Stunder genom tiderna

Stunderna var längre förr, läste jag i nyaste Språktidningen (en härlig tidning för språknördar!). Exemplet var en 1700-talstext där någon for till Tyskland en stund. Det tycker jag låter så där trevligt avslappnat och stressfritt. Skulle själv kunna tänka mig att åka till Italien en stund, och se om de har bättre väder där.

"Stund" används för övrigt som valuta i vissa tidsbanker, och motsvarar då en timmes arbete. Det tycker jag också det ligger något fint i, att man byter stunder med varandra.

Grönt och skönt

På andra försöket blev den bra, sjalen jag stickade av växtfärgat ylle jag fått av Maria. Det mörkare garnet var jag själv med och färgade, så det är lite extra roligt att ha gjort något av det. Varm och skön är den också, utan att vara för tjock.

Det var svårt att få en bild där man ser vad den egentligen har för form, men sjalen är stickad så att jag börjat mitt på långsidan (i nacken) med några maskor och ökat fem gånger alla räta varv. På det viset bildas fem sektioner som är lite vridna, och slutresultatet är en sjal som är lite större än en halvcirkel. Om nu någon förstår den förklaringen...

Trevlig form är det hur som helst, för det blir långa snibbar som man kan slänga om halsen, alternativt lägga i kors över bröstet och knyta om ryggen, ifall man riktigt fryser. Vilket man ibland gör, i dessa tider.

Kamera!

Temumriken har införskaffat sitt livs första digikamera. Ja, ni läste rätt, jag har inte haft någon kamera sen jag var liten. Då hade jag mammas gamla från 70-talet, en sådan där pytteliten som ser ut som en spionkamera och dras fram genom att man trycker ihop den, om ni sett en sådan nån gång. Den skulle ha en speciell sorts film och engångsblixtar och bildkvaliteten blev väl sådär, men jag tyckte om att fota ändå. Sedan fick jag en lite vanligare modell, mycket enkel och någorlunda liten, och med den tog jag en hel del turistfoton som blev rätt bra för att vara turistfoton, om jag får säga det själv.

Men i något skede tappade jag intresset, och eftersom jag aldrig varit intresserad av tekniska prylar kom jag mig aldrig för att köpa en digikamera. Det var för besvärligt att sätta sig in i hur en sådan fungerar, för att inte tala om att luska ut vilka modeller som var bra och vad som skulle passa just mig. Men nu har någon annan gjort det arbetet åt mig, och det tycker jag är jätteprima.

Inför framtiden kan jag alltså lova lite bättre bilder hit till bloggen än dem jag hittills tagit med min telefon (som har ett par år på nacken). Och om förbättringen uteblir så är det helt och hållet fotografens fel.

 Hittills har jag mest försökt lära mig grundfunktionerna, och eftersom det är en regnig dag fanns det bara blommor att fotografera.

 ...och höstmysljus.

Fyra veckor gamla födelsedagsnejlikor, det tycker jag är lite imponerande.

Julfiilis

De senaste åren har jag varit så trött på julen och all uppståndelse, för att inte säga hets, kring den att jag inte brytt mig särskilt mycket. Inte pyntat mer än pliktskyldigast, inte skickat julkort, undvikit kommersen. Det blir ju ändå aldrig som när man var liten.

Men den här veckan har jag både pratat med Julgubben himself på telefon (han presenterade sig så åtminstone, och höll en liten utläggning om hur viktigt jobb han gör. Jag höll förstås med.) och klätt julgran med en handfull barn. När vi sedan släckte ljusen och tände granen kändes det riktigt bra och juligt, till och med lite pirrigt. Och så har jag varit med och planerat julkalender med presenter, och julfest på Bygdegården med ringlekar, gröt och gubbe. Det är riktigt roligt, och inte alls stressigt.

Slutsats: hemligheten med julen är att man ska göra den för och med andra, helst små. Och inte krångla till det för mycket.

Lillajul ska jag fira, eller åtminstone tillbringa, i Åbo, och ser för första gången fram emot att se julgatan. Något har definitivt hänt.

Guldtofsar!

