Lite vårgrönt

För någon månad sedan fick jag ett ryck att det var dags att beskära mina åsneöron. Dock hittade jag ingenstans några instruktioner för hur man skulle gå till väga för att få fason på det här vildvuxna schabraket. Så jag tog rubb och stubb.

Hälsningar från läslusen

Tycker det var igår det var vintersolstånd och nu är det redan vårdagjämning, tiden lider och vi med den, så är det när man håller sig sysselsatt. För tillfället är jag lite extra sysselsatt eftersom det mesta av min lediga tid går till att läsa böcker inför bokprat, sju har jag hunnit med så här långt och skulle behöva minst lika många till. Jag insåg till min lättnad att jag inte behöver läsa alla böcker som jag tar med, om jag tar flera böcker av samma författare. Och böcker jag läst förut behöver jag bara bläddra lite i. Jag ser nog fram emot att prata böcker med tonåringar, men det är ingenting jag gjort förut, inte i den här formen. Spännande. Sen ska jag ut och titta närmare på våren. Hm. Nå det kan knappast bli sämre med det än förra våren, då jag var lärare och hela maj månad liksom bara försvann.

Framsteg

Igår hände något som inte hänt på mycket länge: jag blev så gripen av en bok att jag sträckläste den på en kväll. Det var Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian av Sherman Alexie och den var så tragisk och komisk och full av små klokheter som hastigt blinkade till i förbifarten, att jag bara måste läsa ut den innan jag gick och lade mig. Och det ser jag som ett framsteg i återställandet av mina läsvanor.

Above the Snowline

Nu har jag alltså läst ut min julbok, Above the Snowline av Steph Swainston. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig av den, men inte blev jag besviken. Det här är ordentligt vuxen fantasy som förlitar sig mer på sanna litterära kvaliteter än på beprövade schabloner och billiga ingredienser. Visst finns här både våld och erotik och exotism, men det är inte de som bär upp helheten. Framför allt är det lagom annorlunda mot vad jag är van med att läsa.

He tucked one slush-wet boot under him on the chair cushion, unbottoned his parka showing nothing but a T-shirt underneath and fanned out his wings to shake drops from them. He looked like a black peacock. He looked like an old crow.

 Det är inte bara bildspråket som fascinerar mig, utan främst den där kontrasten mellan vingar och T-skjorta. Så är det hela vägen igenom: det bekanta uppblandat i det främmande i en salig röra. Det ger en märklig effekt, och understryker att det här handlar om det mänskliga, trots att inga människor finns med i berättelsen.

Den dominerande rasen är alltså bevingade, människolika varelser som lever i en kultur som tekniskt och politiskt mest liknar medeltiden men kulturellt är mer eller mindre som vår. Den enda som kan flyga är dock huvudpersonen, kejsarens budbärare Jant (för de andra måste vingarna bara vara väldigt opraktiska, jag menar hur får de på sig de där T-skjortorna? Men ingen klagar.), som är en blandras och hälften Rhydanne. Rhydanne är ett slags vildmänniskor som lever som jägare i bergen, de har kattögon och måste dricka sprit hela tiden för att fungera.

En av dessa jägare, Dellin, kommer till kejsaren för att klaga över att nybyggare inkräktar på hennes folks jaktmarker och har dödat hennes man (som dödat prinsens häst, men det var ju inte poängen). Jant får i uppdrag att medla i konflikten och reser till bergen med Dellin, som han till en början inte kan tåla för hennes barbariska vanor. Men det går så där som det gör när människor tvingas leva och överleva tätt tillsammans, man påverkar och påverkas av varandra, på gott och ont. Farligt är det, hur som helst. Ja, och så är det lite intriger och högförräderi och sånt, men det är inte så viktigt.

