Prisutdelning

Som alla säkerligen glömt för länge sedan hade jag en gång en tävling här på bloggen, som gick ut på att hitta användning för mina udda sockor. Det tog lite tid (host...) innan något av förslagen förverkligades, och då i modifierad form.

Vinnaren är Koko, som föreslog att man kan ha dem på handen när man städar, att torka damm med. Detta arrangemang funkar även när man blankar skor, bara man har plasthandske under som skydd mot skokrämen. Sockan var också lagom lång för att polera fram den där fina finishen på tån, så nu ser mina trotjänare presentabla ut igen. Som pris ska Koko få en kram vid valfritt tillfälle.

Alexander får hedersomnämnande för sin eventuellt omöjliga tygammonit, som jag kanske ger mig i kast med när jag har fler färgglada sockor. En lustig sak var nämligen att en stor del av de där sjutton ensamma sockorna hittade par åt sig under sommaren, så det bara blev de fula kvar. Sånt är livet, även för en strumpa.

Mera mat än misslyckanden

Idag är misslyckandets dag, men det enda jag lyckats misslyckas med är att klä på mig ordentligt. Inser att jag måste göra ett avsteg från mitt köpstopp och införskaffa en ordentlig vindtät rock med tillhörande utanpåbyxor. Sådana kläder har jag inte haft sedan jag var liten, mest för att jag är lite fåfäng av mig och inte vill se tantig ut, men nu när tantighet ingår i min arbetsbeskrivning, liksom daglig utevistelse, är det nog bara att kasta in stilhandduken och styra kosan till närmaste sportbutik.

Andra har dock lyckats misslyckas utan att det förvånar någon alls.

Vikten av bra studiehandledning

Det finns studiehandledare som talar om för en hur många poäng man ännu måste skrapa ihop till sin examen, och så finns det studiehandledare som talar om för en hur man kan få sin examen med de poäng man redan har. Så finns det professorer som går med på föreslagna lösningar för att man hängt med alldeles för länge och de inte kan bli av med en fort nog. Och slutligen en mycket studietrött liten mumrik som blir mycket mycket lycklig (alldeles för lycklig för att harmas över att det här innebär att jag lika gärna kunde ha blivit magister redan förra vintern).

Okej, jag har inte pappren i handen än, men det verkar klappat och klart. Tänk, att jag äntligen ska bli färdig. Fast nej, färdig blir man ju aldrig. Det är klart att jag inte kommer att sluta bilda mig bara för att utbildningen tar slut. Skillnaden är bara att jag kan göra det i egen takt och efter eget intresse. Samt att jag har det där pappret, som åtminstone sägs vara bra att ha på fickan.

Tips till andra som har gått många kurser men i "fel" ämnen: kolla om det går att få någonting tillgodoräknat som något annat. Ibland funkar det.

Bloggtorka

Trots att jag har en massa idéer till inlägg jag skulle vilja skriva har det inte blivit så mycket på sistone, och bättre lär det inte heller bli den närmaste tiden. Ty skarvarna mellan bitarna i det så kallade livspusslet äro tunna, särskilt när man försöker kombinera förvärvsarbete med studier och dessutom hinna med något slags socialt liv. Försöker inte ursäkta mig, bara förklara att jag har viktigare saker för mig. Hoppas ni också har det bra.

Kan ju ändå bjuda på en länk till något lagom osakligt, som filosofers hårväxt.

Höstobservationer

• vackra höstdagar är till för naturupplevelser, som att klättra på diverse klippor och stenar, inte för bokmässor
• finsk tango låter lika vemodig baklänges. Det tycker jag är intressant.
• det är långt att gå från studentbyn i Åbo till Vanhalinna i Lundo via småvägar, närmare bestämt 14 km dit och tillbaka
• stormarketar mitt i ingenstans är väldigt omotiverade, utom när man gett sig ut på nämnda vandring utan vägkost. För att man är spontan och så.
• ordet "fotografi" är en stigande peon. Peon är också en spansktalande lantarbetare i Latinamerika (enl. SAOL).
• det finns tanter som fortfarande går barfota till butiken

Underhyresgästen

Temumriken har fått ett obehagligt mysterium på halsen. Redan förra vintern hörde jag ibland mystiska ljud från kastrullskåpet nattetid. Små, krafsande ljud. Jag tänkte att det var någon sorts skalbaggar eller andra kryp i väggen, sånt som ofta finns i gamla hus och som låter mycket värre än det är. Men i går tyckte jag precis att jag hörde ett pip. Det är inte bra.

