Läst i veckan: två trilogier

Märker att det mest blivit ungdomsromaner på sistone, men inget fel med det. Nu har även jag äntligen läst Cirkeln, som alla talat om (numera talar de om uppföljaren Eld, men den får jag ännu vänta på någon månad.) Den visade sig vara just en sådan bok jag efterlyste, varken tungläst eller banal. Faktum är att jag inte kan minnas när jag senast blev så engagerad i en roman.

Cirkeln är alltså första delen i Engelsforstrilogin, en urban fantasy/skräck om ofrivilliga tonårshäxor som ovilligt måste samarbeta för att rädda världen, utan att veta hur eller från vad. Det jag gillar med boken är inte i första hand fantasy-biten, utan skildringen av de sex flickorna och deras liv. För de har inte bara apokalypsen att oroa sig för utan också helt vanliga problem som känns verkliga (i stället för så där löjliga som det ibland blir i tonårslitteratur), och också karaktärerna känns verkliga. Flickorna är alla olika personligheter och deras krafter motsvarar olika element, vilket inte är något originellt i sig men i det här fallet blir de ändå inte stereotyper.

En intressant detalj, som en annan läsare påpekade, är att flickorna är riktigt dåliga på att samarbeta, de tycker inte om varandra, och skitstöveln fortsätter att vara en skitstövel boken igenom. Realistiskt, med andra ord. Och mänskligt. Vad händer t.ex. när det eviga mobbningsoffret plötsligt får makt att göra vad som helst med sina skolkamrater? Där blev det riktigt kusligt.

Kvalitetslitteratur, med andra ord, rekommenderas varmt åt både ungdomar och vuxna.

Den andra ungdomstrilogin jag ägnat mig åt är Hungerspelen, som gick på bio för ett tag sedan och blev ganska hypad. Och den är okej, jag är som sagt svag för dystopier. Böckerna var spännande, kärleksproblematiken blev inte för överspänd och även om det fanns mycket våld så skildrades det ganska diskret. Det fanns till och med plats för lite samhällskritik, åtminstone tycker jag att ett samhälle där ett antal fattiga och förtryckta distrikt producerar förnödenheter och lyxprodukter för den bortskämda befolkningen i huvudstaden är en träffande allegori över världen idag. Fast det kanske inte är alla ungdomliga läsare som tänker så långt.

Titeln kommer från en reality show där ungdomar från distrikten ska tävla mot varandra i vildmarken tills bara en är vid liv. Huvudpersonen Katniss anmäler sig som frivillig i stället för sin lillasyster och hamnar på arenan, där hon behöver både skicklighet och förslagenhet för att överleva. Men detta är bara början, för samtidigt pågår ett större spel om makten i landet och invånarnas frihet. 

Det jag inte tyckte om var slutet (spoilervarning!). Visst, det hade inte varit trovärdigt med ett allt för lyckligt slut efter allt elände, men som det är nu finns där knappt något hopp alls för mänskligheten. Efter ännu ett förödande och ohyggligt grymt inbördeskrig (vilket också var ursprunget till diktaturen) finns bara en spillra av mänskligheten kvar, en spillra av en spillra, som är mer traumatiserad än någonsin.  Det är knappt att man ens orkar låtsas införa ett bättre samhällsskick, och hur som helst är författaren inte intresserad av hur det går för världen så fort huvudpersonen lämnat händelsernas centrum. Där blir jag besviken. Och det hjälper inte att hon gifter sig och får barn.