Sommarplaner

Tänkte egentligen skriva om Above the Snowline, som jag fick i julklapp och äntligen fått utläst, men det får vänta tills jag känner mig mer pigg och inspirerad för det förtjänar den. Jag dras ännu med efterverkningarna av förra veckans förkylning, men min veckoslutsgäst var i liknande skick så vi kunde ägna oss åt intensivt slappande tillsammans och det gjorde riktigt gott.

I dag har jag varit aningen mer effektiv och hunnit med både det ena och det andra, bland annat har jag bokat hotell inför sommarens Finncon i Tammerfors. Det är ett bra evenemang på det viset att jag hinner vara med utan att behöva ha ledigt från jobbet. Hela min semester (en vecka) går till Nordlek i Norge, som jag inte tänker missa eftersom jag sett fram emot det ända sedan jag var funktionär på förra Nordlek i Lahtis för tre år sedan. Det är förstås inte helt optimalt att dessa båda evenemang infaller med bara en veckas mellanrum, men allt kan ju inte vara perfekt här i livet.

Läsaläsaläsa

När jag var yngre var jag en läslus och bokslukare av stora mått, men på senare år har jag av en eller annan orsak (övermättnad, koncentrationssvårigheter, allmän trötthet...) kommit av mig. Men nu har jag ju då skaffat ett jobb där det ingår i själva arbetsbeskrivningen att vara beläst på skönlitteratur, och helst sådan som också andra läser, så det är bara att lägga manken till och plocka upp läsglasögonen. Nu har jag dessutom lovat hålla en serie bokprat i början av april, så det finns inga undanflykter mera. Och förutom att jag ska plöja igenom ett berg av ungdomsromaner borde man ju också läsa in sig på lite teori om det man jobbar med, kan jag tänka mig. Så åtminstone kommer jag inte att få brist på lektyr den här våren. Men jag har bestämt att var tionde bok jag läser ska jag läsa bara för min egen skull, det känns sunt.

Och ja, om här dyker upp en massa texter relaterade till ungdomsböcker så vet ni alltså vad det beror på. Om jag ändå ska läsa och skriva om alla dessa böcker kan jag ju lika gärna dela med mig av dem här också, tänker jag. Utan att för den skull börja göra bokblogg, för det skulle jag inte orka med i längden.

Måndag (i brist på bättre)

Sedan fredagen har jag varit hemma med något slags förkylning, som tar sig uttryck i lite stegring, lite snuva, lite ont i halsen och total orkeslöshet. Det positiva är att jag haft tid att vila mitt lilla huvud, tid att titta på det vackra vädret genom fönstret och tid att tänka. Det negativa är att jag missade en resa till Stockholm med en fest och ett besök hos en kompis, att vissa saker jag ska göra den här veckan på jobbet blev oförberedda och att jag hade tid att tänka (måtta med allt).

Sifferexercis

Via lite skrik hittade jag det här och tänkte att jag skulle göra samma uträkning själv*. Resultatet blev105 km till fots, vilket är en promenad på 21 timmar och 46 minuter (via 32 färdinstruktioner). Det är ju inte så farligt, jämförelsevis. Dessutom finns det ju tåg.

*)Eller nåja, Google Maps skötte själva uträkningarna.

De hemlösas stad

Nu när jag legat hemma i förkylning har jag passat på att läsa ut De hemlösas stad, Annika Luthers dystopi om ett annat Helsingfors. I en inte så avlägsen framtid (författaren medger själv att det inte är något realistiskt scenario, snarare ett tankeexperiment) har havsvattennivån stigit med tio meter till följd av klimatuppvärmning och jordbävningar på Grönland. Katastrofen är ett faktum och i dess spår följer en våg av folkvandringar: finländarna drar sig norrut och grundar en ny huvudstad i Jyväskylä (som utvecklats till ett nationalistiskt övervakningssamhälle), stora delar av södra Finland överlåts (med långa tänder) åt europeiska klimatflyktingar medan de områden som är på gränsen till obeboeliga, däribland Helsingfors, övertas av inofficiella inflyttare från Indiens och Kinas lågländer.

