De hemlösas stad

Nu när jag legat hemma i förkylning har jag passat på att läsa ut De hemlösas stad, Annika Luthers dystopi om ett annat Helsingfors. I en inte så avlägsen framtid (författaren medger själv att det inte är något realistiskt scenario, snarare ett tankeexperiment) har havsvattennivån stigit med tio meter till följd av klimatuppvärmning och jordbävningar på Grönland. Katastrofen är ett faktum och i dess spår följer en våg av folkvandringar: finländarna drar sig norrut och grundar en ny huvudstad i Jyväskylä (som utvecklats till ett nationalistiskt övervakningssamhälle), stora delar av södra Finland överlåts (med långa tänder) åt europeiska klimatflyktingar medan de områden som är på gränsen till obeboeliga, däribland Helsingfors, övertas av inofficiella inflyttare från Indiens och Kinas lågländer.

Huvudpersonen Lilja var bara babyn när hon evakuerades från Helsingfors, och som 15-åring rymmer hon tillbaka dit för att leta efter sina rötter. Hon har mer tur än hon förtjänar och tas omhand av den inflytelserika familjen Nair med mamman som studerat vid Oxford, pappan som är intellektuell, den jämnåriga dottern Manju och hennes fosterbröder, en farmor som alltid rymmer för att leta efter sina getter som blivit kvar i Kerala, och ännu fler. Mötet med "ursprungsbefolkningen" blir däremot en besvikelse, även om hon hittar vad hon kom för att leta efter. De kvarvarande finländarna (främst representerade av en dragspelsspelande Bromarv-spurgu, ha!) har alla supit ner sig och föraktas av de mer civiliserade invandrarna. Som de i sin tur föraktar, vissa saker förändras aldrig.

Jag tror man skulle få ut mera av romanen om man hade något slags förhållande till Helsingfors, och då kunde roas av att se staden med nya ögon. Visst känner också jag igen detaljer som Tre smeder och Uspenskijkatedralen, men bara som landmärken i en främmande stad, inte som något jag vuxit upp och levt med. Och det finns andra saker i geografin som jag misstänker att jag förväntas känna igen, men inte gör. I stället läser jag om Liljas identitessökande, kulturkrockarna och skildringen av hur livet alltid går vidare, trots allt, på något vis. De driftiga indierna har till exempel utvecklat en metod att odla alger i stora bassänger och utvinna alg-olja (alja) som de säljer som bränsle till jordbrukarna inne i landet. Andra försök till nya näringar slår inte lika väl ut på grund av kemikalieläckage under vattnet. Utan att det sägs kan man gissa sig till att dödligheten i Halsingih är hög, även om det alltid finns några som klarar sig bra. Boken lyckas bra med att samtidigt varna och visa på hoppet.