Hemmahemma hade vi möss i väggarna (lyckligtvis aldrig inne i bostaden), men det är nu sådant man får ta när man bor i ett gammalt trähus. Man nästan räknar med det, och skaffar sig ett par kattor eller tre. Men i ett betonghus i stan?

Vidare efterforskningar visade att det inte finns något mushål i skåpet, men dock en del spån under en lös "propp" i väggen, som om något försökt krafsa sig in, och något som liknade dun. Bakom proppen, alltså inne i väggen, hittade jag något som kunde vara lort, men jag är ju ingen expert.

Den goda nyheten är alltså att jag inte har någon gnagare som klättrar i mina kastruller, den dåliga att jag fortfarande har ett olöst mysterium och möjligen ohyra nånstans i alla fall. Spaningarna fortsätter

Storyslam

I går var jag på nordiska mästerskapen i storyslam i Åbo, och det var ett riktigt fint och lite annorlunda sätt att tillbringa en lördagskväll. Storyslam går ut på att de tävlande ska berätta varsin berättelse på högst sju minuter, utan rekvisita och rollutstyrsel. Bidragen bedöms av jurygrupper som utses bland publiken och de tre bästa berättarna går sedan vidare till final. Av en slump hamnade jag i den norska juryn (det var ont om lediga platser, de hade en bänk), även om jag egentligen värvades till den svenska, men det var helt ok och där satt jag sen i gott sällskap av bland annat en glad mustasch i lusekofta och en radioreporter från Island. Vi hade mycket åsikter.

Åka karusell, och äta karamell...

Varje år, sista veckan i september, landar Finlands största höstmarknad i Ekenäs. Det är ett spektakel värt att uppleva. Marknadskringlor, heliumballonger, två tivolin (för stadens barn är det här ungefär som julafton, fast tre dagar), hantverk, bijouterier, dålig mat, pärtkorgar, lakritsremmar, dåliga kläder, lingon, kuriosakabinett, fårskinnsfällar, italiensk ost... Men egentligen går man inte till marknaden för att handla, utan för att alla andra är där, och några till.

4H

Ofta blir man ledsen av stora och små nyheter man läser i tidningen, kanske mest de små, och i dag var det nedslående att läsa att staten tänker halvera sitt stöd till 4H. Det är synd inte bara för att 4H är en organisation som varit betydelsefull för mig personligen, utan mest för att jag tror att den fyller en viktig funktion för barn och ungdomar på landsbygden, där det inte ordnas så mycket annan meningsfull ungdomsverksamhet.

Jag växte upp i Tenala, som ligger en bit utanför Lilla Staden och är en mycket vacker plats som fortfarande ligger mitt hjärta nära, men där det inte händer så mycket. På gott och ont. En sak som dock hände var att vår granne sparkade liv i den lokala 4H-föreningen som legat i Törnrosasömn sedan många år, och plötsligt fanns det mycket nytt att göra och lära sig. Vi snickrade fågelholkar, spelade brännboll, stöpte ljus, sköt luftgevär, bakade småbröd och sålde på torget, lärde oss skogsfärdighet (inte för att skryta men jag har en fin rad Sporrong-pokaler från de tävlingarna), gick på hushållskurs, tovningskurs, traktorkurs och hästskötarkurs, åkte till Norge och blev träckiga, åkte till Sydschleswig och bondade med danskar, åkte till Polen och dansade med vitryssar (samt dansade bättre polonäs än polackerna, vilket var lite lustigt) med mera, med mera.

Varje sommar hade jag ett eget 4H-företag som gick ut på att jag odlade grönsaker som jag sedan sålde till mamma till torgpriser (med eko-tillägg, förstås). Alla kostnader, arbetsinsatser och intäkter skulle bokföras i ett häfte, och på hösten kunde jag sedan räkna ut att jag gjort en förtjänst om två euro i timmen. Lärdomen var alltså att man kan göra nånting och så får man pengar. Men om man vill ha stora pengar ska man satsa på något annat än morotsodling.

4H är alltså en viktig organisation dels för att den erbjuder verksamhet i byar där det inte finns så mycket annat, dels för att den lär ut precis vad man behöver för att överleva på landsbygden: företagsamhet och praktiska färdigheter. Hoppas verkligen det här kan leva kvar.

Ja, om någon undrar, de fyra H:na står för Huvud, Hjärta, Hand och Hälsa.