Grannar

Det här med att bo i höghus har både för och nackdelar, men grannarna är åtminstone inte något som jag kommer att klaga på i första taget. Visserligen blir jag ibland ofrivilligt vittne till allt från vardagliga telefonsamtal till stormiga gräl, häromdagen hoppade jag högt när någon plötsligt svor till så att huset skakade och ibland är huset mitt i allt fullt av någons barnrika släkt. Men det stör mig egentligen inte, tvärtom.

När jag var liten bodde jag i ett stort egnahemshus med (relativt) många människor och det var alltid någon hemma som gav ljud ifrån sig. Katten, om inte annat. Därför är jag van med att ständigt höra livstecken omkring mig, och om de saknas blir jag illa till mods. Så ensam vill jag inte vara, inte ens när jag stänger in mig för att vara ifred. Det är skönt att bli lite påmind om att livet fortsätter som vanligt där utanför.

Läste en artikel i dagens Västis om vad grannar klagar på och hur mycket som nog är okej. Det är klart att man inte ska ha tvättmaskinen på mitt i natten (jag hade det en gång i misstag, men det aktar jag mig för att göra om) eller ha hemmafest var och varannan helg, men man får springa på wc så ofta man behöver, och gråtande småbarn är nu sånt som hör livet till. Priset till förnuftigaste disponent går till honom som menade att om man stör sig på grannarnas sexliv är det bara att se till att de gifter sig.

Så åtminstone mina grannar får gärna fortsätta leva och låta, och så försöker jag låta bli att tänka på vilka konversationer de kan ha råkat få höra från min sida av väggen.

En väldig massa snö

Som sagt kom det ner en väldig massa snö från himlen igår, och följaktligen ligger det en väldig massa snö på marken idag. Så här i stan är den förstås i vägen överallt, men mest tycker jag ändå det är vackert.

 Soligt och fint är det också, med en gnutta vår i luften. De som har sportlov nu* behöver åtminstone inte vara olyckliga över vädret.

Senare på kvällen när jag gick ut var himlen helt otroligt, osannolikt, overkligt blå. Då hade jag förstås ingen kamera med, ni får nu bara tro mig på mitt ord.

*)Tydligen hör även jag till denna skara, fast jag trodde jag skulle sitta på finskakurs i detta nu.

Positivt överraskad

Bara förväntningarna är tillräckligt låga kan man bli positivt överraskad av nästan vad som helst. Till exempel av att det över huvud taget går att komma hem med tåg från Åbo (till saken hör att det ingår ett byte) trots att det snöat ordentligt hela dagen. Visserligen nästan en halvtimme försenat, men vad gör nu det en söndagskväll.

När jag kom hem hade det slutat snöa.

Dessa brittiska genier

Under de senaste veckorna har jag tittat igenom de nya Sherlock Holmes-filmerna och tyckte de var riktigt bra. Och jag är kräsen, ska ni veta. De var inte riktigt tillräckligt bra för att jag skulle spara på dem och suga på karamellen en längre tid (som jag gör med Doctor Who,  nu på andra varvet) men tillräckligt underhållande för att jag skulle frestas att frossa igenom alla (som jag gjorde med Downton Abbey tidigare i vintras, även om den blev lite överdriven mot slutet).

Den uppmärksamma läsaren har redan noterat att jag är svag för brittiska tv-serier, och Sherlock Holmes är brittisk på precis rätt sätt. Och de har gjort det så bra, det här med att flytta in honom i nutid, genom att dels hålla kvar många detaljer och dels ändra det som måste ändras på ett finurligt sätt. I båda versionerna spelar Holmes fiol och Watson har just kommit hem från kriget i Afghanistan, men kokainet har bytts ut mot nikotinplåster och Irene Adler har lagt beslag på komprometterande bilder i stället för dito brev. Och så vidare.

