Dalsbruk

De senaste tre dagarna har jag varit i Dalsbruk, där jag bland annat utforskade omgivningarna...

...och hittade osannolikt gula svampar.

Vet någon vad det här är?

Mest var jag dock på Åbo Litteraturförenings skrivarseminarium med Monika Fagerholm, som var en härlig inspiratör (jag har inte läst hennes böcker, men det ska ni inte berätta åt någon.) Kanske man skulle börja skriva igen.

Bokligt strunt II

Eftersom jag bara har halvfärdiga inlägg som jag inte orkar skriva färdiga just nu, får det bli ett länkinlägg igen. Koko tipsade om mer smaklösa bokomslag, den här gången med fantastik-tema. Jag vet inte vad det beror på att just den genren är så belastad med oförtjänt dålig omslagskonst, men man kan ju alltid skratta åt bisarrerierna.

En blogg som innehåller även mycket icke-strunt är This is not the six word novel, men den har också en underhållande serie med märkliga saker folk säger i bokhandlar. Gillar särskilt "Houdinis sista trick", längst ner i det länkade inlägget.

Veckans video

Det finns säkert många bra sätt att börja en vecka, men att snubbla över den här videon var det bästa på länge.

Jag får lust att se de första säsongerna på nytt, men har bestämt att inte göra det förrän jag tagit ut examen. En liten morot är aldrig fel.

Klädbytarfrossa

Mitt köpstopp på kläder har inte hittills lett till mera utrymme i garderoben, snarare tvärtom. Mina systrar fick nämligen för sig att de skulle rensa upp i sina garderober, som båda var betydligt mer välförsedda än min någonsin varit. Matsalsbordet fylldes med klädberg, och jag kunde ju inte låta bli att plöja igenom härligheten och plocka med mig allt som verkade någorlunda användbart.

Även om jag sorterade bort sådant som krävde mer än små förändringar fick jag med mig 36 (!) nya plagg. Det är väl ungefär så mycket jag köper på två år i vanliga fall.

Det fina med klädbyten (och annat som är gratis) är att man inte behöver ta några risker. Eller, annorlunda uttryckt, man kan ta risker man inte skulle ta om det var pengar inblandade. Det man märker att man inte tycker om eller har användning för kan man alltid föra till klädinsamlingen eller ge vidare, och ingen skada är skedd.

Därför har jag nu en hel del kläder jag själv inte hade köpt, för att jag inte går i de butikerna eller inte tänkt på att en sådan jumper kunde passa mig. Det är roligt, och lite spännande.

Återstår att göra de där små justeringarna, på något magiskt sätt klämma in allt i klädskåpet och se vad jag sist och slutligen använder. Sen får jag väl ordna en klädbytarkväll med någon annan för att bli av med överskottet.

Du är vad du läser

Det här inlägget på litteraturpsykologibloggen OnFiction är nästan lite skrämmande. Personer som läser om dumma människor har visat sig själva bli dummare, åtminstone tillräckligt länge för att prestera sämre i ett kunskapstest. Alltså borde man välja sin lektyr med omsorg, och bara läsa böcker om intelligenta, godhjärtade och modiga karaktärer. Tänk på det!

Fast å andra sidan, om det där stämde borde jag, som slukat fantasy sedan tonåren, vid det här laget kunna spränga stenar med tankekraft och prata med träd, men det kan jag inte. Så det är lugnt. Vi kan fortsätta frossa i våldsorgier och dålig romantik.

Inför hösten

Är det ett tecken på ytlighet att man tycker att lite ny färg och form på kalufsen är ett bra sätt att markera nystart inför hösten? Nääh. Inte om man klipper sig två gånger om året. Och inte för att det egentligen är höst ännu, men det känns ändå lite så för att jag börjat jobba, snart börjar på mitt riktiga jobb och har fått ett litet dansprojekt att hålla i under hösten. Dessutom börjar skolorna nästa vecka, och även jag borde så småningom plocka fram studieböckerna och försöka komma ihåg hur man gjorde.

