gånger så stor skärm, redan det skulle vara en stor lyx. Tyvärr håller inte digiboxen med om att det borde gå att göra så. Eller så är det mina tekniska kunskaper som inte räcker till. Nåja, nu står i alla fall åbäket där tills vidare, och ser åbäkigt ut.

 

Folkdansjubileum

På väg hemåt efter Otakts 40-årsjubileum, som jag sett fram emot ända sedan 35-årsjubileét då jag var årsfestmarskalk, kan jag konstatera att det blev en minst så bra fest som jag hoppats. Trots en del problem med att den tilltänkta marskalken oförhappandes flyttade till Vasa (vad är det med otaktare och att försvinna till Vasa?) och att den ena sångledaren var på begravning och den andra förkyld, så ordnade allt upp sig till en finfin fest. Det kan väl inte bli så mycket annat när man lyckas samla rätt människor, gamla vänner som har många goda minnen tillsammans men inte ses så ofta nu för tiden. Och Ingå spelmansgille, förstås.

Lista om läsning

Det har funnits mycket jag velat blogga om den här veckan, men jag har varken hunnit eller orkat så det får vara obloggat. Möjligen har jag något att säga efter helgens Otakt-jubileum, men jag vågar inte lova någonting. Tills vidare får vi nöja oss med en frågelista om läsning, som jag kopierat av Bokbabbel.

Frustration

Jag hatar presentpapper. Jag ska aldrig mer slå in paket. Jag hatar tejp också. Gaah!

Hädanefter ger jag bara bort presentkort. Och små saker som man kan ge i snygga presentpåsar. Och paket som de slår in i affären.

Ingen choklad har jag heller. Men jag har Harry Potter, och det kan vara ännu bättre.

Nio timmar och tre minuter

Så lång var dagen idag, och det tycker jag börjar vara tillräckligt för att jag ska kunna packa undan min innomhussol, tills jag behöver den igen i oktober eller så. Dessa nio timmar har jag använt till att gräva fram bilen och visa upp den en gång till på besiktningsstationen (godkänt denna gång), läsa några böcker och träna lite på gymmet. Där gör jag en del framsteg, och det känns bra. Det är lätt att göra betydande framsteg när utgångsläget inte är så hävt.

Det här med läsande för resten, jag har blivit så bortskämd med att läsa barnböcker med 150 ord per sida att det känns lite jobbigt att läsa en riktig roman. I det här fallet Ulla-Lena Lundbergs Is, som dessutom har en lång reservationskö och därför måste bli färdigläst på två veckor. Jag brukar inte ha några problem med att läsa ut en bok på två veckor, men den här gången blev det lite stressigt, och det förstör nog läsupplevelsen en del. Ska sluta reservera populära böcker.

Sen misstänker jag också att det inte annars heller var rätt tidpunkt för mig att läsa den just nu, fast jag märker att det är en bra roman så kommer jag inte in i den tillräckligt för att njuta av det. För lite sinnesro. Plus deadlinen. Inte bra.

Men visst grät jag på slutet.

Soffor!

Nackdelen med att sofforna kom just igår var att backen jag bor i var ovanligt hal och täckt av nysnö, så att transportbilen inte kunde komma upp. Fördelen var att det inte var några problem att skuffa sofforna på snön, de var ordentligt inpackade och fungerade utmärkt som slädar.

Det tog inte många minuter innan jag kunde stå i mitt vardagsrum och nöjt betrakta paketen som äntligen stod där... med undersidorna fulla av snö som smälte på mitt nylagda golv. Sablar! Jag rev bort emballage och skruvade på fötter i rekordfart samtidigt som jag moppade som en galning. Måste ha varit en syn. Sen möblerade jag ännu om ett par gånger innan jag var nöjd. Men nu står de äntligen på plats.

Förväntan

Det har varit en smått jobbig vecka hittills, men i morgon! I morgon kommer sofforna som jag väntat på sedan jul. Ska bli såå skönt att ha något annat att sitta på än pinnstolar. Och så kommer min pojkvän, som jag inte sett på ett par veckor igen. Och som grädde på moset är det filmfest i Lilla Staden. Så nog finns det saker att se fram emot, det är huvudsaken.

Och så kan man bli förkyld

Det är också ett sätt att slippa sjunga, så på sätt och vis ordnade det upp sig. I stället läste jag en saga rätt upp och ner, och någonting måste jag ha gjort rätt för de satt tysta, alla 21 barn. Få se om jag kan upprepa den bragden på finska i morgon. Nu väntar jag bara på att jag ska få feber så att jag kan vara sjuk på riktigt (men helst inte på veckoslutet) i stället för så här löjligt halvsjuk.

Och jag som trodde panikpluggandets tid var förbi

Idag när jag kom hem från kvällsturen hade jag lätt panik eftersom jag är dåligt förberedd inför morgondagens program. Eget fel, förstås, men ändå. Botade ångesten med att äta diverse skräp och se ett avsnitt Doctor Who med dinosaurier på ett rymdskepp, och Nefertiti. Det sätter perspektiv på saker och ting. Nu är det bara att läsa igenom texterna ett varv, och ett varv till i morgon bitti. Sen får det bli som det blir. Ibland är det bra att påminna sig om att biblioteksarbete inte är på liv och död.

Lär vara söndag

Förlorar kollen på veckodagarna när jag jobbar onormal vecka: tre dagar jobb, en dag ledigt, två dagar jobb och så idag ledigt. Det gör idag till en...? Jo, jag vet nog att det är söndag, det stod i tidningen. Men det känns inte riktigt så, en ledig dag i taget är lite för lite, man hinner inte riktigt komma in i ledigheten så ska man tillbaka igen.

Civilkurage

 Kan inte annat än beundra. Inte för att vi hade den sortens problem på min skola, men jag önskar ändå att jag varit så där modig som 14-åring. Eller 24, för den delen. Och hoppas att det här kan inspirera andra att säga ifrån när det är befogat.

Tillägg: Här är en artikel som förklarar bakgrunden. 

Februari

Jag undrar hur februari kommer att bli. Jag ser fram emot februari. Jag gillar februari. Februari är månaden som fortfarande är vinter, man får ännu ta det lugnt och bädda in sig i tjocka lager textilier, men samtidigt kan man börja ana våren som är på väg. Man hör fåglar man hunnit glömma fanns. För första gången på flera månader får man se lite dagsljus både när man går till jobbet och när man kommer därifrån, och det gör en enorm skillnad för humöret. Februari kan bli riktigt bra.