Jag är jag

"Antingen vill jag vara hemma och rita, eller med mamma och pappa, eller med Penny. Helst ingen annan, för det räcker."

De raderna fastnade jag för när jag läste Emma Adbåges Jag är jag, för jag kan känna igen mig i det där ibland. Att inte vilja träffa onödigt mycket människor, inte för att man är rädd eller blyg utan för att man helt enkelt inte har något behov av mycket sällskap. Mickan i boken är en tystlåten och försiktig sjuåring (snart åtta) som inte förstår varför det ska vara nödvändigt att gå på kalas med hög musik och vilda lekar, hon ritar hellre och gör det mycket bra. Och det fina är att hon vet vem hon är, och att det är okej. För det är det.

Genom Marcusbiblioteket hittade jag den här boken av Susan Cain, som jag fick tag på i finsk översättning med titeln Hiljaiset: introverttien manifesti. Har inte hunnit läsa mer än inledningen ännu (går alltid lite trögare på finska) men jag har sett hennes TED-talk som fick mig att fundera på det här med hur utåtriktad man egentligen ska vara. Man får hela tiden höra om hur viktigt det är med social kompetens, men Cains poäng är att det också behövs människor som hellre sitter för sig själva och tänker efter, gör saker noggrant och grundligt. Mycket sådan kompetens går outnyttjad för att den inte uppskattas, och istället låtsas man vara mer extrovert än man är, för det är det rådande idealet. Men det är ju bara dumt.

Slutligen, en instruktiv handledning till dessa introverta typer.