Studieval

Med anledning av att mitt förra inlägg blev lite förvirrat känner jag tvungen att komma med en vidare förklaring, börjandes från början. Jag kommer från en relativt oakademisk miljö i en mindre ort på landet, där de flesta omkring mig hade mer eller mindre handfasta jobb. Sådana man lätt kunde begripa sig på. Själv ville jag alls inte studera vid universitet, utan jag ville bli något praktiskt, som trädgårdsmästare. Av olika anledningar blev det inte så.

Eftersom jag hade gott läshuvud antog alla att jag skulle bli student, och dessutom var de flesta praktiska yrken uteslutna av hälsoskäl (bl.a. just trädgårdsmästare). Till på köpet visste jag inte vad jag ville bli efter nian (nå, hur många vet nu det, egentligen?), så jag gjorde vad som förväntades av mig och började gymnasiet. På det viset fick jag ju tre års betänketid.

Tre år senare hade jag en vit mössa, utmärkta betyg i de flesta ämnen men fortfarande inga som helst ambitioner. Då gick jag för en gångs skull emot förväntningarna och började studera hantverk på en folkhögskola (vilket ansågs vara ett alternativ bara om man inte kom in vid universitetet). Det var antagligen det bästa beslut jag någonsin fattat och det året kom att bli otroligt betydelsefullt för mig. Det var ingen stress, inga krav, och jag fick skapa fritt och uttrycka saker som jag inte ens vetat att jag bar inom mig.

Det där med hantverk var så roligt att jag bestämde mig för att försöka studera vidare, till textildesigner. Plan B var litteraturvetenskap (har ju alltid tyckt om böcker) och plan C matematik (där kunde jag komma in på betyg). Eftersom jag inte hade några vidare konstnärliga talanger blev det plan B som förverkligades, och när jag en gång börjat tyckte jag att jag lika gärna kunde fortsätta.

Sedan en dag fick jag för mig att det var dags att börja jobba, för det är ju det man gör efter att man studerat. Inte för att jag behövde pengar eller så, utan för att det hör till. Jag var rädd för att lämna den trygga studiemiljön och ge mig ut i det stora okända, men jag tyckte att jag måste. Sedan märkte jag att jag dessutom lämnat de mysiga och inkluderande sammanhangen bakom mig, och inte hade så mycket i stället. Plötsligt var livet lite hårdare och kallare helt enkelt. Men även det var väl oundvikligt.

Jag är nu sådan att jag vill göra rätt för mig, och nu känner jag att jag har en stor skuld att betala tillbaka efter att bara ha tänkt på mig själv i flera år (även om det behövdes). Eller "skuld" kanske inte är rätt ord, men jag tycker helt enkelt inte att livet är meningsfullt om jag inte kan och får bidra till något större. De jobb jag tyckt bäst om är de där jag märker att jag kan göra skillnad för folk, vara till nytta och glädje.

Så vad är då mitt problem? Jo, känslan av att andra människor uppfyller sina drömmar, eller åtminstone planer, medan jag bara svävar iväg dit vinden bär mig. Utan att göra aktiva val och utan att veta vart jag vill komma. Man kan förstås låtsas att man medvetet valt att ta livet som det kommer, och kanske det faktiskt är en klok inställning. Men det är inte alla dagar jag lyckas övertyga mig själv om det. Dessutom är det väl inte konstigt, att saker man gör utan att veta varför kan kännas lite meningslösa.

Att jag aldrig fattat några viktiga beslut utan låtit livet fatta dem åt mig, det kan jag förstås inte skylla någon annan än mig själv för. Jag försöker ändå trösta mig med att det kanske ändå är de små besluten som är viktiga. De små dagliga besluten om att gå till höger eller vänster, stiga upp eller sitta kvar, ringa ett samtal eller låta bli, säga ja eller nej. Förutom att de är lättare att hantera har de fördelen att de är så många, att om man gör fel ibland så får man snart en ny chans.

Studentnostalgi

Nu har jag närvaroanmält mig vid universitetet, och lovat mig själv att det är sista gången. Denna höst, så fort som möjligt, ska jag avsluta det som jag påbörjade för sex år sedan (dessutom utan annan anledning än att jag inte hade något bättre för mig) och sen ska jag dra en djup suck av lättnad. Jag ska loss, vidare, ut i den verkliga världen.