Svansar och strunt

En nackdel med att arbeta med små människor i stora mängder är att man även får umgås med deras bobbor och baciller. Sålunda har jag haft förkylning med feber detta soliga veckoslut. Då kan man

• titta på nätföreläsning och undra varför de inte bara skriver ner texten, när man nu ändå inte får träffa läraren öga mot öga försvinner största delen av poängen
• läsa poesihistoria och tycka det är överraskande intressant
• glädjas över att man råkade ha den rätta boken i hyllan så att man faktiskt har en chans att få uppgiften klar i tid
• vara för trött för att läsa och i stället titta på en halv säsong Sex And The City (som faktiskt är en någorlunda intelligent serie, åtminstone ibland. Stör mig bara att när jag en gång fastnat i en serie måste jag avsluta den också, och den här är rätt lång.)
• fingersticka svansar som säkert kommer till användning i något sammanhang

 

Något säger mig att vissa småttingar kommer att få leka svansleken inom en snar framtid.

•  strunta i att skriva ett ordentligt inlägg

"The greatest speech ever made"

Om man slår in de sökorden på YouTube hittar man Charlie Chaplins tal från filmen Diktatorn, och det är åtminstone det bästa tal jag någonsin hört, högaktuellt än idag. Själva filmen är också sevärd.

Texten finns för övrigt här.

(Ja, och så måste jag väl erkänna att den lilla nörden i mig blev väldigt glad över att videon innehåller cybermen.)

Dagens telefonförsäljare

En ovanligt envis jäkel hade försökt få tag på mig i flera dagar för att erbjuda ett kanalpaket på prov. Jag upplyste honom om att jag inte har någon tv, men det var visst inget problem för jag skulle ha en hel vecka på mig att köpa en innan kortet kom på posten. Jo nej, tack och hej.

Telefonförsäljare måste vara en vad de mest föraktade och illa sedda (eller snarare hörda) yrkeskårerna i det här landet, och man måste väl tycka synd om dem. Samtidigt som man hatar dem. Besvärligt. Kommer tyvärr aldrig på de där smarta men inte elaka replikerna att dra till med förrän tidigast en timme efter att de skulle behövts.

Ofta är det dock tillräckligt avskräckande att helt enkelt tala svenska. Vad man nu sen ska tycka om det.

Inbördes beröm och beundran

Temumriken är smickrad, mycket smickrad och glad, över att ha fått en utmärkelse av Ea. Särskilt glad över motiveringen.

Till grejen hör att jag ska svara på några frågor och ge priset vidare. Frågorna först:

1. Vilken är din favoritfärg? Det beror ju på vad man talar om, till exempel klär jag mig aldrig i rött, men kan tycka att det är snyggt på en matta eller så. Om man tittar i min garderob blir det enkla svaret blått, men det är mest för att det är en enkel färg att klä sig i (näst efter svart), men jag tycker egentligen bättre om vissa sorters grön, eller en del dagar gult eller orange... Ni ser. Över lag har jag övergått från att gilla färger till att uppskatta vissa färgkombinationer som spelar med varandra på ett vackert/intressant sätt i just det sammanhang där de är. Det var det utförliga och flummiga svaret.
2. Vad är din favoritmat? Allt som är gott? Det här är också för svårt. Typ vispgrädde. Eller vildhallon. Eller vad som helst som är väl tillrett när jag är lagom hungrig. (Ni märker att jag inte är så bra på sådant här. Det var enklare när man var liten och helt enkelt skrev "plättar.")
3. Vart skulle du vilja resa? Jag reser inte så mycket, och inbillar mig ofta att jag inte tycker om att resa, tills jag sedan hamnar på ett ställe som jag sen ändå tycker om. Brukar bli lite slumpmässigt, och bra så. Alltså vet jag inte vart jag skulle vilja av de platser jag inte besökt, men platser jag skulle vilja återse är London och Island. Kanske Italien också.

Sedan prisutdelningen.

Det här blev också svårt. Jag följer väl med några tiotal bloggar, men de flesta av mina favoriter är allt annat än söta*, för jag uppskattar det lite fräna bättre. Några har inte uppdaterats på ett halvår eller mer och en stor del är professionella bloggar av författare och andra. Dessutom får man väl inte ge priset åt någon som redan fått det, vilket utesluter några av de prisvärda kandidaterna.

Men en som jag väldigt gärna vill ge en utmärkelse åt är Londonina, som skriver så som jag bara drömmer om att kunna skriva. Vackert, tänkvärt och personligt, mitt i prick.

*) Jag vet att "sweet" inte kan direktöversättas till "söt" i sammanhanget, men ändå, det finns de som skulle ta illa upp.