Lägg till bildtext

Trodde inte riktigt på studiesekreterarens försäkran om att det skulle ordna sig, inte på mejlet från alumninätverket och inte på notisen i lokaltidningen (den som bara de äldre släktingarna fick ögonen på). Men guldtofsar och rött fuskläder, det är konkret och pålitligt och bra.

Anno 1790

Jag har hittat en ny tv-serie att hänga på: kriminalserien Anno 1790. Kanske inte det bästa jag någonsin sett, alla kategorier, men det bästa jag sett på svenska på ett bra tag. Serien bekräftar teorin att det är avgörande att ha en bra sidekick, i det här fallet en försupen pietist och informator som är så där lagom klumpig och godhjärtad. Huvudpersonens revolutionära idéer och risktagningar ger den nödvändiga spänningen, och den obligatoriska kärlekshistorien är tillräckligt finstämd för att man ska stå ut med den. Ja, och mordfallen är så där finurligt fantasifulla och orealistiska som de ska vara i bra underhållning. Perfekt för fredagskvällen alltså (lyckligtvis är jag sedan länge frikopplad från allt vad tv-tablåer heter, annars går den på måndagar.)

PS. När man ser sådana här serier är man glad att man inte är historiker, för då skulle man säkert reta upp sig på alla möjliga felaktigheter.

Fredagsstrunt

Några små saker jag tänkt dela med mig, passar säkert så här på en fredag:

• En text om research, fantastik och sexualbrottslagstiftning. Där finns nog nån sorts poäng, tror jag.
• En nattbanan. 
• En serie om Matilda och läsplattan.
• En ko.
• En serie till. 

Trevlig fredag!

Brown Girl in the Ring

När jag först läste om Nalo Hopkinson, som var en av hedersgästerna på Finncon i somras, tänkte jag att det lät som en författare som jag skulle tycka om. Hon skriver fantastik (åtminstone den här boken är varken renodlad sci-fi eller fantasy) med utgångspunkt i västindisk kultur och historia. Man kan alltså vänta sig zombier, men inte den "vanliga" sorten som hasar runt och äter hjärnor och som jag inte har mycket till övers för. I Brown Girl in the Ring, som är Hopkinsons debutroman, finns både själlösa kroppar, kroppslösa själar och andra varianter på temat, samt organtransplantationer med de ytterligare möjligheter de medför. Allt detta i vad som finns kvar av centrala Toronto efter en ekonomisk och politisk kollaps som fått de lyckligt lottade att fly till förorterna och lämna resten att klara sig bäst de kan.

Ödet är vår lott?

Lyssnade häromdagen på Svängrums senaste program, om slump och öde (sannolikheten att vinna på lotto och sånt), och kom att tänka på det där med ödestro. Av någon anledning retar jag upp mig på människor som säger sig tro på Ödet utan att verka klara över vad de egentligen menar med det. Särskilt om de i samma veva tar avstånd från (traditionell) religion, för då har man helt klart inte tänkt igenom saker och ting. Men, å andra sidan kan jag förstå varför det är så lockande att leta mening och sammanhang också där det (kanske) inte finns, det är bara mänskligt. Kanske t.o.m. sunt.

Söndagsskriverier

I stället för att följa den ursprungliga planen och festa hela natten igår kom jag tidigt hem, eftersom jag inte är helt frisk, och bra så. På det viset fick jag i stället en helt oplanerad söndag helt för mig själv, och det händer inte allt för ofta.

Faktiskt hann jag också med ett och annat, som att gymnastisera min stackars rygg (vilket jag alltså borde gjort innan den blev sjuk, men bättre sent än aldrig), äta god mat, lyssna på de senaste avsnitten av Svängrum (ev. mer om det senare), gå på promenad med S och bli bjuden på ännu mer god mat (denna Temumrik tackar aldrig nej till älgkött). Med andra ord har jag njutit av livet.