Samtidigt är det förstås lite vemodigt. En del av mig vill inte bli så vuxen, inte riktigt ännu. Men man kan ju inte gå tillbaka till de där första åren när allt var nytt och spännande: staden var ny och stor, studierna fascinerande, studiekompisarna många och vänliga. Jag fick vara med på ett hörn, ja nästan vilka hörn jag ville, och det var jag alls inte van vid. Dessutom var jag min egen på ett sätt jag aldrig varit förut, med eget hushåll och ingen som lade sig i om jag satt rak i ryggen och kom ihåg att ta bort brödsmulorna från bordet. Det kändes som en stor frihet att kunna äta plättar varje kväll om jag så ville.

Och fastän studierna var krävande så var livet rätt sorglöst. Man hade köpt sig en femårig frist (och fem år var en evighet på den tiden) och kunde gott lägga en del av den tiden på att ta ut svängarna och njuta av livet. Nu vill jag påpeka att jag inte hörde till dem som tog ut de vidaste svängarna, men betydligt vidare än jag var van med, hur som helst. Man kunde fjanta runt på stan iklädd studenthalare (eller sopsäck), dansa hela natten mitt i veckan, sjunga hellre än bra, föra djupa (och mindre djupa) diskussioner över en öl i någon källare, pick-nicka hela dagen, eller klä sig überfin och gå på årsfest. Man gick med i föreningar, gick med i styrelser, grundade nya föreningar, träffade en massa fina människor. Man organiserade fester, resor, kurser. Man lärde sig otroligt mycket, på gott och ont, och med ens var man vuxen.

Var allt bara en enda stor övergångsrit? För själva studierna minns jag inte mycket av, och det lilla jag minns vet jag inte vad jag ska ha för användning för. Det är klart att man (hoppeligen) lärt sig en del om analytiskt tänkande och skrivande samt ett och annat faktum, men var det allt det skulle vara? Kanske. Och eftersom man fick så mycket runt omkring och vid sidan av har det ju inte varit bortkastad tid. För som sagt, vad hade jag annars kastat bort den på?

Nu är det bara att hitta något annat att kasta bort sin tid på fram till pensioneringen.

Usch vad det här blev angstigt mot slutet, tror jag fick en liten livskris. Återkommer.

Bokligt strunt

Eftersom jag är ledig i dag känner jag mig tvungen att vara osaklig och rekommendera dåliga böcker. Eller åtminstone bisarra, kolla in Weird Bookroom. Kan inte riktigt bestämma mig för om min favorit är "101 more uses for dead cat" eller "How to start your own country". Möjligen "Anticraft: Knitting, Beading and Stitching for the Slightly Sinister". Ju mer jag tänker på saken, desto mer vill jag ha den i julklapp. Jag gillar också att någon skrivit en bok med titeln "How to be happy though married". Det är en konstruktiv inställning.

Mer eller mindre misslyckade omslag kan man rota efter hos Book Cover Judge eller judgeabook, varav den senare är min favorit eftersom där finns saker som mystiska hunks med smågrisar och älvor, samt "Surfing Samurai Robots".

För den som föredrar musik finns alltid Katastrofala omslag. Dansbandsvarning på den.

Jag vet att jag borde ha sparat det här för en regnig dag, men det gjorde jag nu inte.

Finncon

Min ursprungliga tanke var att rapportera från Finncon i Åbo medan det ännu var någorlunda aktuellt, men saker kom emellan som saker plägar göra, så ni får den nu i stället. Ber om ursäkt för avsaknaden av bilder, jag hade för trevligt för att komma mig för.

Lite sommarbilder

På Tenaladagen var det lite klent med folk på Hembygdsmuséet, men de kom senare

Om nallebjörnar och folkdans

Det här är ett hyllningstal och en kärleksförklaring till något som är väldigt viktigt för mig, men först nallen. Detta är ingen vanlig nalle utan en maskot, som är till hälften min och jag är mycket glad över den. Inte bara för att mjukisar av förekommen anledning* var mig strängt förbjudna när jag var liten, utan p.g.a. omständigheterna under vilka jag fick den.