Så jag rekommenderar alla som tagit del av, och gillat, den ena versionen att bekanta sig med den andra också.

Vasa

I helgen var jag i Vasa och träffade både nya och gamla bekantskaper, samt gjorde en del sightseeing. Vi tittade på en massa fina saker, bland annat:

En ortodox kyrka.

Ett vattentorn.

Ett torn till.

En vacker dag.

Det är väl nu jag borde erkänna att jag är en sådan där turist som alltid fotar byggnader. Inte ens när jag var aderton och for på Interrail förstod jag att man ska slå runt när man är utomlands, jag sprang runt och tog bilder på kyrkor och var kulturell i största allmänhet i stället. Funkade för mig.

Underliga problem

Det här är väl inget jag borde klaga på för folk blir bara sura, men ni kan ju ta det som att jag inte klagar utan bara funderar. Det som hänt är alltså att jag försökt äta bättre och röra på mig mera och till följd av detta har jag gått ner ett kilo. Men det var väl ingen oväntad bieffekt? säger ni. Och vad är det för problem med det, för resten? kanske någon undrar. Jo, saken är att min vikt är precis alldeles perfekt (just det!) precis som den är, och då är det inte sunt att magra.

Så vad ska man göra om man vill motionera utan att gå ner i vikt och samtidigt äta bra? Måste man helt enkelt äta jättemycket? Jag får redan i mig en hel del mjölkfett och inte vill jag riktigt börja glufsa i mig stora mängder kött heller. Är väl bara att koka gryta på en massa grönsaker. I olja.

Isande

Idag när jag kom till jobbet möttes jag av en kollega i ytterrock som uppmanade mig att genast gå och klä på mig mera, för det var bara tolv grader inne, på vissa ställen så lite som åtta. Nåja, jag var ganska väl förberedd med långkalsonger och yllekofta så jag tyckte jag skulle klara mig, men nog blev det kallt om fingrarna innan jag var färdig med att plocka upp alla återlämnade barnböcker i hyllorna. Ska det vara så här borde man väl sticka sig ett par torgvantar.

Tur i oturen hade ullmax-kläderna vi beställt kommit, så jag kunde dra på mig ett extra lager underkläder. Ångrade dock att jag inte köpt den varmare sorten, den som faktiskt innehåller ylle. Och med värmefläkt gick det att få sagorummet lagom varmt tills en grupp baby-familjer kom på eftermiddagen. Men jag tycker ändå vintern kunde förstå att hålla sig utomhus, där den hör hemma.

Låt den rätte komma in

Nu har jag läst boken också, och håller med om att den är bra mycket obehagligare än filmen, som var helt tillräckligt läbbig. Och det är inte ens själva vampyren som är läbbig utan allt det andra runt omkring. Det finns så mycket intressant i den här boken att jag skulle känna mig frestad att skriva en uppsats om den, ifall jag fortfarande studerade. Och det är inget dåligt betyg, för jag var rätt utled på studierna de sista åren. Men den här boken har så många komplexa karaktärer, särskilt Håkan kan jag inte släppa. Först tyckte jag han var äcklig för att han var pedofil, och pedofiler är ju äckliga, sen tyckte jag han mest var ynklig. Åtminstone inte genomond, för när det kom till kritan lät han småpojkarna vara och gav i stället en sedelbunt till nya framtänder. Ja, förutom de där pojkarna han hängde upp och tappade på blod, men gjorde han ju av kärlek. Eller vad det nu var. Tills han själv blev ett riktigt ruskigt monster, tillräckligt ruskig för att våldföra sig på en vampyr. Ni ser? Och jag har bara börjat. Ska dock inte fortsätta här nu.

Råd till mig själv (och andra)

1. Ät när du är hungrig.
2. Vila när du är trött.
3. Jobba när du är på jobbet.

Hur svårt kan det vara?