Internettid och annan tid

Det finns så många saker man skulle vilja göra med sin tid, dels roliga saker men också sådant man vill göra också för att det är vettigt, sunt och meningsfullt. Som att motionera och gå på teater. Ja, så tråkigt förnuftig och envist självuppfostrande kan jag faktiskt vara ibland. Problemet är ju att jag är lat att dygnet bara har ett visst antal timmar och en stor del går åt till att sova och jobba, så man kanske faktiskt borde fundera på vad man gör med resten. Har jag tänkt, och kommit fram till att jag tillbringar onödigt mycket tid på Nätet. Tid som jag till exempel skulle kunna använda till att läsa en roman, gå på en promenad eller, om man vill vara riktigt radikal och revolutionerande, träffa livs levande människor.

Jag fick just påpekat för mig* att om jag på riktigt vill minska min internettid så kanske jag inte borde ha facebook som startsida. Det kanske ligger något i det, men till mitt försvar kan jag säga att jag inte är lika fast där som jag var för ett par år sedan, då det kändes nästan oöverkomligt svårt att klara sig en hel dag utan att logga in. Det var väl inte riktigt sunt, nej. En stor orsak till att det inte mera är så är att mina kompisars fb-vanor också ändrats, men lite av hedern vill jag nog ta åt mig, jag har försökt skärpa mig.

I stället går min tid till diverse bloggar, både dem jag läser och dem jag skriver. Det är visserligen inte helt ovettigt eftersom det är ett sätt för mig att dels följa med mina vänners liv och dels hålla ett öga på både samhällsdebatt och kultur, och åtminstone en del av texterna är helt klart läsvärda och ingenting jag vill gå miste om. Mina egna bloggar fyller också en viss funktion för mig, och den vill jag inte heller helt lämna bort.

Men kanske jag ändå skulle försöka disciplinera mig själv en aning. Lite så där som vissa föräldrar sätter tv- och datortider åt sina barn. Bara att jag får vara som Pippi Långstrump och säga åt mig själv på skarpen.

*) Av en livs levande, fysiskt närvarande person, så helt hopplös är jag ändå inte.

Tillökning i mumrik-familjen

Temumriken har fått en kusin i handarbetsbloggen Chokladmumriken. Det tycker jag är lite roligt. Titta för all del in där för er dagliga dos finlandssvenskt myspys. För övrigt tycker jag också om choklad, så där som allmän information.

Papperspyssel och skosnören

Egentligen är jag inte mycket för pyssel, men just sådant här som inte kräver märkvärdigare material än en gammal tidning och papperssax kan jag nog pynja med när jag har tid över, alternativt barn att sysselsätta. I helgen fick jag besök av Maria, som bland annat lärde mig vika askar och pappershjärtan.

Jag fick också en födelsedagspresent lite i förtid, och den har redan hunnit sysselsätta mig några timmar medan vi pratade om ditten och datten.

Det är en slynggaffel, eller snoddgaffel, eller slyngtjuga eller vad man nu vill kalla den. Tycker personligen att "slyngtjuga" låter bäst, men det förutsätter liksom att man känner till både verbet slynga och substantivet tjuga, vilket väl inte så många gör. Hur som helst, det är inte alls svårt att slynga snoddar med den, men att få dem jämna och fina är en annan historia.

 Mina dansskor har redan fått nya snören, visst ser de lite fräckare ut än de svarta? Enligt tillfrågad expertis är de antagligen inte godkända till folkdräkt, men till övningarna kan de få gå.

Om att läsa

Undantagsvis hakar jag på en enkät som cirkulerar bland bokbloggarna, för den här tilltalar mig. Dels är den så allmän (d.v.s. man slipper nämna specifika böcker och författare), dels är frågorna så uppenbart omöjliga att man inte kan ta det på för stort allvar.

Höstkläder

Hösten är helt fel tid att köpa höstkläder, men nu gjorde jag det i alla fall, för att jag fryser på jobbet annars. Att jag inte gjort det tidigare beror på vissa fåniga fördomar jag har mot den sortens praktiska kläder, samma fördomar som fick mig att envisas med läderskor i stället för tossor tills för några veckor sedan. Jag är så van med att tossor är något man går på länk med, inte till jobbet. Till sist insåg jag ändå att sådant snobberi bara är dumt om ens arbetsuppgifter innefattar att sparka boll och gå i skogen.

