En oförbätterlig föreningsmänniskas bekännelser

I skrivandes stund sitter jag på tåget till Tammerfors, där jag ska delta i Finlands svenska biblioteksförenings styrelsemöte. Det är lite oklart för mig hur det blev så, för jag hade mer eller mindre bestämt mig för att ta några års paus från föreningsvärlden och samla krafter, men jag är väl bara obotligt föreningsbiten.


Och det handlar inte bara om att jag har svårt att säga nej. En del av mig, den föreningsbitna, tycker att det är roligt, medan en annan del, den utmattade, tycker det mest är jobbigt. Kompromissen är att jag är suppleant.

Redan som barn var jag med i ett flertal föreningar, visserligen inte som styrelsemedlem men i alla fall som aktiv medlem i bland annat 4H. Styrelsekarriären började i gymnasiet när jag gick med i Natur och Miljö, som ungdomsrepresentant. Som jag minns det gjorde jag inte så värst mycket, men jag observerade och lärde mig desto mer.

När jag sedan började studera vid ÅA såg jag föreningslivet som ett sätt för en blyg människa att skaffa sociala kontakter. Den planen fungerade utmärkt, jag gick med i den ena styrelsen efter den andra och framför allt gick jag på många fester och evenemang som jag inte annars hade gått på. I alla dessa styrelser lärde jag känna en massa människor som jag inte annars hade haft något att göra med, bland annat min fästman. Plus att jag lärde mig ett och annat om att organisera och marknadsföra evenemang, skriva protokoll, mötesteknik med mera. Allt detta har jag haft stor nytta av i arbetslivet.

Den förening som blev min ställföreträdande familj i Åbo var Folkdanslaget Otakt rf. Jag minns att jag tvekade att gå på den där första dansövningen eftersom jag redan missat någon övning, men jag är otroligt glad att jag dök upp för i det gänget fick jag sedan flera goda vänner. Jag var kassör, instruktör och ordförande under min aktiva tid där och som mest motsvarade arbetsinsatsen ett halvtidsjobb. Sedan förstod jag tack och lov att trappa ner. Nu har jag ett annat folkdanslag, men jag ser fortfarande Otakt som min hemort i dansvärlden och hälsar på när jag kan.

Sen flyttade jag då till Lilla Staden, hade en rad visstidsanställningar, slutförde mina studier, fick till slut ordinarie tjänst och konstaterades vara på gränsen till utbränd. Dags att trappa ner lite till. Inga förtroendeuppdrag, inga extrajobb, inga åtaganden utöver vad brödjobbet kräver. Jag fick lära mig att göra folk besvikna.

Nu börjar jag komma tillbaka och försöker klara tricket att komma tillbaka lagom långsamt. Började med att återuppta dansandet, försöka dyka upp på övningarna varje vecka. Orka träffa nya människor.  Och nu har jag då låtit mig övertalas att engagera mig i FSBF. Vi ska se hur det går.

Ibland undrar jag vad det är som är så lockande med föreningslivet att jag är villig att lägga ner så mycket arbete på det, utan att få betalt. Det måste ju finnas enklare sätt att träffa människor. Är det för att jag vill göra något nyttigt? För att jag söker bekräftelse? För att jag tycker om att arbeta i grupp mot ett gemensamt mål som jag brinner för? För det formaliserade och organiserade umgänget (informellt umgänge och "fri samvaro" är helt enkelt inte min grej)? Antagligen lite av alltihop.

Många av de här aspekterna går igen i mitt nuvarande jobb som barnbibliotekarie. Då kunde man ju tycka, att jag inte skulle ha lika stort behov av att engagera mig i frivilligt arbete. Men jag fortsätter väl av bara farten. Dessutom tror jag, att det är sunt att ha sociala sammanhang också utanför arbete och familj. Åtminstone något litet. I mitt fall är sådana sociala sammanhang lika med föreningar, jag har egentligen inga vänner som jag umgås med bara så där. Någon må tycka att det är konstigt, men det är sådan jag är och det funkar för mig.