Sommaren är kort

...men man kan ju njuta av hösten också. Tänkte jag denna sköna söndag, cyklade ut från Lilla Staden och njöt av solen och ringlande vägar, bland stubbåkrar och singlande löv. Egentligen hade jag tänkt hälsa på slottsruiner, men när jag kommit så långt var det så roligt att cykla att jag inte ville stanna, så jag fortsatte en bit till. Slottet finns nog kvar en annan dag också, om det nu har stått där 600 år redan.

Hade tänkt ta lite bilder på de böljande åkrarna, men det blev visst mest moln i stället. Bra så.

Litterära fördomar

Ända sedan jag läste en diskussion om guilty pleasure-läsning på Bokbabbel för ett tag sen har jag tänkt att jag vill haka på. Den diskussionen kom främst att handla om Nora Roberts och liknande romansförfattare,  men också en och annan deckare. Det som slog mig var att jag inte riktigt kände igen mig, och vet inte om det är bra eller dåligt.

Ordkonst

De senaste dagarna har jag varit i Karis på kurs i ordkonst för Sydkustens ordverkstadsledare. Det var ett tag sedan jag själv ledde en ordverkstad, men jag har sysslat med likande grejer och det är alltid kul att gå på kurs nu och då och låta sig inspireras, och framför allt träffa andra ordkonstnärer.

Vart tog matglädjen vägen?

Jag vill inte tänka på vad jag stoppar i mig. Jag försöker faktiskt medvetet låta bli. För det är för mycket nu, dieter dieter dieter vart man ser, hela tiden nya. Dieter för att gå ner i vikt, dieter för långt liv, dieter för att må bra (men det gör man ju inte). Östersjödiet, stenåldersdiet, ph-diet, iso-diet, LCHF, GI...

Någon av dem kanske är bra, eller åtminstone ofarlig, men några är helt klart för extrema och själva diethysterin är allt annat än sund. För när mat reduceras till utfodring och näringsämnen missar man något väldigt viktigt, och det börjar gå troll i ens förhållande till mat och ätande.

Dessutom är bakgrunden till det hela till stor del bullshit och business as usual. Den insikten får mig att må lite illa, eftersom jag vet hur mycket illamående dietfokuseringen kan leda till. Tänk bara på hur allt från livsstilsmagasin till matproducenter profiterar på folks osäkerhet och rädslor, för att inte säga ångest. Inget nytt under solen, jag vet, men det gör inte fenomenet mindre motbjudande.

Eftersom jag är frisk och kan äta vad som helst vill jag kunna göra just det och njuta av det, utan att fundera så förbannat mycket om det är bra för mig eller inte. För det där funderandet är åtminstone inte bra för mig.

Snuttifierad

I dag börjar jag på ett nytt jobb, det sjätte inom loppet av ett år. Jag börjar förstå varför folk klagar på snuttjobben, det är inte utan att man känner sig lite splittrad. Genast man satt sig in i arbetsuppgifter och rutiner på ett ställe är det dags att bryta upp och lära sig något nytt igen, och knappt har man börjat med ett jobb innan det är dags att börja leta efter nästa. Eller snarare det sen följande. Aldrig tid att bli riktigt ordentligt varm i kläderna och bli riktigt bra på det man gör, lära känna sina arbetskamrater och kunder (eller motsvarande), för att inte tala om att utvecklas i arbetet. Man blir ju stressad och trött med mindre.

Det här med att bli äldre

På kafferasten igår funderade vi på det här med hur skönt det är att inte längre vara lika ung som man var förr. Ingen kring bordet skulle vilja vara tjugo igen, och absolut inte tonåring eller barn. Världen var så mycket större och mer skrämmande då i all sin obegriplighet, men för varje år som går blir man mindre nojig och mer frimodig. Kanske till och med klok. Åtminstone får man perspektiv på saker och ting och ser bagatellerna för vad de är, och man vågar leva mer.

Det här har jag tänkt mycket på förut, särskilt när jag läste Twilight (titta inte på mig så där, jag påstår inte att jag tyckte om den.) Bella vill desperat bli vampyr redan som sjuttonåring, med motiveringen att det ju är det alla drömmer om, att vara evig tonåring. Det trodde jag inte på en sekund. Jag har aldrig träffat en vuxen människa som skulle önska sig tillbaka till den åldern. Men det är lite som om någon skulle försöka lura oss, att det är det man borde vilja. Och då är det ju fint att märka, att de flesta ändå inte går på det, utan till och med ser fram emot att bli äldre. Vilket ju är en sund inställning också med tanke på att man inte har något val.

Dagens citat

"In a world where Google can give you thousands of answers, a librarian will always bring you the right one."

Neil Gaiman

Saxat härifrån.