Vintervackert

Jag vet nog att isrosor är ett symptom på dåliga fönster, men kan ändå inte låta bli att tycka de är vackra. De här växer på mitt köksfönster och blir större för var dag kylan håller i sig.

Ute är det också vackert, på förmiddagen föll riktigt gnistrande sagosnö, sådan där som faller alldeles sakta. Februari är nog den bästa vintermånaden, tycker jag, för det är fortfarande ordentlig vinter och äntligen tillräckligt ljust för att man ska kunna njuta av den.

Borde väl egentligen passa på att ta en promenad idag, men nu snöar det riktigt ordentligt och jag känner mig inte riktigt frisk, så jag stannar väl inne ändå. Man blir så mesig när man blir äldre. När jag var yngre drog jag bara på mig halaren och gick ut och gå 5 km i minus 25 grader för att samla poäng till EOS:s motionskampanj (jag kom aldrig upp till gulddiplom, men brons och silver fick jag flera vintrar) och kom hem med frost i håret och ögonfransarna och på kinderna.

Och så skidade jag en hel del, runt runt på den lilla åkerplätten nedanför huset, och drog streck på ett särskilt ställe för varje varv. Fyra varv var en kilometer. Det var alltså ingen lång runda, men varje sträcka och kurva och backe hade ett eget namn och en historia, jag ritade till och med en karta. Ofta blev jag stående i skidspåret och filosoferade, "löste världsproblem" som mamma sa. Det var nog av de mindre världsproblemen i så fall. Hur som helst tyckte jag om att stava runt allena där i de lagom branta backarna och lagom knepiga kurvorna.

Nu har jag inte skidat på många år och det skulle vara så omständigt att sätt igång. Skaffa skidor och stavar, lämpliga kläder, lassa in allt i en bil och köra iväg nånstans där det finns spår. Blir nog inte av i första taget. Inte den här vintern, men kanske nån gång.

Tills vidare sitter jag i mitt kök och tar otaliga foton av ett nedisat fönster.

Välmående

Så här långt har jag lyckats följa min må-bra-plan rätt bra. Eftersom jag är dålig på det här med sallader har jag börjat gå via närbutikens salladsbar och köpa därifrån, även om jag får lite dåligt miljösamvete för de där plastbyttorna. Färdigmaten har jag slutat med, men jag borde ännu lära mig planera bättre så jag slipper tillreda lunchen på morgonen. Det här med att äta bättre är inte egentligen så svårt eftersom jag inte har något behov av att banta, så jag behöver inte lämna bort godsakerna, bara lägga till mera nyttigheter för att balansera upp det hela. Underlättar en hel del.

I dag var jag till gymmet igen och konstaterade att lördag eftermiddag är en bättre tid än en vardagskväll om man vill slippa trängas, och det vill jag. Nog för att jag hursomhelst försvinner i mina egna världar och låtsas att jag är enda människan i rummet, men det är enklare ju närmare sanningen det är. Dessutom får man inte längre pass än 10 min på konditionscykeln om det är mycket folk, och det hinner man ju inte få någon kondition av, bara uppvärmning och knappt det. Nu kunde jag sitta 20 min, cykla 7,5 virtuella kilometrar och sedan gå igenom maskinerna i vilken ordning jag ville. Och det känns fortfarande riktigt bra, så jag ska se till att jag kommer mig dit minst en gång i veckan.

När jag kom hem tog jag ett långt, varmt bad, med honung och olivolja i, och tända ljus och fin musik och hela fadirullan. Ville egentligen inte alls stiga upp därifrån. Så då var det där med att varva ner avklarat också. Samtidigt passade jag på att färga håret, så nu kan jag dessutom känna mig fin. För en gångs skull lyckades jag riktigt bra med att få rätt konsistens på hennasmeten, annars blir den lätt för lös och rinner ner längs tinningarna men nu satt den där den skulle. Bara håret torkat ska jag gå och se hur det blev.