Amatka

(Det här blir en punktvis recension, löpande text är så jobbigt.)

• Många har rekommenderat den här boken, det gör jag också. Särskilt till alla vänner av egenartade berättelser.
• Den har beskrivits som en skruvad dystopi, och jag kan inte annat än hålla med.
• Om man blandar lika delar Orwell, Kafka och Dalí torde man få något sånt här. Om jag bara får använda ett ord för att beskriva Amatka så är det "surrealistisk".
• Det är ovanligt svårt att säga något om den här boken utan att säga för mycket.
• Det jag beundrar mest är hur världen beskrivs (och inte beskrivs): först verkar allt mer eller mindre normalt, man kanske reagerar som hastigast på någon liten detalj men skyndar vidare utan att fundera desto mera. Efter ett tag stöter man på något som får en att haja till, och man inser att det är något väldigt märkligt på gång. Ännu en bit fram kommer något slags förklaring, som dock inte gör sakerna klarare utan snarare tvärtom. Och när man börjar tro att man nästan börjar förstå vad det handlar om vrids allting om ännu ett varv. Och ett till. Fascinerande.
• "Ingen vet var vi är. Men det får vi inte säga."
• Måste nog läsa om den nån gång om jag vill förstå slutet. 

PS. Publiceringen av det här blogginlägget (och förhoppningsvis många kommande) möjliggjordes av en mycket hygglig installatör (påminde rätt mycket om en tomte, faktiskt) som kom och fixade mitt bredband trots att det egentligen var hans lediga dag. INTE tack vare Sonera, som bara negligerat och frustrerat mig de senaste sex veckorna.  Trots detta finns det alltså hopp om mänskligheten. God Jul.