Ovanor och varför de ska bort

Jag har många ovanor som jag vill bli av med, det där med att köpa överdrivna mängder strumpbyxor är bara en av dem. Jag äter i soffan framför datorn (vilket dels är ociviliserat (till skillnad från att läsa vid matbordet) och dels dumt eftersom man klottar både på sig själv, soffan och i värsta fall datorn), spelar alldeles för mycket Farmville (vilket är ett löjligt slöseri med tid och tankekraft (till skillnad från att virka meningslösa blommor och lägga patiens. Märker ni att jag är fördomsfull? Det är dock inte poängen.), m.m. Rätt harmlöst, kan man tycka, men det är saker som stör mig och gör mig besviken på mig själv. Och jag vet att enda sättet att bli av med sina ovanor är att sluta. Nu. Fast helst med en åt gången, annars blir det för svårt.


Vet inte varför denna plötsliga iver att reformera mig själv blommar upp just nu (våren?), men det är ingen ny tanke hos mig. Om jag försöker förklara varifrån jag tror att den kommer finns det en stor risk att jag blir missförstådd, men jag tar den. (Gör man inte för resten det varje gång man uttalar sig? Jag går i alla fall alltid omkring och är rädd för att bli missförstådd.)

Alltså, det var någon som gav ett gott råd för många år sedan. Jag minns inte om det var någon life coach i en tidning eller populärpsykolog i radion, men diskussionen handlade om den här missriktade strävan efter att finna Den Rätte/Rätta. Det goda rådet som delades ut var att vi ska strunta i det projektet och i stället inrikta oss på att bli Den Rätta/Rätte. Det där fastnade i mitt sinne och har snurrat på där sedan dess.

Nu kan det här förstås missförstås så att det är mig det är fel på och att jag måste korrigera mig och bli perfekt så blir allt bra sen. Jag har dock  tolkat det lite annorlunda: eftersom det enda man egentligen kan ändra på är sig själv* så är självförbättring det enda konstruktiva man kan göra, i motsats till att klaga på resten av världen eller sitta i en vrå och tycka synd om sig själv (eller förakta sig själv, för den delen). Man kan inte så mycket påverka hur allt annat fungerar (hur skit man än tycker att det är) men man kan ändra på hur man själv beter sig, hur man ser på saker och ting, hur man möter världen och livet. Gäller bara att komma på vem man skulle vilja vara, hitta sin potential och tro på den. I mitt fall: jag vill vara en god människa, en som lämnar världen en liten aning bättre än jag fann den, eller åtminstone bättre än den hade varit utan mig.

Risken finns också att det här låter lite egocentriskt, men jag menar ju inte att jag bara tänker fokusera på mig själv och strunta i alla andra. Om man börjar med sig själv kan man i förlängningen också förändra världen, det tror jag på. Genom de små saker man gör, genom att vara en god förebild och en god medmänniska påverkar man alla omkring sig. Jag vet, för så har jag också blivit påverkad, jag har blivit den jag är genom de människor jag mött. Fina, härliga människor som jag beundrar och ser upp till. Och också de där andra, de som ger livet lite tuggmotstånd.

Så ikväll tar jag ännu ett litet steg mot att bli den människa jag vill vara, genom att sluta spela Farmville. Åtminstone ett tag. En sak i taget, som sagt.

*)Här kommer Epiktetos med på ett hörn, men det ids jag inte gå in på. Tycker dock att en man vars mest berömda replik är "Vad var det jag sa?" måste vara en cool typ.