Prisutdelning

Som alla säkerligen glömt för länge sedan hade jag en gång en tävling här på bloggen, som gick ut på att hitta användning för mina udda sockor. Det tog lite tid (host...) innan något av förslagen förverkligades, och då i modifierad form.

Vinnaren är Koko, som föreslog att man kan ha dem på handen när man städar, att torka damm med. Detta arrangemang funkar även när man blankar skor, bara man har plasthandske under som skydd mot skokrämen. Sockan var också lagom lång för att polera fram den där fina finishen på tån, så nu ser mina trotjänare presentabla ut igen. Som pris ska Koko få en kram vid valfritt tillfälle.

Alexander får hedersomnämnande för sin eventuellt omöjliga tygammonit, som jag kanske ger mig i kast med när jag har fler färgglada sockor. En lustig sak var nämligen att en stor del av de där sjutton ensamma sockorna hittade par åt sig under sommaren, så det bara blev de fula kvar. Sånt är livet, även för en strumpa.

Mera mat än misslyckanden

Idag är misslyckandets dag, men det enda jag lyckats misslyckas med är att klä på mig ordentligt. Inser att jag måste göra ett avsteg från mitt köpstopp och införskaffa en ordentlig vindtät rock med tillhörande utanpåbyxor. Sådana kläder har jag inte haft sedan jag var liten, mest för att jag är lite fåfäng av mig och inte vill se tantig ut, men nu när tantighet ingår i min arbetsbeskrivning, liksom daglig utevistelse, är det nog bara att kasta in stilhandduken och styra kosan till närmaste sportbutik.

Andra har dock lyckats misslyckas utan att det förvånar någon alls.

Vikten av bra studiehandledning

Det finns studiehandledare som talar om för en hur många poäng man ännu måste skrapa ihop till sin examen, och så finns det studiehandledare som talar om för en hur man kan få sin examen med de poäng man redan har. Så finns det professorer som går med på föreslagna lösningar för att man hängt med alldeles för länge och de inte kan bli av med en fort nog. Och slutligen en mycket studietrött liten mumrik som blir mycket mycket lycklig (alldeles för lycklig för att harmas över att det här innebär att jag lika gärna kunde ha blivit magister redan förra vintern).

Okej, jag har inte pappren i handen än, men det verkar klappat och klart. Tänk, att jag äntligen ska bli färdig. Fast nej, färdig blir man ju aldrig. Det är klart att jag inte kommer att sluta bilda mig bara för att utbildningen tar slut. Skillnaden är bara att jag kan göra det i egen takt och efter eget intresse. Samt att jag har det där pappret, som åtminstone sägs vara bra att ha på fickan.

Tips till andra som har gått många kurser men i "fel" ämnen: kolla om det går att få någonting tillgodoräknat som något annat. Ibland funkar det.

Bloggtorka

Trots att jag har en massa idéer till inlägg jag skulle vilja skriva har det inte blivit så mycket på sistone, och bättre lär det inte heller bli den närmaste tiden. Ty skarvarna mellan bitarna i det så kallade livspusslet äro tunna, särskilt när man försöker kombinera förvärvsarbete med studier och dessutom hinna med något slags socialt liv. Försöker inte ursäkta mig, bara förklara att jag har viktigare saker för mig. Hoppas ni också har det bra.

Kan ju ändå bjuda på en länk till något lagom osakligt, som filosofers hårväxt.

Höstobservationer

• vackra höstdagar är till för naturupplevelser, som att klättra på diverse klippor och stenar, inte för bokmässor
• finsk tango låter lika vemodig baklänges. Det tycker jag är intressant.
• det är långt att gå från studentbyn i Åbo till Vanhalinna i Lundo via småvägar, närmare bestämt 14 km dit och tillbaka
• stormarketar mitt i ingenstans är väldigt omotiverade, utom när man gett sig ut på nämnda vandring utan vägkost. För att man är spontan och så.
• ordet "fotografi" är en stigande peon. Peon är också en spansktalande lantarbetare i Latinamerika (enl. SAOL).
• det finns tanter som fortfarande går barfota till butiken