Teddy

Överraskningsprogram

Jag tänker inte berätta vad det här handlar om, ni får bara lita på att det är roligt.

Ordning och reda

Första veckan av ledigheten* går till att inse att man faktiskt är ledig. Andra veckan går till att njuta av denna ledighet och bara drischa. Tredje veckan börjar det så smått klia i fingrarna av rastlöshet, och det är då semesterprojekten dyker upp, vare sig man vill det eller inte. I mitt fall omorganisering av skåp.

Om att blogga

Läste för någon vecka sedan i tidningen (VN, minns tyvärr inte när och hittar den inte i arkivet) en intervju med några unga bloggare, som förutspådde att de "amatörmässiga" bloggarna inom kort kommer att försvinna och bara yrkesbloggarna bli kvar. Det tyckte jag var ett märkligt påstående. Möjligen beror det på att man som enskild bloggläsare bara ser ett snävt utsnitt av hela bloggosfären, och dessa personer mest kommit i kontakt med kommersiella och wannabe-kommersiella bloggar.

En regnig dag

En regnig dag kan man t.ex. roa sig med att disajna om sin blogg till någonting mindre skrikigt. Så att det är lättare att låtsas vara sofistikerad. Om det nu är det man vill. Åtminstone tycker jag det ser redigare ut så här.

Kreativ matlagning

På tal om ärtsoppa, fantasi och att inte vilja umgås med andra människor i onödan, jag måste bara visa det här: Kaffekokarkokboken. Länken går till en blogg, som sedermera blivit en bok. Skriven av en student som bodde i ett studentrum och inte ville gå ut i det gemensamma köket för att laga mat, alltså började hon experimentera med matlagning i kaffekokare. T.ex. kaffekokarkokta bacontapas. Fenomenalt.

Nu har ju inte jag någon kaffekokare, så jag kan inte testa ätbarheten, men det är fritt fram för frivilliga.

Garderobsinventering

Klädtemat fortsätter. Min garderob sätter vissa fysiska begränsningar på sitt innehåll, med en klädstång på knappa 60cm och några små hyllor får man helt enkelt inte plats med 130 klänningar, hur ljuvliga de än må vara. Alltså borde man optimera innehållet så att man har precis det man behöver. Det är inte omöjligt, en av de mest välklädda personer jag känner har en väldigt liten garderob. Men man måste lära sig den där konsten.

Nygamla kläder

Det är över två månader sedan jag införde köpstopp på kläder, och så här långt har det gått bra. Visst känner man sig frestad när man får hem läckra kataloger eller går förbi lockande skyltfönster (sommarrea!), men jag har inte köpt så mycket som ett hårband.

I morse ramlade jag sedan in på några bloggdiskussioner om klädkonsumtion, läs t.ex. Koko och Hanna, så jag tänkte det kunde vara dags att spinna vidare.

Nya kanontian

Av någon anledning som jag inte riktigt förstår har hela konceptet för Kanontian ändrats från och med i år, och inte till det bättre. Tanken var väl att få fler deltagare när männen också får vara med, men resultatet är betydligt färre deltagare eftersom allt det roliga slarvats bort.

TJejernas kanontia var ett jippo med underhållning hela lördagen och mycket publik, hela stan var med och kvinnorna kom från när och fjärran. Nu var det som vilket dussinlopp som helst, en onsdagkväll då inte alla kan komma längre bort ifrån. Jag saknar de fantasifulla dräkterna, spelmännen längs rutten, brandkåren som sprutade vatten på oss, alla hejarna. Målkramen kan jag nog klara mig utan (och förmodligen de stackars pojkarna som stod där också), men resten saknar jag.

Att rutten förlängts från 10 km till kvartsmaraton är sedan en detalj som jag tycker gör varken till eller från, men därmed är det här det längsta lopp jag någonsin sprungit. Med tanke på hur otränad jag var är jag nöjd med prestationen. Kanske jag faktiskt springer att halvmaraton en vacker dag.